Det här är min första seriösa fanfiction, men jag har skrivit en hel del innan. Denna fanfiction handlar om Rose Weasley (Rons och Hermiones dotter) från hennes första år på Hogwarts.
Titel: "Din Rose...".
Åldersgräns: Ingen speciell åldersgräns men kanske att den är lite rörig så jag rekommenderar att man är över 10 år i alla fall.
Berättelsen startar: När Rose är på perrong nio och tre kvart.
Klar: Nej, det kommer mer.
Kapitel: Det kommer ett nytt kapitel efter att minst tre stycken skriver "Mer" eller liknande.
Tidspreposition: Skrivs i nutid (och förstaperson).
~
Kapitel 1.
Jag tittar upp mot mina föräldrars ansikten och ler mot dom. Mamma böjer sig ner och kramar om mig och jag besvarar kramen. Hon släpper mig efter en stund och tittar in i mina ögon.
"Har du allt nu, gumman?" frågar hon för fjärde gången. Jag nickar och slänger en blick på klockan.
"Jag måste gå på nu om jag inte ska missa tåget!" säger jag och tar ett fast grepp om min koffert i ena handen och tog upp Aurora i famnen med den andra. Pappa smeker henne över den grå pälsen och rufsar sen till mig i håret. Jag skrattar till lite och får sen en puss av mamma på kinden innan jag går iväg mot en av dörrarna till tåget. Jag lyckas med nöd och näppe få upp kofferten på tåget och fortsätter med att försöka hitta en kupé att sitta i. Jag hittar en sittplats ganska snart och öppnar dörren till kupén. Jag upptäcker att det sitter en ljus pojke med ljusblont hår på ett av sätena. Jag harklar mig tyst för att tillkalla mig pojkens uppmärksamhet. Han tittar upp mot mig och jag fastnar direkt för hans isblå ögon.
"Kan jag sitta här?" frågar jag och ler mot honom. Han nickar långsamt.
"En Weasley va?" frågar han efter en liten stund. Jag nickar och sätter mig mittemot honom. Aurora hoppar ner på platsen bredvid mig där hon lägger sig ner och sluter ögonen.
"Pappa har berättat om...din familj." fortsätter den blonda pojken och granskar mig.
"Vad har han sagt då?" frågar jag nyfiket och drar undan en hårslinga från ansiktet. Han svarar inte på en stund. Men sen tar han några djupa andetag.
"Nej, inget som verkar stämma." ler han. Hans leende blottade några vita tänder och två skrattgropar. Jag log tillbaka mot honom.
~
Kapitel 2
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vi satt tysta länge. Väldigt länge. Men trots det var det ingen pinsam tystnad. Nej, en harmonisk tystnad. För mig i alla fall. Pojken såg ju inte ut och lida så värst mycket han heller så jag kunde bara sitta där, mittemot honom och smeka Aurora över nacken långsamt och höra hennes lena spinnande. Jag blir nästan överraskad när pojken tillslut öppnar munnen. Det var som om jag hade glömt att han kunde.
"Vad heter du?" frågar han tyst och tittar ut genom fönstret.
"Mitt namn är Rose." svarar jag snabbt. Pojken nickar.
"Scorpius Malfoy." svarar han som om han tilltalade någon. Det sista sa han med en tystare ton. Som om han skämdes.
"Är du..?" börjar jag men tar en paus för jag känner mig plötsligt trött i munnen. Som skrivkramp fast i tungan. Men för att han inte ska ta illa upp så avslutar jag såklart frågad.
"Är du en Malfoy?" säger jag och försöker låta imponerad. Scorpius log snett mot mig. Eller flinade. Jag kunde inte se vilket riktigt.
"Ja?" svarar han med en lätt retsam ton. Eller inte riktigt retsam, mer busig. Jag gillar det starkt.
"Jag märkte det inte." sa jag. Dumt. Varför skulle jag säga så? Det lät som om det var som att vara en helt annan art. En mugglare? Scorpius gav ifrån sig ett tyst skratt. Han hade väl också hört det. Vi småpratade mest resten av vägen. Inget viktigt. Det kändes som om han var en ganska svår person. Någon jag vill lära känna.
