The things we owe

the things we owe
each other.



Rating: PG-13
Kapitel: Elva planerade.
Färdigskriven: Nej
Språk: Svenska med inslag av engelska.
Handling: En sorgfylld berättelse om Valerie Jones och Frank Wagner. Valerie är elva år första gången de möts. Frank sjutton. De möts under olika konsekvenser under hela sitt liv.




Prolog


Sjuttonde december 1965

Snön yrde ner kring henne. Hon satt bara där och såg ut över den isbelagda sjön som verkade glittra som tusen stjärnor. Det var nästan helt ljudlöst ute. Förutom vinden som blåste till då och då så var det riktigt harmonifyllt för henne att sitta där i sin ensamhet. De perfekta snöflingorna som landade i hennes varma blonda hår smälte sakta men säkert. Hon föll bakåt i den mjuka snön som yrde runt i luften ett tag innan den åter igen la sig till ro på den frusna marken. Himlen var svart sånär som på en liten del som var mörkt blå med en ensam stjärna som lyste upp den ensamma platsen.
”Varför har inte jag några vänner?” Viskade hon på flytande rumänska. Var hon tvungen att hamna i Ravenclaw då ingen annan flicka sorterades dit? Var det hennes egna fel att hon var flickan från barnhemmet som inte kunde prata engelska ordentligt. Hur hon än försökte så kom fel ord och fel formuleringar ut. Hon suckade och rullade ett varv i snön. Den vita snön yrde kring henne ytterligare en gång. Men helt plötsligt så var det inte någon harmonisk stämning nere vid sjön längre då hon hörde fotsteg.
”Vad gör du här?” Frågade en gråtfylld brittisk röst. Hon hamnade fort på benen och såg på honom. Hans långa gestalt verkade hotfull i mörkret. Men faktumet att han grät fick henne att lugna ner sig.
”Jag försöker hitta fred med mitt inre.” Han fnös till.
”Du är förstaårselev, ditt liv är lika simpelt som en fågel kan flyga.”
”Alla fåglar kan inte flyga.” Svarade hon stillsamt. Hon vände sig om och gick ända ner till sjön och satte sig med fötterna precis vid kanten av den mörka isen.
”Vänta… Kan du hjälpa mig?” Frågade han och gled ner intill henne. Hon satte huvudet på sned för att visa att hon lyssnade.
”Hur hittade jag min inre fred?” Fortsatte han skakigt. Han grät inte, men hon kunde se på honom att det inte var långt ifrån.
”Du måste komma i underfund med det som bekymrar dig.” Han nickade stilla och hon kunde i ögonvrån se hur han argt torkade bort tårarna. Trots hennes dåliga engelska så förstod han henne. Hon såg på honom i ögonvrån ännu en gång. Han hade kommit in i puberteten tidigare än andra och hans ansiktshår var perfekt trimmat.
”Vad heter du?” Undrade han plötsligt. Hon funderade i några sekunder innan hon vågade svara.
”Valerie Jones.” Viskade hon tyst.
”Vackert.”
”Och du?”
”Frank.” Sa han tyst.
”Frank...”, sa hon som om hon smakade på namnet.
”Vad är det som plågar dig?”
”Jag kan inte säga det!” Väste han hotfullt ”om du nämner detta för någon..”
”Det kommer jag inte göra. Vem skulle jag nämna det för?”
”Dina patetiska förstaårsvänner.” Hon fnös. Han såg prövande mot henne.
”Du har vänner, eller hur?” Sa han osäkert.
”Bara en flicka sorterades till Ravenclaw i år. Märkte inte du det?”
Han blundade och tänkte efter. Så klart han inte märkte det. Han var inte ens där då sorteringen skedde. Varför skulle han vara på den patetiska kvällsmiddagen på Hogwarts som han varit på varje år?
”Nja, jag var inte närvarande.” Hon sa inget mer utan sjönk bakåt återigen.
”Varför åkte du inte hem under jullovet?” Frågade han efter en stund.
”Jag stannar hellre här än…” Frank verkade komma ihåg vem hon var.
”Du är flickan från barnhemmet.” Avbröt han henne. Valerie nickade.

De träffades flertal gånger under jullovet, den lilla flickan som log i sjuttonåringens armar, som om han vore en bror för henne. Hennes egen familj.


