PRS AlexZz|Reiku Black

Reiku Black

I ett annat universum skapad av alla människors fantasier så har två av tre ihopsatta planeter bestämt sig för att de är trötta på varandra. Så de startar ett krig mot varandra och den tredje planeten dras med för att inte förstöras under de andra tvås eländiga strider.

Mall:
Namn:
Ålder:
Utseende:
Familj&Bakgrund:
Övrigt:

Räcker det? o.o

Jaop, nu, ska jag lägga till lite saker i min mall owo

Namn: Reiku Psyratori
Ålder: 20 år

Utseende: Reiku har nattsvart, rufsigt och halvlångt hår. Det ser ut som om det har varit klippt med kniv. Vilket kan förklara ärr på hans öron. Hans hy är blek, och ögonen matchar ganska bra med sitt stirriga silvergrå. Om man granskar honom en lång stund så ser det ut som om han skulle kunnat vara rätt söt, men det breda, vasstandade leendet ändrar på det. Reiku är lång och har ibland ett barnsligt skutt i sina steg.

Personlighet: Reiku har en väldigt svängande personlighet, från galet glad till den djupaste förtvivlan. Ibland tror han till och med att han är någon annat. Kännetecken på förvivlan är ett slags gnyende, kännetecken på ilskan är morranden. Reiku hatar att förlora argument och kan vara väldigt, väldigt störande på det viset.

Familj&Bakgrund: Han kommer bara vagt ihåg sin pappa som en tyrann. När han var fjorton hade han rymt hemifrån. Han stötte på Akria på vägen som räddade honom från att frysa till döds. Han blev en bättre, en riktig fadersfigur. Reiku blev djupt förälskad i honom. Fast drömmen krossades när soldater kom och mördade hans Akria. Han hade inte ens hunnit säga att han älskade honom. Efter det så sökte han efter hämnd. Men de där soldaterna var döda nu. Alla var döda. Vid det här laget har han växt till sig.

Övrigt: Öhhhhh, jag kommer inte på nåt ;-;
Han är bisexuell o-o

Namn: Aleandra "Memo" Duprey

Ålder: 20

Utseende:

Aleandra är väldigt lång relativt muskulös och har två silverringar genom högra örsnibben. Hon har en mörk klädstil som om natten får henne nästintill att smälta in i mörkret.
Hon har även samma vita "handske" som denna kvinna: http://images1.wikia.nocookie.net/__cb20130610204760/rememberme/images/thumb/0/0c/Nilin_Profile_Render.png/250px-Nilin_Profile_Render.png
mer om den senare...

Familj&Bakgrund: Aleandras minnen av sin barndom är att hon var väldigt ensam med två ytterst upptagna föräldrar. Hon minns sin enda vän under sin uppväxt som en nalle vid namn Mellow och eftersom Aleandra skapades udda så var det också det hon blev. En dag försvann hon spårlöst och hennes familj utförde ett stort sökande efter sin då 13-åriga dotter som tagit sig bort för att kanske äntligen hitta någon annan än Mellow att ty sig till. Kanske någon som svarade utan att Aleandra var dess röst. Aleandra hamnade med en rörelse som byggdes på att stjäla folks minnen. Aleandra visade sig ha en naturlig fallenhet för saken och gick därför vidare i det. Hon lärde sig stjäla, manipulera och till och med lägga till minnen som egentligen inte skulle finnas. Hon blev känd som "Memo" vilket den förut så osynliga flickan inte tyckte var så fel med tanke på att hon äntligen var någon. Hon var Memo, kvinnan som kunde ta sig in och ut och förgöra allting som gör dig till dig på bara några få minuter. Speciellt när hon lärt sig slåss och klättra så var Aleandra verkligen ett hot mot allt och alla. Memo är ett namn de flesta känner till och det är ett namn de flesta fruktar.¨

Övrigt: Aleandra har kvar Mellow, han bor med henne där hon är och egentligen är Mellow fortfarande hennes enda vän vilket har, med resterande händelser i hennes liv, gjort henne psykiskt instabil. Aleandra presenterar sig alltid som Memo eftersom hon finner Aleandra osynlig och icke nödvändig när Memo existerar.
Aleandras handske är något hon utvecklat själv för att förstärka hennes möjligheter att ta sig in i folks huvuden. Tack vare den kan hon vara flera meter bort och lyckas göra det, annars måste hon stå väldigt nära för att lyckas och då kan hon inte vara lika osynlig som hon helst vill vara på sina uppdrag. Den tillåter henne även att kortsluta någons minnesbank genom att ladda över såpass många minnen att den inte längre klarar av det och antingen förlorar den minnet, blir galen eller till och med dör för att göra detta måste hon vara väldigt nära även med handsken.

