The French Revolution (PRS)

Privat roll mellan mig och Jessica Tonks

Frankrike på 1800-talet. Det viskas om revolution bland folket, och studenterna protesterar öppet på gatorna i väntan på att folket ska resa sig.
En revolutionär och en övreklass flicka träffas av en slump, och formar trotts alla motsättningar en unik vänskap, som strider mot alla samhällets normer.

_____


Mall:
Namn: René Fontaineville
Ålder: 23
Utseende:
Blont lockigt hår, blåa ögon. Rätt lång och trotts att han sällan sköter om sig, ser han bra ut. Olagligt vacker änligt vissa.
Bakgrund: René kommer från en välbärgad familj, och hans föräldrar är entusistiska rojalister och stöder kungen. René, som tidigt kom på andra tankar, bröt av alla sina familjeband då han flyttade till Paris för att studera. Han tar inte imot pengar från sin familj, och talar aldrig med dem, om man inte räknar med brevet en gång om året som han skickar på julen för att meddela om att han än är vid liv.
Då han flyttade till Paris vid 18 års åldern, blev han vän med flera människor med liknande tankar som han, och formade en revolutionistgrupp, som ofta deltar i protester på gatorna.
Personlighet: René är en svårtydig person, och det beror fullt på vem man är hur man ser honom. Hans närmaste vänner respekterar honom djupt för hans ledarskapsförmåga, hans mod och hans obändiga lojalitet. För kvinnor verkar han oftast arrogant och högmodig, eftersom han aldrig ser efter dem, eller bryr sig om deras närmanden. Han verkar totalt ointresserad av det motsatta sexet allt som allt, men trotts det oerhört charmerande. Och för poliserna är han den irriterande revolutionären, som aldrig ger med sig, kämpar för okända och fängslar alla åhörare med sina tal.
Annat: René är en flitig student (juridik) trotts sina andra aktiviteter, och är dålig på att ta hand om sig själv. Under examenstider är det gott och väl om han får fyra timmar sömn om natten, och han glömmer enkelt att äta.

____________

Så där ja, fyll på en mall så kan vi ju börja ^^

Mall:
Namn: Adele La'Allemand

Ålder: 21 år fylla, bara några veckor innan hon fyller 22.

Utseende: Långt, brunt och smått lockigt hår som alltid är uppsatt i någon form, blek hy, blåa ögon, någorlunda kort och smal(det sistnämnda hjälper korsetten verkligen till med), och rosa små läppar.


Bakgrund: Adele bor i sina föräldrars lite mindre herrgård som hon gjort sedan hon föddes. Hon har alltid fått det hon velat ha och varit mycket älskad och undanhållits från omvärldens problem. Även om hennes föräldrar börjat spekulera om att gifta bort henne nu.....

Personlighet: Adele är väldigt naiv och tror att världen är ett vackert och gott ställe då hennes föräldrar bara låtit henne tro det. Hon är trots sin bortskämda barndom mycket vänlig och mild till sinnet. Hon är respekterad av allmänheten då hennes föräldrar är det och många har oftast bara gott att säga om henne. (Möjligtvis rollas något mer fram

Annat: Hela hennes titel är Lady Adele La'Allemand då hennes far är lord och hennes mor lady.

---------
Så ja xD

Awesome ^^ måste dock redan nu varna att jag är på väg i säng inom närmaste tiden, då jag har jobb tidigt på morgonen : (
Men ska börja nu åtminstone ^^