Kapitel 3
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag gick tätt intill Scorpius bland alla andra elever. Hoppas att han inte tycker att jag tränger mig på liksom, att jag är framfusig eller så men det verkar faktiskt inte som om han märker att jag går lite tätare intill honom än alla andra gör. Först då slog det mig att vi skulle åka över till slottet i dom där båtarna som mamma hade berättat om. Jag tittade mig omkring och upptäckte slottet genom den mörka dimman. Det var så vackert, inte bara slottet, mer händelsen, ögonblicket. Jag gick här med Malfoy och log i dimman, himlen var marinblå och stjärnorna lös mjukt genom luften som nästan var så tjock att den liknade rök. Scorpius vände blicken mot mig precis samtidigt som jag vände min mot honom. Vi ger varandra ett litet leende. Just då får jag syn på en gigantisk man och blir lite rädd. Jag flämtar till tyst. Malfoy trycker min hand och jag känner hur jag rodnar så jag vänder bort ansiktet. Jag förstod nu att det måste vara skogsvaktaren Hagrid, det var nog mamma som hade berättat mest om honom också om jag inte mindes fel. Han ropade ohörbara ord till oss men som sagt så kunde jag inte urskilja vad han sa så jag följde efter alla andra, inklusive Scorpius. Han hade nog släppt min hand nu, jag visste inte för han hade så gott som bedövat min hand när han tryckte den. Hagrid hälsade på mig glatt som om han kände mig men han såg väl att jag var en Weasley, det röda håret var svårt att missa. Jag gick fram till en av dom tomma båtarna och klev i den. Precis när jag skulle få i mitt andra ben så halkade jag så jag fick ta tag i kanten så båten krängde till. Men jag hade tänk rätt så fel, för istället för att Malfoy kom och satte sig tätt intill mig, kanske höll min hand en andra gång, så kom det en liten mörk pojke med en stor mun och svarta ögon och satte sig mittemot mig. Han hade rakat hår och ganska oproportionerligt stort huvud jämfört med rästen av den beniga kroppen. Jag log mot honom, lite för stort kanske, och han log snett tillbaka. Bara några sekunder senare kom en något större flicka med samma pigment och satte sig bredvid pojken. Hon hade väldigt vackert, långt, svart hår i en lång tofs. Hon var väldigt söt men hon log inte. Jag försökte men jag jag kände mig ganska ensam och flickan såg nästan hotfull ut framför mig. Nej, jag är nog bara nervös.. Det kom bara en till person och det var en korthårig, lång flicka med smala, blå ögon och ljus, nästan vit, hud. Hon log lite nervöst och satte sig bredvid mig, något för nära, men det verkade hon förstå själv för hon flyttade några centimeter från mig. Jag såg Scorpius sitta i båten bredvid oss och vi log stort mot varandra. Den korthåriga flickan frågade mig väldigt mycket på vägen över sjön så jag försökte att inte drömma mig bort i Malfoys ansikte utom istället svara lite lagom på hennes frågor. När hon frågat mig ungefär 20 frågor så började hon rabbla upp sina familjemedlemmar och husdjur, städer hon bott i och massor av annat men jag slutade snabbt lyssna och drunknade istället in i Scorpius vackra ögon..
Kapitel 4
Spoiler:
Tryck här för att visa!När vi alla kom in på slottet och alla hade slutat viska och flämta förvånat över allt dom såg så mötte en liten vithårig trollkarl oss innan vi fick gå in och bli sorterade. Pappa hade sagt att det hade varit en lång, gammal, häxa som hade mött upp deras årskurs. Om jag inte mindes fel vill säga. Jag visste inte om detta var deras före detta lärare eller den andra kortväxta mannen dom nämnt tidigare, men jag behövde inte fundera så länge förrän den lilla trollkarlen harklade sig och presenterade sig med ljus röst.
"God dag, unga elever! Mitt namn är professor Filius Flitwick. Jag kommer undervisa er under lektionerna i trollformellära..." Han började prata oändligt länge men det mesta visste jag om, eller i alla fall hade en aning om det. Scorpius hade ställt sig bredvid mig och lutade sig nu försiktigt mot mig. Han var väldigt lång vilket jag inte upptäckt på tåget. Han var ungefär ett huvud längre än mig. Han såg inte heller så intresserad ut av vad Flitwick sa för något. Efter en stund så öppnades i alla fall den gigantiska porten och en oändlig sal blottades framför oss alla. Det hängde miljontals med stearinljus i luften, precis som mamma hade sagt. Jag hade knappt trott henne faktiskt, men nu så bredde sig alla hennes historier ut sig i en vacker fantasivärld framför mina egna ögon. Scorpius hade ställt sig bakom mig nu och alla eleverna, inklusive jag, gick in i salen. En högt jubel reste sig som en atmosfär över oss. Allt var helt magiskt! Längst ner i salen satt en lång... Där var hon, häxan som skulle mött oss utanför! Hon såg inte riktigt ut som mina föräldrar hade berättat men jag kunde se att det måste vara hon. Vi fick ställa oss på ett långt led mellan två bord. Hela referensen som faktiskt både mamma, pappa och farbror Harry hade berättat om upprepade sig. Jag hade varit så fast och intresserad av alla historier dom hade berättat om så jag hade memorerat i alla fall hälften av allihopa. Den lilla dvärgen rullade ut listan med våra namn på så att minst hälften bara låg i en stor hög på golvet. Bokstavsordning. Såklart. Så att jag blir så gott som sist, och Scorpius innan mig. Jag fick anta att han kommer hamna i Slytherin men jag vill verkligen inte det, tänk vad alla skulle tycka om mig. Det gjorde mig väldigt kluven. Det ropades upp mängder av flickor först men sen kom det mer blandat med pojkarna också. Först hamnade många i Hufflepuff, sen några i Slytherin, och lite blandat med Gryffindor och Ravenclaw. Den långa flickan som pratade så mycket sorterades utan tvekan till Gryffindor. Sen var det Malfoys tur. Jag var minst lika nervös som om det var jag som skulle sätta mig med hatten på huvudet. Men Scorpius gick lugnt, kallt, mot pallen och satte sig på den. Hans blonda, mjuka, vilda hår såg ut som havsvågor när hatten försiktigt sattes ner på hans huvud. Det tog betydligt längre tid för den att bestämma sig än vad jag trodde. Efter en ordentlig stund (inte pinsamt lång riktigt) så ropade hatten något helt oväntat. Jag blev väldigt förvånad! Ravenclaw. Hur? Ravenclaw? Jag måste drömma! Den kanske sa Slytherin trots allt? Nej.. Scorpius gick nöjt och satte sig vid det jublande silver-blåa bordet med ett lysande leende. Jag kunde inte sluta titta på honom. Den mörka pojken från båten som tydligen hette William Wasp sorterades till Hufflepuff. Nästan sist av alla, utom undantaget för sex andra elever, kom jag. Jag gick som av automatik fram till pallen och satte mig. Jag fick hatten på huvudet och den gled ner till min nästipp innan jag satte den ordentligt....