Okej, du får börja, bara för att >:3

I'm not sure how, so this will be fun... xD

--

Memo klättrar utmed tegelbyggnaden som hon är så fruktansvärt van vid. Hennes mål är därnere, hennes nästa offer. Hon behöver hans minne för att slutföra uppdraget.
"Har du målet i sikte, Memo?" Frågar en sprakande röst i hörsnäckan i hennes öra.
"Ja, ditt pucko, ja det har jag!" Svarar Memo irriterat. "Håll käften ett tag så jag kan få tag i dina förbannade koder." Fortsätter hon ilsket och är äntligen precis över honom innan hon hoppar ned och tar tag i kanten under samtidigt som hon sträcker sig mot det intet ont anande medelåldersoffret som hon för tillfället stjäl viktiga minnen av. Men trots att hon borde blivit sedd så försvinner hon snabbt igen, aldrig att någon fångar Memo.

Reiku gick, som vanligt. Och vinglade runt, som vanligt. Nej, han är inte full. Och han har inte skadat sig. Nej, just nu upplevde han ett gammalt minne. Ett väldigt fint minne, för sex år sen i den extrema kylan.. Klick! Han ställde sig rakt upp och vände sig mot trädet i början av skogen. Vad hade det där varit för brusande klick? Konstigt djur..
- Kchhhrrrrr.. Klick! Ropade han tillbaka och skuttade ner mot staden på grusvägen. Det här var en bra dag, det skulle snart regna ju.

Det där kändes lite ringrostigt men men

Memo landar på gatan med en, tyvärr, lite väl hård landning och därför rullar hon in i skuggan istället för att resa sig på en gång. Förbannade oförsiktighet. Memo reser sig, sträcker på sig och drar upp sin luva igen då den uppenbarligen fallit av.
"Bra jobbat Memo, fick just allt vad jag behövde. Men blev du tvungen att ge mig minnet av hur han förlorade oskulden?" Frågar rösten med en suck.
"Hämnd för det förra uppdraget." Svarar Memo med undanhållet skratt.
"Antar att jag förtjänade det då." Suckar rösten och Memo stänger av kommunikatorn. Hon har gjort sitt för idag.

Reiku kom fram till staden utan problem den här morgonen och kliade sig i bakhuvudet. Eftersom det var tidigt kom alla lukter av mat forsande mot honom utan människor som stoppade det. Bröd skulle han ha, och kött. Mycket kött. Salt.. Reiku sniffade och vred huvudet på huvudet helt åt sidan. Slaktaren låg där borta. Han vred resten av kroppen åt det hållet och gick med ett brett leende över läpparna. Det var inte alls svårt att hitta här, och det var såå tyst. Nästan så att det tryckte mot öronen. Men avbröts då och då av någon hammare eller en maskin.

Memo ser på solen som sakta gått upp, när hade det hänt? Hur hade hon missat det? men om det är morgon, då borde hon gå hem och sova. Vila upp sig och troligen låsa alla sina dörrar. Samt försöka radera sitt eget minne eftersom hon inte har något lust att bearbeta alla minnen hon fått tag på i sina allt annat än lugna drömmar. Memo småflinar och fortsätter vägen fram. Ingen vet vem Memo är, ingen som skulle anses som ett hot vet hur hon ser ut. Hon borde inte behöva oroa sig även om ett sug i magen alltid säger henne att det är just vad hon borde. Hon svänger av när hon kommer fram till en korsning och förundras över hur väl hon kan sin väg hem. Även om hon bara haft sitt hem i ungefär en månad nu så kan hon alla vägar hem. Fast på grund av solen som eländigt nog visat sin nuna - även om det finns stora moln längre bort - så kan hon inte ta den mycket snabbare fågelvägen. Ack och ve för det.

Reiku var framme vid en korsning och muttrade ilsket. Han visste inte vilken väg han skulle ta. Det här hade varit ett problem länge. Han gillade inte att lita på magkänslan. Speciellt inte med fem kilo mat på ryggen. Men det var alltid det han behövde göra. Efter att ha suttit där i sju långa minuter så bestämde han sig för att svänga av istället för att gå rakt fram. Han gillade den vägen för den lät på något sätt lite ihålig när man gick på den. Som om den hade ett litet lager jord bara och resten var, ingenting. Ingenting hade alltid varit en trevlig överaskning. Men de stunderna brukade inte vara speciellt långa.