Viktigt Bortglömda[SV]

*Och här kommer jag med ännu en fanfiction*

Titel: Viktigt Bortglömda
Rating: PG (Jag sätter alltid högre för säkerhets skull, men jag tror inte det skulle vara några problem att läsa om man läst Harry Potter.)
Kapitel: Den här ff'n kommer inte riktigt att delas upp i kapitel. Berättelsen kommer mer "bitvis ur olika perspektiv."
Färdigskriven: Nej.
Handling:

Fem tjejer får aldrig sina brev från Hogwarts. De är 16-åriga mugglare som inte har en aning om att världen J.K Rowling så detaljerat beskrivit i sina 7 böcker finns på riktigt. Det handlar inte om deras magiska potential. Å nej, självklart gör det inte det.
Eftersom att de lever i ovetskap om världens excistens så utvecklas deras krafter på ett annat sätt än vad undervisningen på Hogwarts skulle erbjudit.
När en gammal välbekant figur från böckerna börjar dyka upp i deras drömmar förs de samman. Snart förstår de att världen inte klarar sig länge utan deras unika krafter.
~
Den utspelar sig under 3:e Generationen (Alltså på Harrys barns tid.) Men jag är inte säker på att vi kommer få se så mycket av familjen Potter trots allt. Eftersom att tjejerna inte går på Hogwarts. Men jag lovar er att ni kommer känna igen några av karaktärerna från HP .__.

Den första delen kommer inom kort! Jag är alldeles för ivrig för att vänta tills jag skrivit klart det. *Typical me*

Hoppas någon vill läsa! ;3

Jag vill läsa! Verkar spännande.

Kul!
Första delen är på ingång

Verkar bra. ^^ *bevakar*

Bevakar!

Låter bra!!! *trycker på "Bevaka tråden"*

Okej, här kommer det första:

21 Juli 2021, 16:29

Amy

Jag smuttar försiktigt på det heta chai teet med vaniljsmak. Jag väljer alltid den sorten när vi fikar på SugarCaramell.
"Vilken klass börjar du nu i höst?" Frågar farmor och tar ett litet bett av sockerbullen som hon sedan med darriga fingrar lägger tillbaka på tallriken.
"Årskurs 12", svarar jag och lägger en irriterande mörk hårslinga tillrätta bakom höger öra.
"Minsann", säger hon och torkar bort några kvarblivna sockerpärlor från sina läppar med en servett. Jag tycker om de där servetterna. Ljust rosafärgade med ett vitt tryck, som föreställer deras logga innanför en ram av snirkliga streck. "Ni växer så fort att det är svårt att hänga med."
Jag gör en grimas och hon ler.
"Fast det är klart, Noah är ju inte här, eller din farf..." Hennes röst dör ut framåt slutet med en sorgsen min. Trots att det var flera år sedan farfars bortgång så har hon inte kunnat släppa honom i tanken. Pappa säger att hon nog aldrig kommer att kunna gå vidare.
Jag bestämmer mig snabbt för att leda in henne på andra ljusare vägar. "Noah ska börja första klass i år."
"Å, du milde", säger farmor förvånat. Jag är glad att tankarna på farfar inte hann dra in henne i sitt mörka välde. "Har han redan fyllt fem?"
"Ja." Jag dricker en klunk av teet som nu svalnat en aning. Jag vill inte säga att hon glömde bort min brors födelsedag, det skulle göra henne förtvivlad.
"Å, du milde", säger hon igen. "Jag måste åka in till London oftare. Jag vill ju träffa mina små godingar så mycket som möjligt."
"Eller så får vi komma till dig oftare", föreslår jag leende. Jag inser först nu att jag inte rört min chokladruta, men jag låter den vara. Jag är inte särskilt hungrig.
"Vilket som", säger farmor och dricker lite jordgubbssaft. Hon måste vara den enda i sin ålder som ännu inte anslutit sig till kafféts hysteri.
Jag betraktar henne då hon tar ännu ett bett på sin bulle. De vänliga isblå ögonen är så välbekanta bakom de gamla glasögon. Det enda som jag vet har ändrats den senaste tiden är hennes hår. Det tjocka gråa håret som tidigare var samlat i en fläta på ryggen är nu avklippt. Det var hennes signum. Nu ser hon ut precis som alla andra pensionärer. Det gör mig ledsen, farmor är inte som alla andra.
Plötsligt slår det mig hur mycket jag saknar henne. Efter att farfar avled så träffas vi nästan aldrig längre. Och jag hatar det.
Utan förvarning lutar jag mig fram och finner försiktigt hennes gamla ömtåliga hand. Jag håller den försiktigt i mina.
"Jag saknar dig", säger jag. Och jag menar det så mycket att det gör ont. Jag kan aldrig veta hur mycket tid hon har kvar. Och det smärtar mig att tänka att snart kanske hennes sista dag är kommen.


~
Hope you guys enjoyed it. Jag hoppas jag fick till det rätt med allt det här krångliga med engelska skolan, haha

Superbra!♥

Jättebra!

SUPERBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!