Kapitel 5
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag satt på helspänn med hatten på huvudet. Håret låg som en röd lejonman runt mitt ansikte som om det liksom fick mig att se mer dramatisk ut. Hatten mumlade tyst några få ord. Jag kände pulsen dunka i handlederna och hörde mina djupa andetag. Hatten andades ett rossligt andetag och sa sen tyst "Ravenclaw..". Jag spärrade upp ögonen och flämtade till. Var det bara jag eller hade jag verkligen hamnat i Ravenclaw? Jag såg mig omkring, inga jublande rop, inga applåder. En sekund, två sekunder, tre..
"Ravenclaw!" upprepade hatten högt nu och ett vrålande jubel lade sig över det blå-silvriga bordet. Jag knep ihop ögonen och log stort. Hatten lyftes från mitt ivriga hår och jag öppnade ögonen. När jag halvsprang fram till bordet så fick jag syn på Scorpius så jag gick och satte mig bredvid honom. Han rufsade mig löst, diskret i håret. Jag rodnade lite. Alla hans små, diskreta beröringar gjorde att mitt hjärta slog ett extra slag. Han log mot mig och gav min hand en lätt smekning. En lång pojke som såg ut att vara några år äldre en oss satt mittemot mig. Han hade långt mörkbrunt hår uppsatt i en knut och solbränd hud. Han log stort mot mig med ett urgulligt leende.
"Tor Elwing." presenterar han sig och lägger huvudet lite på sned. Han var helt underbart söt och för ett ögonblick så glömde jag till och med bort Malfoy. Jag stammade fram mitt namn och log tillbaka. Jag drog en hand genom håret och tittade ner i bordet. Tor skrattade till, han hade ett mysigt skratt. Aurora kom och hoppade upp i mitt knä precis när jag faktiskt började undra var hon var. Hon tittade upp på mig och sen upp på bordet. Hon spärrade upp ögonen och skulle precis hoppa upp på bordet för att ta en bit av den helstekta kycklingen innan jag lyckades ta henne runt magen för att stoppa henne. Jag klappade henne konstant tills hon kurade ihop sig. Jag log besvärat mot Tor men han bara satt och skrattade tyst.
"Det här är då Aurora, min katt. Hon är fortfarande ung så vi har inte lärt henne speciellt mycket än.." mumlade jag och försökte låta obesvärad.
"Jaha, Aurora alltså." upprepar Tor och nickar långsamt. "En Ragdoll?" Jag rycker på axlarna.
"Blandras." svarar jag kort. Scorpius klappar lite på Aurora som tittar upp på honom.
Kapitel 6
Spoiler:
Tryck här för att visa!Även den långa flickan med vackert hår hamnade i Ravenclaw. Då log hon faktiskt, vilket hon absolut inte gjorde i båten. Men hon kanske var så nervös då.
Prefekterna ledde oss upp till vårt sällskapsrum i Ravenclaw-tornet. En av prefekterna fick svara på en gåta innan vi fick komma in. Det var inte en speciellt svår gåta så jag behövde inte oroa mig för att bli utelåst i alla fall. När alla kommit in i rummet så fick vi ställa upp oss framför en kort rödhårig flicka som förklarade vart flickornas och pojkarnas sovsalar låg, när sovtiden var, vad som fanns att göra i sällskapsrummet och så vidare. Jag betraktade det vackra rummet. Det stod mörkblåa fåtöljer och en bred soffa i samma mjuka färg i rummet. Trägolvet hade en ljusbrun nyans och tapeterna var blå med silvrigt vackert mönster. Mängder av tavlor hängde på väggarna, dom flesta föreställde olika trollkarlar och häxor, och framför fåtöljerna och soffan stod en präktig, vit öppen spis med stora lågor. Den rödhåriga flickan såg nästan ut att komma från min egen familj, ja, hon hade samma eldröda hår och fräknar över hela kroppen. Jag kunde slå vad om att det var några stycken som till och med frågat om hon var en Weasley eller kanske rentutav antagit det. Jag såg Scorpius stå en bit bort men Tor kunde jag inte se alls. Sen fick vi i alla fall dela på oss och gå till varsina sovsalar där vi fick lov att packa upp våra koffertar som förvånande nog redan stod och väntade på oss vid sängarna. Sovsalen hade en vit tapet med ljusblå, lodräta ränder och på en av väggarna var det en gigantisk örn. Alla sängar såg lika dana ut, ljusbruna himmelssängar med vita sängkläder och ett djupblått sidenöverkast. Jag satte mig i sängen som min koffert stod vid och sjönk ner i den mjuka madrassen. Flickan med vackert hår satte sig ner i sängen till vänster om mig och i den till höger låg det en stor flicka med långt, lockigt, mörkt hår och stora glasögon. Hon var blek, nästan vit, och log ett stort leende mot mig som avslöjade en skrattgrop vid ena ögat. Flickan med vackert hår hade blivit uppropat som Daniella Wasp och var alltså William Wasps tvillingsyster och den stora flickan var ett år äldre och presenterade sig som Bonnie Barker.
