Where magic lives. (privat)

Privat roll mellan mig Mort och Jessica Tonks.

Vad sägs om detta?


I en värld olik vår men ändå inte lever flera olika folk, flera olika kungariken i fred eller är det bara så det ser ut på ytan? Rikena som alla har sina egna kungar, drottningar och andra ledare är väldigt olika eller vissa av dem. De finns dem som är rika, de som är fattiga, de som är köpmän ut i fingerspetsarna, de finns dem som är experter på vapen, det finns dem som har de farligaste soldaterna man skådat, de finns dem som har någon religiös ledare och annorlunda tro och det finns dem som är något av en blandning av alla.

Mayton folket, ett urgammalt folk som länge varit förtryckta har länge fått betala ett pris för upproren. För att de aldrig ska glömma att de nu tillhör riket Herion så ska alla förstfödda söner tjäna Herion 27 år av sitt liv. De betalar för den frihet som givits till deras folk och har gjort det så länge de kan minnas. Samma år som de fyller tio år tas de ifrån sina familjer för att tränas till att bli soldater i en liten elit grupp. Det sägs att dessa män är både välsignade och fördömda. Varför är det inte riktigt någon som vet förutom just dessa män men det sägs att de aldrig kan förlora i strid.

Herion gränsar till ett rike som är fridfullt. Ett rike utan krig, utan svält och utan förtryck, ett rike som genomsyras av magi och leds av ett råd av äldre. Alla de äldre sägs dela på livets alla hemligheter så vad händer då Herions krigare attackerar detta land och är det verkligen så fredligt som de sägs? Och vad finns det egentligen för hemligheter som vilar i det gömda?


Mallförslag:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Bakgrund&Familj:
Övrigt:

Awesome!
Min mall kommer snart!

Mall:
Namn: Amia Enja Clandayla.
Ålder: 20 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende: Smutsblont, lockigt hår som räcker henne nedanför axlarna. Klarblåa ögon omringade av mörka, långa ögonfransar. Smala läppar och en ganska så bred mun. Huvudformen är avlångt med tydliga käkben. Näsan är liten och rak. Hyn är blek, ”porslinhy”. Är ca 175 cm, ganska smal, smala höfter, smala axlar. Armarna är rätt långa, fingrarna långa och smala. Hon har stora fötter, långa ben.
Bakgrund&Familj:Amias mor och far är helt okända för henne själv. Hon hittades av en resande man i öknen, lämnad för att dö, som sedan tog med sig henne till Rimania där hon växt upp. Amia har alltid varit en Ytrja, en främling som tagits in för att uppfostras som en av de egna. Likt de andra i Rimania så har hon genomgått alla de ritualer som krävs av dem att gå igenom och har på så sätt förtjänat utav de odödliga samma egenskaper som de infödda besitter.
Amias har alltid haft en förbestämd väg framför sig som de äldste bestämde då hon togs in och prövades. Även om Rimanierna alltid välkomnar och tar hand om de fredliga som kommer till deras land så är det aldrig någon som stannar om inte de äldste säger så.
Övrigt: -

Mall:

Namn: Anan Oralin

Ålder: 22 år.

Kön: Man.

Utseende: Chokladbrunt, rufsigt hår som är kort i nacken men på något sätt nästan alltid hänger för hans skogsgröna ögon. Ögonbrynen är smått kraftiga och ansiktsformen är kantig. Han är solbränd och ganska lång, cirka en och åttiofem meter. Han är väldigt muskulös, tack vare all träning.
Hans läppar är tunna och bleka.

Bakgrund&Familj: Anan är den förstfödda sonen i en familj med nu fem barn. Sedan han var tio år gammal så har han tränats i den ädla konsten att döda och slåss. Han har lärt sig att fäktas, brottas, kasta kniv, skjuta pilbåge och hantera en massa andra vapen, samt sin egna styrka i tretton år. Han har också tränat upp sig så han kan springa ganska snabbt, han kommer ikapp det mesta.

Övrigt:

”Ni skulle se Miriana med Olarin innan idag, det syns så väl att de är kära.”
Endas röst talade i en viskning så att inte någon skulle höra hennes ord vars inte var ämnade för dem men trotts det hörde alla de unga kvinnorna i salen dem. Det var förbjudet för sådana som dem, sådana med ett förbestämt öde att bli kära, att beblanda sig med män utan någon tillsyn. De var tvungna att vara rena för annars skulle de odödliga stöta bort dem och deras förbestämda väg skulle brytas.
Amia som satt intill Enda kunde inte låta bli att sucka något inombords. Hon var inte intresserad utav de andras skvaller men på något sätt fick hon ändå allt veta.
Penseln nuddade åter igen hennes bara hud och då hon kollade upp emot Tamara så log hon. Tamara var den enda som Amia kunde kalla för vän. Hon var den enda som kunde förmå sig själv att röra vid Amia, att tala till henne utan något hån i rösten. Åter igen lät Tamara penseln nudda Amias bara hud och ännu en blomma blev hel. Blommorna skulle symbolera just det, deras renhet och hur unika dem var så då blommorna började blekna fylldes de åter igen i.
”De väntar er”, sade den neutrala mansrösten så som alltid då de väntade dem.
Alla hoppade till, ingen hade hört honom komma in och lika ljudlöst försvann han igen. För ett ögonblick var allt stilla som om de alla tog in hans ord innan de började röra på sig. Då de kallade lät man dem inte vänta. Alla de fem drog på sig de långa klänningarna i vitt och kappan i rött med huvan som de lät alla falla över ansiktet på dem och så började de färden uppför de alla trapporna till de äldstes sal.