____________________________

Jag skulle vara er förevigt tacksamma om ni lämnade kritik efter er. Hoppas ni tyckte om det och att jag inte kommer besvika er!

With all my love.
Trezzan ♥

Så vackert!
Början var underbar och gillar verkligen att det är en sådan stor skillnad i åren mellan dem, det gör det hela speciellt på något vis.
Ett litet tips bara, försök se till så att det inte blir alldeles för många repliker efter varandra, det blir ganska jobbigt att läsa. Försök istället att varva replikerna med lite beskrivande text, eller flytande text istället.
Men jag kommer absolut att följa!

Åh, det var superbra! Början var verkligen jättefin. Jag drogs verkligen in i berättelsen

Tack för att du taggade mig Det här ska jag absolut följa för att se hur det hela utvecklar sig

den är så sjukt vacker på något sätt ;___; ♥
håller helt med johhana där med åldersskillnaden; det gör det hela speciellt. jag gillar det verkligen c:

längtar till nästa kapitel hihih c': ♥

jajajjajajjajajajjaja.
Du har gjort det igen.
Vadå?
1) Gjort mig ännu mer kär i dig (vilket jag trodde var omöjligt)
2) Gjort mig LYCKLIG.
3) skrivit en oförklarligt fantastisk ff:n.

"Som jag tror vill läsa..."
TROR? Howly Rawling... det här är seriöst för bra för att va sant.
Jag älskar inte bara början, jag älskar allting.
Förutom namnet Frank då... Men honom gillar jag
Klart jag kommer att följa, mig blir du inte av med så lätt älskling.
Glöm inte att Draco Hauntiiiing you.
Så du lär nog skynda på med ännu ett kapitel.
DÖR AV FEELS HÄR BORTA, OKEJ?
Jaja...Nog tjatat.
Du är bäst. Punkt.

LOVEJO♥

Ja, jag har alltid gillat detta med ålderskillnaden, jag menar kärlek har inga gränser, kärlek har ingen ålder och ålder är bara en siffra. Jag gillar inte mina "början" på texter, det blir bara en stor röra tycker jag och känns inte som jag får någon att vilja läsa vidare. Men glad att du läser! ♥
Ditt tips var bra där, jag blir alltid sur på mig själv för att jag aldrig får in att personer pratar när jag skriver, det blir så mycket beskrivande och tänkande hela tiden. Hehe. Men ska tänka på ditt tips!



Åh, tack att du tycker om början! Jag tycker aldrig att jag inspirerar folk till att läsa vidare! ^^ Men då vet jag hur jag ska göra i fortsättningen.

Grymt att du följer! ♥



Cornflakes, jag kommer längta tills dina kommentarer kommer, de är så sprängfyllda med randomness och kärlek. Sånt som jag älskar! ♥



Hihih Nadjis! ♥
Älskar dig och dina hot.

___________

/Love Trezzan™ ♥


Kapitel 1.


14/2-1966

Stengården utanför Hogwarts ingång var fortfarande vit. Den hade inte gjort något tecken på att den skulle smälta bort någon gång snart. Det var lördag kväll och alla hjärtans dag. Valerie satt ensam på en av de gamla stenbänkarna utanför. Hennes röda trenchcoat täckte henne ner till knäna men det var fortfarande kallt. Henne kinder var rosa av kylan och trots att hon försökte förhindra det så rann det ur hennes näsa. Hennes nästan vita hår var vackert lockat och de isblå ögonen stirrade mot de stora ekdörrarna precis som de gjort de tidigare tio minuterna. Frank hade lovat henne att han skulle komma. Han hade lovat henne! Hon blinkade stelt och gäspade stort. Hon borstade bort snön som på något sätt tagit sig upp i hennes knä.
Från klocktornet hördes ett stort klang och därefter elva till. Det var som en mardröm då tre korpar flög över henne och kraxade vilt. Ett ljus spred sig i några sekunder och bländade henne innan det dog ut igen.
”Valerie?” Ropade en bekant röst tyst ut i mörkret. Men hon rörde sig inte. Hade hon fått vänta i hel timme på honom så skulle han få vänta på henne. Han verkade inte se henne och gick ner mot sjön. Hon följde tyst efter honom. Han nynnade tyst på en melodi och plockade upp en sten från marken och kastade den långt ut i sjön.
Well, sometimes I go out by myself
And I look across the water
And I think of all the things, what you're doing
And in my head I paint a picture

“FAN!” Skrek han.