"Jag är Rose Weasley som du kanske hörde i Stora salen.." säger jag och ler snett mot Bonnie.
"Jag vet allt om din pappa, han är den modigaste mannen i hela vår historia! Fy, vad häftigt, här sitter hans dotter mitt framför mina ögon!" hon lät helt plötsligt fasligt upphetsad och hon fick mig att skratta till.
"En Weasley? Shit, häftigt." instämmer Daniella.
En av dom andra flickorna i rummet var så lik Neville att jag höll på att ramla baklänges när jag såg henne. Neville och Luna brukade komma till oss på julen och fira men jag hade aldrig sett den här flickan förut, men jag fick så gott som utgå ifrån att det var deras dotter i alla fall.
"Vem är det?" frågade jag tyst Bonnie och gjorde en någorlunda diskret gest mot flickan.
"Åh, Erica Longbottom? Eller Jennie Clark?" frågar hon.
"Ja, men hon som är en kopia av sin pappa typ." antar Daniella innan jag hinner svara Bonnie så nu nickar jag bara.
"Det är ju Longbottoms dotter ." förklarar Bonnie som om alla visste det. "Hon går i samma årskurs som mig." fortsätter hon med ett leende. Erica hade mellanbrunt hår uppsatt i en ganska lång hästsvans och ett ansikte som bara kunde beskrivas med ett ord, Neville. Hon satt i den sängen som var närmast utgången och pratade med en smutsblond flicka med fyrkantigt ansikte som jag antog var Jennie Clark.
När jag packat upp mina saker gick jag ner i sällskapsrummet med Bonnie för att göra mig bekväm i tornet. Jag satte mig i soffan framför elden och Bonnie satte sig i fåtöljen bredvid. Sen började hon småprata om sin 'urgulliga' pojkvän i Hufflepuff. Han gick i årskurs 3 och hette Vladimir Carter. Jag lyssnade halvintresserat på henne medan jag även betraktade två pojkar spelade trollkarlsschack. Den ena var ljusblond och den andra hade axellång svart hår och mörk hud. Dom påminde om Jing och Jang där dom satt och spelade. Vit och svart. Jag började fråga lite om Tor Elwing men Bonnie visste inte mer en mig om honom.
"Fast han är rätt söt." erkänner hon och jag nickar med ett snett leende. Just då kom han ner från pojkarnas sovsal och gick fram till oss.
Kapitel 7
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag blev genast tyst och tittade upp mot honom. Han log sitt söta leende mot mig så jag kunde inte låta bli att ge honom ett stort tillbaka.
"Vill du följa med till biblioteket?" frågade han. "Tänkte visa dig runt lite." Jag ryckte på axlarna.
"Ja, visst." svarade jag och reste mig. Jag tittade på Bonnie.
"Gå ni, jag klarar mig!" uppmuntrar hon oss så vi går ut ur sällskapsrummet och Tor började guida mig om alla trappor och vart dom brukade leda.
Tillslut var vi nere i biblioteket där vi möttes av en oroväckande smal häxa med brunt kort hår med gråa inslag. Hon såg sträng ut men när hon öppnade munnen så lät hon väldigt trevlig.
"Kan jag hjälpa er?" frågade hon direkt med en entusiastisk stämma. Tor skakade på huvudet så jag gjorde likadant bara. Hon gav oss ett lustigt leende.
"Ropa om det är något." visslade hon innan vi gick åt varsitt håll. Tor bad mig sätta mig ned och gick sen mot en hylla med mängder av böcker. Dom flesta hade röda pärmar och såg ut att vara minst 500 sidor. Tor strök med fingret utmed alla spröda bokryggar innan han tillslut tog ut en av dom och log. Han gick mot mig och satte sig bredvid mig. Tor slog upp första sidan i boken och pekade på bokens titel. Weasley stod det med svarta bokstäver. Jag blev chockad över att vi hade en helt egen bok.
"Jag hittade den här häromdagen när jag letade efter en bok om Godric Gryffindor. Vi skulle skriva en uppsats om hans historia. Jag frågade Olga om hon visste något om boken och hon berättade att dom var ganska nya och det fanns tre stycken olika i samma serie. Det är Potter, Granger och Weasley, såklart!" rabblar Tor och jag lyssnar intresserat. En egen bok? Den måste jag verkligen läsa!
"Vad heter författaren?" frågade jag.
"Det är Professor McGonagall som har skrivit den under alla deras år på Hogwarts." svarar Tor imponerat.
Jag tog med boken tillbaka till sällskapsrummet sent på kvällen efter att jag suttit med Tor en lång stund och berättat om mig själv och lyssnat på hans historier. Jag visade den för Bonnie och Daniella också och dom sa att dom inte hade en aning om den. Det var bara en person som faktiskt visste om den och det var Scorpius. När vi satt tätt intill varandra i soffan på kvällen så berättade han att han hade varit på biblioteket och lånat hit boken om Harry Potter och att han ville läsa alla. Jag kände en isande lycka sprida sig genom kroppen när han erkänner att Weasley skulle bli den mest spännande boken att läsa. Vi satt i sällskapsrummet hela kvällen. Alla hade gått och lagt sig när vi satt uppe och pratade om allt mellan himmel och jord.