____________________________________

Det var tidig vår, och snön som sällan stannade länge i Paris, hade smultit bort någon månad tidigare. Med det hade folket åter tagit till gatorna, och oroligheterna hade åter ökat, då speciellt studenterna visade sitt missnöje med regeringen och kungen.
En av dom här studenterna var René, och för tillfället stod han på ett tillfälligt podie och eggade på folkmängden som samlats runt om och täckte vägen. Då han talade om rättvisa, broderskap och en bättre framtid, lät han blicken svepa över åhörarna. Längst fram stod hans vänner, studerande som han. De ropade entusistiskt med de andra, delade ut pamfletter och deras ögon sken med revolutionens låga.
René kände sig uppeggad av detta, stolt över sina vänner, som inte avskräcktes av soldaterna som stod vid kanterna av gruppen och höll ett öga på dem. De var uppenbart missnöjda, men eftersom gruppen inte gjorde något olagligt, kunde de inte lägga sig i. René visste dock att vid första täcken på oroligheter skulle de rusa in och sätta så många revolutionärer i fängelse över natten som de kunde.
Oförskräckt av detta fortsatte han tala, med vilda gester av händerna. Hans hår glänste gyllene i solen, och det var svårt att säga om människorna hade stannat på grund av ynglingens ord eller utseende. René hade ofta gruvat över detta, men hans vänner hade försäkrat honom att det var hans ord som fick dem att fortsätta lyssna, även om hans utseende hade dragit in dem först.

Adele och hennes förkläde och äldsta vän Jeanette hade tidigt klivit upp till frukosten för att kunna hinna göra sig i ordning till en promenad på gatorna. Äntligen var snön borta och våren visade sig. En perfekt dag för att titta på det vackra Paris.
Efter att Jeanette noggrant sett till att Adele var propert klädd med korsett och en ljusblå klänning, samt med håret i en knut, och en schal över axlarna så började de sin vandring.
"Så vackert det är på våren" suckade Adele glatt och log mot sin vän som nickade instämande. "Ja min lady, våren är verkligen vacker". Den unga ladyn menade då bara det hon själv sett, då hennes förkläde inte tog med henne till de gatorna där de fattigare bodde, det var för sunkigt.
Efter en stunds gående hörde Adele folk som pratade högt. Efter att ha svängt ut från en gränd fick hon syn på en folksamling som stod nedanför ett podie där en ung man talade.
"Vad talar han om må tro?" frågade hon och studerade mannen. Det som slog henne först var hans stiliga utseende, sedan försökte hon koncentrera sig mer på hans ord.
"Inget viktigt lady Adele, kom vi går vidare" sa Jeanette snabbt då hon inte tyckte om de unga som talade om sådana saker. "Jo, jag vill stanna och lyssna" sa Adele sedan bestämt och stannade upp helt längst bak i folkmassan och fortsatte studera och lyssna på mannen.
-------------------------------------------------------
Okej^^

René drog efter andan, och folkmassan stämde upp i jubel. Han lät sin blick vandra över åhörarna för att vänta ut ropen, och hans blick föll på en grupp män längre back, vars uttryck var mer hatfyllda än uppskattande, och som hötte på nävarna i luften på ett hotfullt sätt. René hoppades på att de inte skulle ställa till med problem.
Då han lyfte händerna sänktes oljudet något, och han talade åter med bärande röst, ställde frågor om kungens rätt att regera, om hans rätt att kränka folket, och fick höga svar. Någonstans i bakhuvudet hörde han en familjär röst som tillhörde till hans närmaste mna, och som försökte lugna ner honom och uppmanade honom att inte egga gruppen mer. Men René var i lågor, och han kunde inte hindra sig.
Fler människor stannade hela tiden, vilket gjorde soldaterna än mer oroliga, men två stack speciellt ut. Det var två kvinnor, i vackra klänningar och håret uppsatta. De var tydligt rika, övreklassare, borgerliga, och passade verkligen inte in med resten av gruppen.
Renés blck drogs dock bort då tumultet brast ut. Gruppen han lagt märke till tidigare hade lyckats orsaka ett slagsmål, och soldaterna tvekade inte då de gav sig in i massan. René drogs ner från podiet av sina vänner och de började armbåga sig genom gruppen för att ta sig iväg innan de blev arresterade.