“Frank?” Frågade hon tyst.
”Jag trodde inte…” Började han. ”Jag trodde du var borta.”
Hon stod stilla på samma plats som innan. Han såg sårat på henne.
”Är du rädd för mig?” Hon skakade på huvudet men rörde sig ändå inte.

Won't you come on over
Stop makin’ a fool out of me
Why don't you come on over Valerie?

Hon skrattade ljust och gick till honom. Han omfamnade henne. Drog in hennes ljuva doft och höll den kvar i sitt minne. Han släppte ner henne och såg mot hennes söta läppar. Detta var så fel och han visste det. Han tog hennes hand. Satte sig ner och drog med henne ner i sitt knä.


15/2-1966
Hon gick genom korridorerna. Log lyckligt och försökte ta sig till sjätte våningen. Då hon hörde röster blev hon nyfiken, men så klart förvånad. Vad gjorde någon här uppe, vid den här tiden?
”VAD I HELVETE WAGNER!”
”Yaxley, ta och håll din käft stängd nu så blir vi alla glada.”
”Då gäller det för Rosier också, ge mig din arm. Bevisa det.” Några sekunder gick, de tre olika rösterna mumlade bara tyst.
”Ville du komma ur ditt rykte som mytoman? Eller vad gällde det där?” Skrattade en fjärde röst. En bekant röst.
”Wagner visade sin först. Det är din tur nu Yaxley.”
”Käft Rosier, du vet att jag gick med först av er alla jävla ynkryggar”, påpekade Yaxley.
”Rör mig inte”, ljöd Yaxley. Valerie gick runt hörnet. Frank stod där med vänster skjortärm uppkavlad till armbågen. Han drog fort ner den när han såg henne. Hon hann se Yaxleys och Rosiers dödsätarmärken. Men varken Franks eller den andre mannens.
”Jävla förstaårs elever!” Tjöt mannen vars namn hon inte hört. Hon vände sig om på tvärt. Det var som om hon var ett med luften i rummet. Hon föll pladask framåt.
”Din äckliga lilla smutsskalle!” Skrek Yaxley. Ovetandes om Valeries rena blod. De ställde sig runt henne i en ring.
”Vad har du hört och vad tänker du göra?” Sa Wagner . Han satte sig hotfullt ner på huk. Men hon kunde se i hans ögon att han var på bristen till tårar.
”Jag har inte hört något! Jag lovar! Jag tänker bara gå och lägga mig, detta är en dröm!” Hon grät desperat då orden kom ut tillsammans med snörvlande. Frank tog fram en hand. Tog en av hennes lockar mellan fingrarna och lät den glida genom dem.
”En söt flicka, och väldigt klok.” Skrattade han. De tre andra stämde in i hånet. Deras äckliga skratt ljöd genom korridoren och hon slängde händerna för öronen och reste sig. Såg en sista gång på Frank, med avsky i blicken.
”SPRING. SMUTSSKALLE!” Skrek Rookwood.
”De blir räddare för varje gång.” Skrattade Rosier medan han slog händerna med knät. Frank stod kvar och såg mot Valeries blonda hår som svävade genom luften.
”Jävla skitungar: Fan gör vi om hon skvallrar?” Sa Yaxley och slog en hand för pannan.
”Det gör hon inte. Det ska jag se till.” Menade Frank. Rosier räckte honom en hand och drog upp honom.
”Du är en av oss nu Frank. Vi litar på ditt ord.”

Med ett styng i hjärtat gick Frank därifrån. Han styrde sina steg mot prefekternas badrum. Talade om lösenordet för gobelängen. Gick in. Väntade på att det skulle stängas. Han brast ut i gråt. Lossade på slipsen och sparkade på handfaten i marmor. Han slog knytnäven i spegeln och såg på medan blodet sipprade nerför hans knytnäve.
Han skrek. Skrek så högt han bara kunde, tills han sjönk ihop på golvet. Detta var inget som Valerie någonsin skulle få reda på. Inte från början hade hon fått reda på det och inte nu. Hans händer var krossade. Det bruna håret fett. Hans ansiktshår var inte längre perfekt. Han visste redan då att hon aldrig skulle förlåta detta.