Kapitel 8
Spoiler:
Tryck här för att visa!Mitt i natten vaknade jag upp i sällskapsrummet. Jag och Malfoy hade somnat i soffan på kvällen och nu var det brottom upp i sovsalarna. Jag väckte Scorpius så ljudlöst jag kunde genom att skaka honom försiktigt. Han mumlade något och vaknade sömndrucket. Jag förklarade för honom att vi var tvungna att så snabbt och diskret som möjligt ta oss till våra sängar innan någon vaknade och upptäckte oss. Jag reste mig från soffan och hjälpte Scorpius. När vi stod mittemot varandra så omfamnade han mig. Jag kramade tillbaka och utan ett ord gick vi åt varsitt håll. Precis innan jag öppnade dörren till flickornas sovsal så hörde jag Malfoys röst.
"Sov sött." viskade han innan vi gick in i varsinn kammare. När jag kom in i salen så låg alla och sov. Alla utom en, och det var Erica Longbottom. Jag lade mig ner i min himmelsäng och satte fingret framför munnen som bad Erica vara tyst om det. Hon nickade våldsamt på huvudet och jag log mot henne. På natten var det väldigt mörkt i slottet så jag märkte ingen större skillnad när jag slöt ögonen och snart somnade jag för den andra gången.
På morgonen nästa dag så vaknade jag så sent att det bara var Bonnie, Erica och den där Jennie Clark som var kvar i salen. Erica lade sitt pekfinger över munnen som en bekräftelse på att hon lovade att inte säga något. Jag log mot henne och tittade sen på Bonnie som fortfarande sov under det stora täcket. Erica lämnade rummet följd efter Clark och jag reste mig och försökte frisera mitt hår. Bonnie vaknade av att jag råkade slå till min koffert när jag var på väg ut. Jag svor till och dunsa ner på sängen igen. Bonnie gäspade och satte sig upp.
"Förlåt, det var inte meningen att väcka dig." säger jag och ler plågat. Det värkte i foten.
"Åh, det gör inget Rose. Det var väll dags för mig att gå upp i alla fall." svarar hon och rycker på axlarna.
Del 2
När jag ätit en underbar frukost tillsammans med Bonnie i Stora salen så satte jag kurs mot biblioteket. Efter en stunds letande och vilsegång så hittade jag det. Jag ville ta en närmare titt på dom där böckerna Tor berättade om. När jag öppnade dörren så möttes jag med förvåning av honom. Han satt och läste i en tjock bok med brun pärm och tittade inte ens upp när jag kom in. Jag gick fram till honom och lade handen på hans axel. Han ryckte till och tittade upp på mig. Jag log mot honom.
"Kan du hjälpa mig att hitta den där Weasley-boken?" frågade jag och han nickade.
"Såklart!" svarade han och log tillbaka. Han reste sig från bänken och lade sitt långa hår över axeln. Han gick mot samma bokhylla som dagen innan och började uggla igenom alla titlar.
"Ledsen, jag kan inte hitta den." svarade han med besviken ton. Sen kom jag på att jag hade tagit med mig den till sovsalen igår.
"Just ja, jag tog med mig den igår!" säger jag och skrattade till åt mig själv. Han skrattade också till.
"Ska inte du ha lektion?" frågade han plötsligt. Jag suckade.
"Jo, trolldryckskonst med Hufflepuff snart." Sen satt vi en stund i biblioteket. Tor läste i sin bok och jag bara tittade på honom. Sen slogs dörren plötsligt upp och Scorpius stack in huvudet. Han tittade surt på mig där jag satt och lutade huvudet mot Tors arm.
"Vi ska ner i fängelsehålorna och ha lektion nu Rose." säger han likgiltigt. På vägen ner i alla trappor så småpratade vi tyst.
"Vad gör du och Tor egentligen?" frågade han så oberört han kunde. Jag tittade konstigt på honom.
"Inget speciellt. Vadå då?"
"Nej, inget. Ni umgås bara rätt mycket."
"Det har bara gått två dagar Scorpius. Det låter som du menar att vi sitter ihop. Är du avundsjuk eller?" Jag började bli irriterad på honom. Han gav mig bara en sur blick som svar.
"Ta det lugnt, jag kommer inte precis sluta prata med dig." Sen sa vi inget mer.
Kapitel 9
Spoiler:
Tryck här för att visa!Under lektionen så fick vi lära känna en ny lärare. Det var en man med brungrått kort hår och ett litet spetsigt skägg på hakan i samma nyans. Han hade trötta, gröna ögon och en brun rock på sig. Jag förstod varför, det var ruskigt kallt i fängelsehålorna. Vi fick mest lära oss teoretiskt om ämnet men sen skulle vi få prova att göra en blandning tillsammans två och två. Läraren, som hette professor Dawn, tyckte att vi skulle lära känna varandra bättre så han satte eleverna från Ravenclaw tillsammans med dom från Hufflepuff. Jag fick låv att jobba tillsammans med en flicka med jättelångt, vågigt hår och smalt ansikte. Hon presenterade sig artigt som Emelie Jacobs och log ett leende så stort att tandköttet syntes. Jag försökte le tillbaka utan att se rädd ut men jag vet inte hur bra jag lyckades. Drycken vi skulle göra lindrade illamående och var alltså väldigt simpel. Varje par fick en kittel var av professor Dawn som sen visade vart vi kunde finna alla ingredienser vi behövde, det vill säga förrådet. En i gruppen fick lov att hämta en bok, vilket Emelie insisterade att hon skulle göra, och sek slå upp sida 56 där vi kunde finna receptet på blandningen. Medan Emelie trängdes för att kunna grabba tag i en bok så betraktade jag Scorpius på raden framför. Han jobbade tillsammans med William Wasp från båten men såg inte ut att vara speciellt glad över det. Han mötte min blick men såg fortfarande grinig ut så jag vände huvudet mot Jacobs som precis satt sig bredvid mig igen. Jag bläddrade runt bland sidorna i boken och hittade sida 56 ganska snabbt för att vara mig. Jag började läsa högt för Emelie ur boken.