Adele lyssnade noga på mannens ord även om hon inte riktigt förstod vad han pratade om. Det här var tvärt emot hennes föräldrar lärt henne i alla dessa år. Att rika hade tur och förtjänat sina pengar medan fattiga helt enkelt inte tagit några jobb och varit lite oturliga. Hon hade svalt med hull och hår och aldrig ifrågasatt det. Men nu, sa denna man något helt annat...
Jeanette tyckte verkligen inte om det mannen pratade om, hon hade fått strikta order från sin ladys far att hålla hans dotter borta från just sådant här. Men hon kunde verkligen inte tvinga iväg henne, så hon fick så vackert stå bredvid henne med hopknipna läppar utav ogillande.
Och så bröt kaos ut, Jeanette var snabbt med ta sin lady hand och försöka dra iväg henne.
Adeles ögon blev stora nästan, även fast hon inte förstod allt var mannen en oerhört fängslande och duktig talare...Mer hann hon inte tänka fören Jeanette började försöka dra iväg med henne. De båda damerna hade koll på slagsmålet bakom sig så de märkte inte att de gick rakt in i en annan grupp fören det var försent.
"Åh, ursäkta mig, jag hade ögonen på annat håll" mumlade Adele till ursäkt innan hon vred tillbaka huvudet och såg på gruppen. Blicken fastnade direkt på mannen som talat och som var i mitten.

(Är på väg till stugan ida, så svarar imorgon ^^)

(Okka, ha det trevligt!)

Folkmassan trängde på från alla håll. Över dem kunde René skymta en till soldatpatrull, som red in på stora hästar och ökade på paniken. Bråkstakarna var alldeles intill dem, och Renés trupp skuffade undan dem för att ta sig bort från soldaterna, men Porter tog snart del i slagsmålet. Han var en stor man, och fann nöje i att använda sina knytnävar, så de andra fortsatte, endast Toulouse, som levde med Porter, blev med honom.
De kom till plötlig stop ddå Frederick, som banat vägen stannade upp. Någon ursäktade sig, och då kvinnan vände sig om kände René igen henne som en av de fina damerna. Deras blickar möttes, men det var Frederic, den eviga kvinnotjusaren, som talade.
"Ursäkta mig, mademoiselle, det här är ingen plats för en ung dam. Låt mig hjälpa er", sade han snabbt med ett charmerande leende.
"Vi måste iväg härifrån", manade Jacques, Renés bästa vän och närmaste vän, och såg sig oroligt omkring. Just i det tillfället var någon och brakade in i Renés rygg, då han ännu inte släppt flickan med blicken. Han föll oförhindrat framåt och lyckades vände sig om i sista ögonblicket. Men attackeraren, en officer, måttade ett slag mot hans huvud. Genast efteråt drogs officeren bort av Jacques och Luc, som våldsamt slog till honom och skuffade iväg officeren. René tog sig upp på fötterna, men han kunde känna blodet rinna nerför ansiktet där han slagit det mot marken.
"Vi måste ta oss bort härifrån", upprepade Jacques. Frederic nickade och började åter göra väg för dem, med ett snabbt, uppmanande leende mot kvinnorna att följa efter.

[Bwaah, många namn här xD men ska hålla mig till dem dock hela rollet]

Jeanettes grepp om sin unga ladys hand blev hårdare ju mer folk det kom. Hon skulle ha insisterat på att gå vidare istället för att låtit Adele stå kvar, sådant var inte passande för en ung dam, verkligen inte passande. Då de sedan gick in i männen blev Jeanette ytterst vaksam, hon hade inte mycket för studenter, speciellt inte de som protesterade så mot kungen. Men hon behövde nog lite hjälp för att få sin unga lady därifrån.
Adele visste inte hur hon skulle besvara leendet som mannen gav henne. Men hon tackade ja till hjälp. "Tack Sir, det skulle uppskattas". Hon återgäldade hans leende, men det utbyttes mot en förskräckt min då officeraren kom och försökte slå ner mannen som talat.
"Sir, hur gick det?" frågade hon smått oroligt då blodet rann nerför hans stiliga ansikte. Mer hann hon inte göra fören Jeanette fortsatte dra iväg med henne, men nu efter männen som faktiskt var en ganska effektiv väg att ta.

(Mycket namn ja xD)