Anan visste inte riktigt vad som brände värst, solen eller såret hans motståndare Onia just fått in på hans arm. Det var en förfärligt hett dag så han gissade nog på solen. Många band våta tyger runt huvudet för att hålla sig svala. Men de tvingades stå ute att träna. Som alltid. I sol som regn tränade de alltid.
Tillslöt ljöd klockan som meddelande om att det var middag.
Svettig slängde Anan ifrån sig sin sköld och svärdet innan han gick med sin kamrat in i den något svalare byggnaden.
Alla soldater fick sin ranson utav mat och vatten då en av deras ledare ställde sig v framför de alla.
"Kungen kallar in er nu soldater, varenda en av er behövs till vårt mål. Att ta över vårt grannland".

Amia följde de andra. Sången hördes redan så fort de lämnat sin enkla boning och automatiskt föll de alla in i sången. Deras röster blandades och tillsammans bildade de en av de vackraste stämmorna som skådats. På något sätt kompletterade de allihop varandra precis som deras röster.
Sången som aldrig tystnade, sången utan ord. Amia hade aldrig riktigt förstått den men hon sjöng den i vilket fall, det var det som förväntades av henne. Trotts det så fyllde den henne med alla möjliga känslor. Ibland var det lycka, sådan löjlig lycka att hon bara ville skratta medan i andra stunder sorg.
Amia var van vid de oändligt många trappstegen även om hon inte gillade att stå inför de äldstes beskådan njöt hon av promenaden upp till dem. För varje steg de tog kom de längre och längre upp längst berget vars fot staden låg intill. Berget sades beskydda dem emot allt ont och ännu hade ingen eller inget kunnat rasa murarna som omringade staden.

Anan tittade upp och ställde ifrån sig bägaren med vatten. Så nu var det äntligen dags, det de tränat inför i så många år. Det de tagits ifrån sina familjer för. Att invadera och ta över ett land.
Även fast han inte riktigt tyckte om det, han tyckte inte om situationen han vari överhuvud taget så kände han sig upprymd. Äntligen något annat att göra än att bara träna.
Ledaren, vid namn Lirai fortsatte berätta att så fort de avslutat sin måltid skulle de ta med sig sina vapen, sin packning, tälten och sedan samlas ute på den stora borggården.
Sagt och gjort. Det blev snabbt liv och rörelse då soldater skyndade sig att hämta sina vapen och annat.
Anan satte på sig ett dussin knivar i bältet, ett svärd i en skida, och en pilbåge med ett koger pilar över axeln. Hans bästa vapen...
Tillslut, efter någon halvtimma stod alla tusentals soldater som riket ägde ute på den stekheta borggården.

Ju högre upp de befann sig på berget desto mindre hördes sången. Amia hade aldrig riktigt förstått varifrån sången kom men den fanns där hela tiden, natt som dag. Med höjden kände Amia också spänningen, kontakten med det andliga mycket lättare. Det var som om hon svävade friare där uppe på det hela berget. Hon hade känt känslan förr men ändå var den lika överraskande. Utan att riktigt veta hur så visste hon att de andra kände samma sak som henne, de hörde ju på något sätt ihop. De fem, Enda vars ryggtavla Amia betraktade då hon inte kastade några blickar ned emot staden, Tamara vars kropp Amia kunde känna värmen ifrån bakom sig, Linima och Jink som gick framför Enda och som likt Enda aldrig riktigt accepterat Amia.
”Se”, viskade Tamara och gjorde Amia uppmärksam.
En ung man var på väg ned ifrån de äldste, hans ena hand blödde och Amia kunde urskilja att han endast hade fyra fingrar på den. Över den femte satt ett vitt bandage men blodet hade trängst igenom. Manne kollade inte ens på dem utan fortsatte endast nedför trappstegen. De var nära de äldste nu.
”Varför?” viskade Amia nästintill ljudlöst emot Tamara.
”Det är inte som förr”, var det enda svar Amia fick innan Enda tystade henne med en blick.

Deras ledare kom fram och delade ut positioner till när de närmade sig de höga bergen och lands gränsen. Anan fick en position i fronten...kanske för att han var bland de snabbaste, eller så var det bara en slump.
Sedan satte alla soldater igång och marserade, rakt genom skogen, det skulle nog ta några dagar att komma fram till fots.
De gick på i timmar utan att paus eller mat. Men ingen klagade. De hade tränats för det här, att vandra till invandring och krig.