Valerie satt under eken vid sjön. Det var maj nu. Hogwarts slutade inom ett par veckor, och under hennes återstående år skulle hon aldrig behöva se Frank igen. Men djupt inom henne visste hon. Att hon helst av allt ville det. Hon ville kunna krama honom. Men det kunde hon inte. Han hade inte så mycket som gett henne en blick de senaste veckorna. Han gick tillsammans med sin lilla grupp av Slytherinare. Valerie hade inte varit säker på vad hon sett. Det vill hon inte heller vara. Visst att de andra var dödsätare. Men Frank, nej. Aldrig att han skulle vara det. Hon älskade honom för mycket för det.

Vågorna slog fredfullt mot den mörka sandstranden till Svartsjön. Hon önskade att Frank skulle komma till henne den vackra majnatten. Fullmånen lyste starkare än på flera år och stjärnorna verkade blinka mot henne på den mörkt blåa natthimlen. En stjärna föll och hon önskade sig något. Något hon aldrig trodde att hon skulle önska sig.
”Låt Frank älska mig i hela sitt liv.” Viskade hon. Hon föll bakåt på det daggvåta gräset och lät händerna vila mellan grässtråna. Hon blinkade gång på gång, önskade att hennes olyckliga liv bara var en dröm. Att hon skulle vakna upp och stå framför spegeln i Gryffindors sällskapsrum med de andra tjejerna, lyssna på Johnny Cash på radion och välja ut klänningar inför Hogsmeades utflykter. Prata om de snygga sistaårspojkarna och skvallra om det senaste på slottet. Men hon var som en skugga, en skugga som inte ens var svart. En genomskinlig skugga som gick genom slottets mörka korridorer, även då det var som ljusast verkade det så mörkt. Hon mindes branden från hennes unga år. Branden som skvallrade om hennes ondska, som viskade om hennes raseri, branden som djävulen talade med henne genom. Hon slog upp ögonen som hon så fåfängt stängt. Försökte glömma tankarna. Glömma rösten hon hört. Ta ett starkare tag om den lealösa handen i köket.

”Dear Frank, I know you won’t see this until it’s too late. But I hope you’ll forgive me for not taking the opportunity and speak to you no more. I know you won’t find me no more, and I even know that we will never meet again. But I could just wish. Wish for you to show up out of nowhere. Show up at the lakes late at night. Take my hand and just hold it, teach me English. Walk with me around the lake. Showing items to me, telling me the names. I would’ve wished for it. But now it’s too late for it.

Yours forever
Valerie.”



__________________

Låten i början kommer från Amy Winehouse låt Valerie. (Anledningen till att jag älskar namnet Valerie och anledningen till att jag valde namnet Valerie. ♥)

Hoppas ni tyckte om det!

OMG HAHAHAHAHAH jag hade den sången i huvudet när jag började läsa x)) förstår inte hur jag inte reagerade på hennes namn då jag läste prologen o.o

alltså gud den är så vacker gaah ♥ ditt sätt att beskriva, liksom detaljer och allting, det är såå bra, man fastnar redan efter de första orden!

alltså jag vet inte vad jag ska tro om frank. vadfan skulle han gå och bli dödsätare för? o.o
ändå tycker jag synd om honom, "badrumsdelen" var så... jag vet inte vad för ord som skulle förklara det, men jag tyckte så synd om honom då ;(( för att inte tala om valerie (OHGOD jag älskar detdär namnet hihihihihihihih c8 )

alltså stackars valerie, blir frustrerad bara av att läsa om hur hon känner sig ;c

Hon föll bakåt på det daggvåta gräset och lät händerna vila mellan grässtråna.
alltså den meningen, och hela den delen som den hör till; så sjukt fint och detaljerat och WAAH ♥

Men hon var som en skugga, en skugga som inte ens var svart. En genomskinlig skugga som gick genom slottets mörka korridorer, även då det var som ljusast verkade det så mörkt.
ALLTSÅ OMG ♥

brevet var jättefint också. :'> där var några småfel, men det kanske beror på hennes dåliga engelska? c:

alltså asDFGHJKL I LOVE THIS SO MUCH ♥

Awesome!!!

