Xander Zabinis fanfiction. [HP chatten]

Titel: Xander Zabinis fanfiction.
Rating: PG-13

Det här är en fanfiction skriven av min rollspelskaraktär Xander Zabini från Harry Potter chatten. *klick* Xander är son till Marcus Zabini, Blaise Zabinis adopterade son. Du kommer tyvärr inte förstå så mycket av den här berättelsen om du inte är med i HP chatten.

Handling: Följer Harry Potter chattens olika karaktärer, i form av varelser som änglar, demoner och nefilim. En berättelse som inte borde tas på så stort allvar, med tanke på att Xander skrev den för att avbilda sig själv som en Gud och för att göra sina ships canon. Ibland ber han sin tvillingbror Ayden (Hydra) om hjälp med skrivandet, eftersom att han kan vara ganska okreativ och lat sometimes.

FÖRSTA DELEN.

Guden Xander Zabini satt på sin allmäktiga tron uppe i Himmelriket och betraktade sina undersåtar.
Hans änglar flög rastlöst omkring i väntan på en order, men Guden hade inget uppdrag åt dem för tillfället.

Från sin höga tron kunde Guden se allt han skapat, alltifrån Jorden till universum till Purgatory och Helvetet. Han räknade sina änglar med blicken, de var alla där, förutom en…

”Ayden!” sa Guden gällt. Han behövde inte skrika, hans allmäktiga röst hördes gott och väl.

”Ja, Xander?” frågade ärkeängeln, som kom flygande mot tronen i en raskande fart.

Ayden var den enda som envisade sig om att kalla Guden vid sitt förnamn, och han var den enda som inte blev straffad av att göra det. Ayden hade stora, guldiga vingar, rufsigt brunt hår och grågröna ögon som var fulla av liv. Han var en kopia av den fåfänga Guden Xander, och därmed Gudens personliga favorit.

”Var är Seraphine? Jag har märkt av hennes frånvaro, och jag gillar det inte.” Guden blängde missnöjt på hennes tomma plats vid tronens högra sida, där alla ärkeänglarna hade varsin plats.

”Uh”, svarade Ayden begåvat. ”Jag ska leta reda på henne med en gång, Xandy. Hon håller säkert bara på och jävlas med människorna, du vet, olydig som hon är.” Han ryckte på axlarna som om det hade hänt hundratals gånger förut, vilket det med största möjlighet hade, men det gjorde inte Guden Xander mindre irriterad.

”Visserligen, men jag skapade henne för att hon skulle vara en ärkeängel, det vill säga vid min sida. Det hade gått an om hon var en demon, men nu? Hmpf! Se till att leta reda på henne med en gång, Ayden.”

Ärkeängeln nickade och bugade respektfullt framför tronen, innan han satte iväg mot Jorden.

Guden Xander, som hade uppsikt över hela universum, kunde söka efter den blonda ärkeängeln själv, men det krävdes ansträngning att scanna hela skapelsen, och därför överlät han ofta sådana jobb till sina änglar. Han suckade djupt och hoppades att Seraphines synder inte var alltför oförlåtliga den här gången.

****

”Blue, har du sett Gabriel? Jag kan inte hitta fanskapet någonstans”, sa djävulen Lucifer, som mitt i allt hade trätt fram ifrån skuggorna. Men Blue var van vid det, så hon blev inte uppskrämd.

”Nej, det har jag inte”, sa hon torrt utan att titta upp ifrån sitt anteckningsblock. Lucifer fnös och plutade missnöjt med munnen. Han förstod inte hur hans bror bar sig åt med att gömma sig, Helvetet var inte så stort när man kände till alla gömställen och vrår.

Lucifer och Gabriel hade härskat i Helvetet för så länge de kunde minnas, och lämnade mycket sällan varandras sida, men på senaste tiden så hade hans bror börjat försvinna mer och mer.

Vart tar han vägen, tänkte Lucifer surt. Och vad håller han på med?
Lucifers funderingar avbröts tvärt när ett tjut spred sig genom helvetestunnlarna som en löpeld.

”YES BABY, JAG ÄLSKAR JUSTIN BIEBER!”

Lucifer höjde på ögonbrynen, och Blue himlade med ögonen åt hans förvånade ansiktsuttryck.

”Vad fan…?”

”Hoshi”, sa Blue och gav honom en menande blick.
Nu var det Lucifers tur att himla med ögonen. ”Ah, Hoshi nu igen. Vad är det nu hon har fått tag i, sprit?”

Blue ryckte på axlarna och återgick till att skriva i sitt anteckningsblock.

”Jag förstår fortfarande inte varför Gabriel envisade sig om att hon skulle bli en riddare av Helvetet. Hej, vad skriver du?” frågade han medan han sjönk ner på en brinnande stol vid hennes sida.

”Ingenting”, ljög hon och klappade igen blocket. Lucifer trodde henne inte för en sekund.
”Blue, jag märker när du ljuger”, sa han allvarligt. Blue bet sig i läppen och gjorde sitt bästa för att undvika hans blick.

”Jag… måste verkligen gå nu Lucifer, om du ursäktar mig. Lycka till med att hitta din bror.” Hon reste sig hastigt upp ifrån sin brinnande stol och bara på några sekunder så var hon utom synhåll.

Hon joggade genom de mörka helvetestunnlarna i hopp om att djävulen inte skulle följa efter henne. Det gjorde han inte. Han förstod att Blue behövde vara ensam, och det var hon tacksam över.

Jag skulle dö om han fick reda på att jag trånar efter en ärkeängel jag aldrig kan få, tänkte hon skamset. Han skulle kanske sparka ut mig från Helvetet… Nej vänta, ännu värre, elda upp min bil. Fast skulle han verkligen gå så långt? Blue var inte säker.