"Ett nybörjar-elexir för förstaårselever på låg nivå som lindrar illamående. Du behöver en drakfrukts-kärna, saliv från trädgroda, blod från stjärnmullvad och en får-njure. Fy vad äckligt!" läste jag och gjorde en äcklad grimas. Jacobs bet sig i läppen och reste sig igen. Jag gick med henne till förrådet med boken i handen.
"Kan man hitta allt det där i ett skafferi?" frågar Jacobs och jag rycker på axlarna. Antagligen. Vi trängde oss in i det lilla rummet. Det var proppfullt med flaskor och olika organ i plastpåsar på hyllor i hela rummet.
Del 2
Eftersom det var ett pass så enkelt recept så bedömdes vår trolldryck som godkänd av Professor Dawn.
"Okej, slut på lektionen! Vi ses på torsdag då vi ska ha en teori-lektion." sa Dawn och slog upp dörren med ett nöjt leende.
Alla elever rusade ut och trängde sig ut genom dörrhålet. Jag halvsprang efter Scorpius som gick i rask takt före mig utan att ens märka mig. Jag lyckades ta tag i hans axel så att han stannade och vände sig mot mig.
"Kan vi inte ha sällskap?" frågade jag så mjukt jag kunde med ett sliskigt ansiktsuttryck. Scorpius kunde inte säga nej utan att verka oförskämd så han ryckte bara på axlarna och började gå långsammare. Jag tog hans hand och log mot honom. Han rodnade lite så att hans bleka kinder skiftade i en ljusrosa ton.
Senare i uppehållsrummet, efter en mirakulös middag, så satt Scorpius och jag i soffan precis som den kvällen vi hade somnat där ute. Jag låg med huvudet i hans knä och han flätade mitt vilda hår. Jag blinkade långsamt och andades djupt. Det förvånade mig att så mycket kunde hända på bara drygt en vecka. Det var som om vi känt varandra i flera år redan.
Vi pratade tyst, nästan viskade, med varandra om lite allt möjligt. Lite om trolldryckslektionen och om hur spännande det skulle bli att ha trollformellära dagen där på.
Den enda anledningen till att v viskade var att det kändes så tryggt. Tror jag. Det var ju inget hemligt vi pratade om precis. Det gick ett tag och fler och fler personer försvann från rummet. För att inte samma händelse skulle upprepa sig så gick vi till slut åt varsitt håll med ett 'God natt.' och ett mjukt leende.
Jag lade mig så tyst som möjligt i min himmelssäng och kröp ner under täcket med en kall rysning. Det var som en kort kalldusch bara innan jag slöt ögonen och ännu en dag var slut.
Kapitel 10
Spoiler:
Tryck här för att visa!Morgonen som kom så gick jag upp tidigt. Klockan var bara halv sex och dom enda tomma sängarna var Daniellas och en flicka som hette Fellies. Dom två gick upp klockan fem varje morgon för att hinna träna på trollkarls-schack innan frukosten. Jag själv gick endast upp så här tidigt för att en kolsvart uggla suttit och knackat konstant på en fönsterruta i flera timmar. Jag gick fram till fönstret och öppnade för ugglan som flaxade till och satte sig på min säng. Jag ryckte kuvertet ur ugglans näbb och läste på det. Till Rose Weasley.. Bokstäverna var skrivna tunt i svart bläck och var mycket stiliga. Jag öppnade brevet och hittade endast en liten lapp och fem svarta fjädrar, som såg ut att vara plockade från den stackars ugglan. Jag vek upp lappen och läste tyst. Kära Rose! Visa inte fjädrarna för någon, göm dem väl. Det är mycket viktigt och bör lydas. Vad roligt att du hamnade i Ravenclaw, hur reagerade din familj? Det stod ingen underskrift på lappen utom bara dessa ord. Jag vände och tittade på baksidan men där fanns inget skrivet alls. Jag rynkade pannan och lade ner fjädrarna och pergamentbiten i kuvertet igen. Jag tänkte efter en liten stund men det bästa jag kunde komma på var att lägga det under min Weasley-bok i mitt nattduksbord så det var det jag gjorde. Sedan klädde jag mig och gick ner i sällskapsrummet där jag, precis som vanligt, möttes av Daniella och denna 'Fellie' sittandes vid ett schackbräde. Jag log mot dom och satte mig i en av fåtöljerna. Jag tog upp en tidning som låg på armstödet och började läsa några artiklar.
Del 2
Jag såg Tor glida ner för trappan från pojkarnas sovsal. Han kom fram till mig och satte sig i soffan.