Vad jag än skriver så blir det ynkligt i jämförelse med det fina Conflate skrev, Såå let's just say: Jag håller med henne till fullo

Trezz.
För det FÖRSTA (Alltså det där med ålderskillnaden) så håller jag med dig.
Min kille är yngre än mig och det var mitt ex också.
Gissa om jag letat länge efter nån som har kunnat dela MIN ÅSIKT!
Draco är faktiskt yngre än Elli också, hon är ett år äldre 8D
Whatever, det hör inte hit min... INSER DU HUR JÄVLA RÄTT DU HAR OCH HUR GLAD JAG BLEV NÄR JAG SÅG DET?
Antagligen inte men... FEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEELS.

Nu till kaptilet:

Måste bara säga att det gjorde mig tårögd.
Och jag gråter aldrig, verkligen aldrig alltså.
det påminnde på något skumt sätt om mig och Teddy litegrann, ja du har ju hört historien om honom ( kommer garanterat svamla på mera om det när jag ringer dig sen, får ont i fingrarna av att skriva bläää *lat*) men ja... det påminnde på nått konstigt sätt om honom!
Jag gillar inte Frank.
Ledsen men det är någonting med honom som... Jag inte gillar!

Vilken tidsform är det? Antar att det är på "Marodörernas tid", va? :3
Gath damn... då kommer äcklet Lucius att vara med! Huaha....
trezzz, du säger att du skriver sämre än mig.
Det är en lögn.
Det är när jag läser sånt här som jag får ångest över att jag skriver så dåligt!
LÄS det här själv: Stengården utanför Hogwarts ingång var fortfarande vit. Den hade inte gjort något tecken på att den skulle smälta bort någon gång snart. Det var lördag kväll och alla hjärtans dag. Valerie satt ensam på en av de gamla stenbänkarna utanför. Hennes röda trenchcoat täckte henne ner till knäna men det var fortfarande kallt. Henne kinder var rosa av kylan och trots att hon försökte förhindra det så rann det ur hennes näsa. Hennes nästan vita hår var vackert lockat och de isblå ögonen stirrade mot de stora ekdörrarna precis som de gjort de tidigare tio minuterna. Frank hade lovat henne att han skulle komma. Han hade lovat henne! Hon blinkade stelt och gäspade stort. Hon borstade bort snön som på något sätt tagit sig upp i hennes knä. Från klocktornet hördes ett stort klang och därefter elva till. Det var som en mardröm då tre korpar flög över henne och kraxade vilt. Ett ljus spred sig i några sekunder och bländade henne innan det dog ut igen.
Fattar du? Inser du hur vackert det är?!
Jag skulle aldrig kunna få till en text på det där viset!
Dina beskrivningar är så... Så jävla levande på något sätt.
Det känns som man är DÄR.
Och jag ser henne precis framför mig... Fick lust att göra henne på Sims nu bara för det.
Ehum.
Räkna med att jag kommer fråga ut dig om henne när jag ringer dig!
Känner igen namnet... Är hon också med i böckerna?
Har ingen bra koll på dödsätarna...Men är inte hon syster till någon? Eller, alltså hon är väl med?!
Eller så har du beskrivit henne så jävla levande att jag TROR att hon är med.

Början var absolut min favorit del,
men jag älskade när han kom in och grät.
Man rycks liksom med DIREKT du låter en lära känna honom på en gång, få vara med honom.
Jag kanske har bra fantasi, men skriva såhär det kan jag inte.
Mitt känns bara dumt och tråkigt bredvid det här.
de är fantastiskt!
Och du skriver LAGOM långa kapitel också (Fast tror fan det här var lika långt som mina?!) inga stavfel, massor av underbart krångliga ord ( Jag upprepar ju allt hela tiden..död åt mig) allt var Perfection helt enkelt.

Så vad ska man säga?
Lär mig skriva såhär.
Ge mig tips!
Du är en naturbegåvning alltså.
Och typ för första gången ä'r jag hundra procent seriös.
Det känns läskigt.
DU ÄR B.Ä.S.T
Känslan sitter fortfarande kvar i kroppen ochjag sitter här å känner mig... Allmänt lycklig och avundsjuk.
PUSS!
Din Elzyii♥

Jag ville bara tala om för er att jag hade tänkt skriva klart "Att Hitta Balansen" innan jag fortsätter på denna, så att. Självklart kommer jag fortsätta på denna. Har ju planerat den, men Jessica ligger mig nära om hjärtat. ♥