A/N: Okej, så de flesta av er har redan läst den här delen, men snart kommer det mer som ni inte läst, I promise.
Och du som inte är med i chatten och som med största sannolikhet sitter och stirrar på skärmen och tänker "dafuq did I just read", I'm so sorry. Jag är inte ens säker på om det här kan räknas som en HP fanfiction. I såna fall en AU HP fic.

Wehååå!

Super (Y)

Best ever :'

It's so fabulous c:

That was so awesome. *u*

It's the best ff jag någonsin läst omg.

ANDRA DELEN.

”Gabriel… Gabriel, sluta”, sa Seraphine lågt.

Gabriel rynkade pannan. ”Vad är det, Serababe? Säg inte att du har ångrat dig.” Han log retsamt mot henne medan han långsamt smekte baksidan av sin hand mot hennes kind.

”Nej… Det är inte det. Jag sa ju att jag hörde något. Tänk… tänk om det är någon där? Tänk om de har hittat oss?”

Gabriel suckade otåligt. ”Och jag sa ju att det inte är någon där. Herregud, du behöver inte oroa dig. Vi är i Purgatory, det absolut sista stället där de skulle leta. Tror du verkligen att din fåfänga Gud skulle sätta en fot här, huh?”

”Nej, men… Jag är allvarlig din douchebag, det är någon här, jag svär på att jag hörde något!” sade hon irriterat och knuffade bort honom när han återgick till att kyssa hennes hals.

”Okej, okej”, sa Gabriel och himlade tillgjort med ögonen. ”Det kan hända att det du hörde var en leviathan, men jag lovar, de är ingen match för mig.”

”Leviathan, utanför den här grottan? Du måste skoja med mig.”

Gabriel log snett mot henne och drog en hand genom sitt mörka hår. ”Tyvärr inte. Vad sägs om att du stannar här, så går jag och kollar efter?”

Seraphine kvävde en suck. ”Nope”, sa hon bestämt medan hon rättade till håret. Hon kunde inte minnas när det senast hade varit så rufsigt, det såg ut som ett himla fågelbo. Awkward. ”Jag följer med dig. Vad fan tror du om mig egentligen, att jag bara ska vänta här och gå miste om allt det roliga?”

Gabriel skrattade lågt. ”Gör som du vill, Seraphine.”

”Jag måste ändå sträcka på vingarna, jag hatar det här stället. Så lågt i tak.” Dessutom skulle det vara väldigt tråkigt och kallt utan dig, tänkte hon med det fanns inte en chans i helvetet att hon skulle erkänna det. Typ någonsin.

Väl utanför grottan så började de att spana efter ”inkräktare”, men gav snabbt upp när de inte upptäckte några. Seraphine sjönk ner mot ett uråldrigt (till synes ruttet) träd, och Gabriel nöjde sig med att luta sig mot den kalla grott väggen med armarna i kors.

Seraphine gjorde sitt bästa för att ignorera hur attraktiv hon tyckte att han såg ut, speciellt med sina svarta vingar utfällda. Hon lyckades väl sådär.

”Ser du, Seraphine? Ingen här. Inte ens leviathan.”
Seraphine skulle precis svara på hans kommentar (med en rad vackra svordomar) när hon hörde hur en gren knäcktes. Hon ställde sig käpprakt upp och fladdrade oroligt med sina silvervingar.

”Hörde du det där då, idiot?”

”Det där var väl ingenting, säkert bara något djur.”

”Jag trodde att du sa att det inte fanns några djur i Purgatory.”

”Men vafan…”

”Gabe!” sa Seraphine ilsket.

”Men ser man på”, sa en sarkastisk röst. ”Främlingar i Purgatory. Hur tror du att det kan komma sig, Trinity?” Då trädde två personer fram, till synes mänskliga, men Seraphine visste bättre.

”Leviathan”, sa Gabriel med spelad förvåning. ”Vilken trevlig överraskning. Säg mig, vad gör ni i den här delen av Purgatory?”

”Vi skulle precis fråga samma sak, änglar”, sa tjejen, Trinity, med avsmak. Seraphine tyckte inte att hon såg speciellt trevlig ut, och inte hennes leviathan ”vän”, heller. De var båda mörkhåriga och såg ganska normala ut, men det var inte allt. De såg ondskefulla ut, mer ondskefulla ut än demonerna (och djävularna) hon träffat.

”Vänta, Trinity”, sa den andra, killen med den sarkastiska rösten. ”De här är inga änglar, åtminstone inte den där. Känner du inte stanken?” Han pekade på Gabriel.

Gabriel fnös. ”Och det ska komma ifrån dig.”

De två monstren tog ingen notis om djävulens ord. ”Whatever, Mark. Kan vi äta dem?”

Seraphine harklade sig. ”Jag skulle inte tro det. Gabriel, kan vi sticka härifrån? De där två är ju fan perversa.”

Det, däremot, fick de två monstren att höja på ögonbrynen. ”Gabriel? Som i djävulen?” frågade Mark. ”Ah, låt gå då. Stick härifrån, men vi kommer inte att tveka på att döda er om ni bestämmer er för att återvända.”

Trinity nickade instämmande, men såg lite besviken ut över det faktum att hon inte fick äta dem.

”Visst”, sa Gabriel i en uttråkad ton, utan att låta speciellt övertygad. ”Kom, Seraphine.” Han grep tag i hennes arm, och tillsammans lämnade de det färglösa, döda Purgatory. De två leviathanerna följde dem med blicken tills de var helt utom synhåll.

A/N: THANK YOU GUYS, ILY. ♥ Nästa del kommer att vara skriven av Ayden *host*.

Awesome!

Trinity är en väldigt bra leviathan.

Awesome

Hehhehehe det vill jag läsa x)