"Sovit gott?" frågar han med sitt söta leende. Jag nickade.
"Du själv då?" frågar jag.
"Jo, tack bra." svarar han och rycker på axlarna.
"Ska du med ner och äta frukost?" Ännu ett sött leende.
Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.
"Nej jag väntar på.. en viss person." svarade jag osäkert med en blick mot trappan. Inte en skymt av Scorpius.
"Den där Malfoy va?" antog Tor något irriterat. Tystnad..
"Nej." ljög jag. "Han heter förresten Scorpius."
"Skit samma. Malfoy som Malfoy, han må hamnat i Ravenclaw men han är fortfarande en Malfoy. Det måste blivit ett misstag när han blev sorterad, han är precis lika dryg som alla i hans familj." Jag visste inte vad jag skulle säga så jag satt bara tyst. Till slut vände han sig tvärt och rusade ut ur uppehållsrummet, ner mot Stora salen. Jag lade ner tidningen och tittade in i den glödande elden.
Efter något som kändes som en evighet så kom Scorpius ner för trappan. Han gick mot utgången utan att slänga en blick på mig. Jag reste mig och sprang efter honom.
"Vänta Scorpius!" Han vänder sig mot mig.
"Förlåt, jag såg dig inte." sa han och log ett snett leende.
Kapitel 11
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag åt frukosten tillsammans med Bonnie i Stora salen. Scorpius hade gått åt sitt eget håll utan ett ord och satt sig vid en pojke i andra årskursen kallad Rickard Wissle och flickan Clark. Bonnie berättade för mig att Vlademir Carter gjort slut med henne och att hon nu var helt förkrossad. Jag slängde ur mig några tröstande ord men Bonnie såg inte gladare ut, snarare tvärt om.
"Du bryr dig ju ändå inte! Det enda du tänker på är dig själv och den där Malfoy! Fy vad jobbig du är!" Slänger hon hastigt ur sig. Jag sitter bara helt chockad och tittar på henne. Vi sitter i några sekunder och bara tittar på varandra innan Bonnie reser sig och stampar iväg mot porten. Jag vänder blicken mot hennes dova, ekande fotsteg så att mitt eldröda hår fladdrar till och sen var hon borta. Jag tvingade mug själv att inte titta bort på Scorpius. Det kändes väldigt opassande efter vad Bonnie precis uttryckt. Jag tog en tugga av min äppelpajs-bit och tittade ner i bordet. Jennie Clark flög förbi mig med ett hånleende som fick mig att spänna käkarna och knyta nävarna.
Ilskan lättade dock något när en svärm med ugglor svepte in över de fyra borden. Brev föll ner huller om buller över eleverna i salen och till och med ett brev föll ner framför mig. Jag öppnade kuvertet och såg min mors prydliga handstil på pergamentet. Kära Rose, vi saknar dig till solen och tillbaks, hjärtat! Vilket elevhem blev du sorterad till? Förlåt att vi inte skrivit förrän nu men pappa har varit väldigt upptagen med jobbet och ministeriet och allt så här hemma är det jag som tar hand om det mesta. På tal om ministeriet så har pappa fått uppdrag i Kalifornien och kommer vara borta i över en månad. Jaja, jag har ju Harold här hemma så helt ensam är jag ju inte. Vi älskar dig väldigt mycket, Rose, mer än du tror! Kramar från mamma och pappa. Jag log stort när jag läst brevet och stoppade sen ner pergamentet i kuvertet igen. Jag lämnade resten av frukosten och gick mot Quidditch-planen där vi skulle ha vår första flyg-lektion.
Jag var tidig dit eftersom jag knappt ätit någon frukost och fick hjälpa Madam Hooch att ta fram alla kvastar och hitta en plan yta att träna på. När vi var klara med alla förberedelser så började Madam Hooch förtjust fusk-träna mig innan de första eleverna kom. Hon sa att det egentligen var orättvist, men vi hade trots allt inget bättre för oss. Hon visade mig hur man skulle ställa sig bredvid kvastkäppen, sträcka ut handen över den och säga "Upp!". Jag gjorde osäkert ett klent försök men kvasten bara ryckte till. Ett till försök med bestämd röst och kvastskaftet svävade stillsamt mot min hand. När jag greppat käppen tittade jag nöjt upp på Madam Hooch som log belåtet. Den första eleven kom mot oss och jag släppte kvasten av ren automatik. Det var Daniella som kom och när hon närmade sig såg jag att hon hade Fellie hängandes i ena armen. Sen kom det bara fler och fler till planen och tillslut stod alla elever vid varsin kvast.
Hooch demostrerade på en egen kvast hur vi skulle göra, precis som hob gjort för mig. Alla sträckte ut sin högerarm över kvastkäppen och sen en stor blandning av "Upp!" med olika betoningar. Jag var inte den enda som lyckades på första försöket, Tim Butler och Barbara Knight från Hufflepuff stod båda belåtna med varsin Silverpil i handen. Dom flesta lyckades dock på andra försöket och de övriga på tredje eller fjärde i alla fall. Vi fick sitta upp på kvastskaften och se på Hooch när hon visade hur man skulle hålla händerna på käppen för ett stadigt och säkert grepp, sen var det dags att lyfta. Jag lutade mig lite bakåt och min kvast for framåt, upp genom luften tillsammans med Daniella, Jennifer Gregor, Tim Butler, Sandy Rainer och tre andra elever som jag inte visste vilka de var. Jag kunde inte sluta le när jag kände fartvinden i ansiktet, trots att jag flög så lång och relativt långsamt. Några till for upp i luften på sina Silverpilar och snart var det bara några få, ungefär åtta stycken, som var kvar på marken med sina försök att lyfta. Det kändes underbart.
Kapitel 12
Spoiler:
Tryck här för att visa!En underbar stund i livet. Det etsar sig fast i minnet som om det var ristat i sten, dock varar det inte för alltid. Och såklart var ögonblicket då jag flög, då jag kände vinden dansa genom mitt eldröda hår, då jag kände mig fri, det ögonblicket var såklart som alla andra och tog slut alldeles för snabbt. Lektionen slutade och alla började dra sig mot slottet igen för att fortsätta på lektionen i förvandlingskonst. En person stannade dock kvar. Jag. Lyckan rusade genom mig och jag stannade överlyckligt kvar medan alla rusade iväg. Jag hjälpe Madame Hooch att få med alla kvastar till förrådet vid quidditch-planen. Vi hade fått något slags band mellan oss. Hon tackade för hjälpen men bad mig sen att skynda mig iväg för att inte komma försent till nästa lektion. Jag gjorde som hon sa ganska motvilligt och segade lite extra bara för att få kasta en lite längre blick på arenan, på planen. Jag ville så gärna flyga en gång till, ha en egen kvast och kunna flyga när jag vill. Kunde jag bli en quidditch-spelare en dag? Min mamma skulle säkert komma med alla möjliga motargument och protester men det kanske fanns lite hopp eftersom pappa så gärna ville att jag skulle bli det? Jag tänkte på att det var ganska konstigt att jag inte hade flugit innan men kom sen fram till att jag hade trotts allt inte riktigt rätt gener, vem skulle lärt mig? Jo, visst, Harry skulle gjort det så gärna. En sak var i alla fall säker, jag skulle göra allt för att komma in i laget.
Jag gick upp till sällskapsrummet för att hämta mina böcker som låg under sängen. Anledningen till att de låg just där var att jag helt enkelt bara skjutit in dom där medan jag packat upp. När jag kom upp i sovsalen var det helt tomt; vad skulle man vara där för såhär på förmiddagen? Alla var väll på lektion, antog jag. Jag sätter mig på huk vid min himmelssäng och råkar slå till nattduksbordet och ur lådan, som redan står på glänt, så flyger det ut en pergamentbit. Jag hade glömt den, den där lappen, brevet. Ett anonymt brev. Hade jag inte lagt den under en bok? Hur kunde den bara fly sådär? Någon måste rotat i mina grejer. Eller? Jag kan inte låta bli att läsa orden igen när brevet lägger sig, nästan spöklikt perfekt, vid mina fötter. Jag stoppar snabbt in den i mitten på en av mina böcker och reser mig för att rusa ner för trapporna. I sällskapsrummet så stoppas jag av en oväntad person. Tor.
"Vad gör du här?" frågar jag och försöker att låta överraskad och inte förbannad. Han ryckte på axlarna.
"Vad gör du själv här?" Han ger mig ett snett leende och rör sig mot mig.
"Jag skulle precis till min lektion. Ska inte du också det?" förklarar jag med en lite upprymd tonart.
"Jag hade ingen lust." Han ler sitt charmiga leende som skulle få vem som helst att smälta. Jag kommer inte på något bra att säga så jag granskar honom bara när han kommer närmare. Han ställer sig bara en decimeter ifrån mig och höjer handen för att dra en hårslinga ur mitt ansikte. Jag sänker generat blicken och kan inte låta bli att rodna. Han fortsatte rörelsen utmed mitt yviga hår och handen ligger snart mjukt mot min nacke. Jag höjer blicken igen när vi närmar oss varandra. Det är bara några centimeter mellan våra ansiktet när jag sluter ögonen. Han kysser mig mjukt, så försiktigt, som om jag vore av glas. Jag besvarar kyssen och fylls adrenalin. Är det min första kyss? Jag tror det. Jag kramar om mina böcker, trycker dom mot bröstet för att komma Tor närmare. Är det inte den där första kyssen som alla pratar om? Att man alltid kommer minnas den. Jag har ingen aning om hur länge vi står där - en minut, fem minuter, tio? Tor sänker handen och båda drar sig utmed min midja och möts vid min rygg. Jag avslutar osäkert kyssen och öppnar ögonen. Jag ser in i hans ögon, det känns som jag ser rakt igenom honom. Han ser rakt igenom mig i alla fall. Eller? Han ser så säker ut med sina starka, bruna ögon. Vi står tysta, Tor släpper inte taget runt mig men det känns mest mysigt och jag ler mot honom.
"Jag måste gå." säger jag försiktigt och och tittar upp på honom. Han svarar inte men lossar taget kring mig.
Jag rusade ner genom tornet och irrade runt genom korridorerna medan jag försökte komma ihåg var förvandlingskonsten höll till någonstans. Jag kunde inte sluta tänka på Tor. Varför hade han kysst mig? Varför just mig? Vad hade vi gemensamt? Han var dessutom äldre än mig. Tankarna for iväg åt alla möjliga håll men tillslut hittade jag rätt. Jag visste att jag var sen.
fortsättning?
Mugglarportalen