[B] INTE HP.. [B]

Skrivit en liten berättelse nu. Och som ni ser i rubriken så handlar den inte om Harry Potter (eller magi och sånt) utom det är bara en vanlig berättelse. Leeees gärna ^.^ Och skriv gärna lycka till, putt eller mer om ni vill att jag ska fortsätta.

~

Det här är början på en historia. Början på en bok, en berättelse. Det här är början på boken om mig. Jag är en svensk tjej på 14 år. Jag har vinrött hår just nu, men min vanliga hårfärg är den tråkigaste av alla, nämligen brun. Brun. Brun. Brun. Bara ordet brun är en skithög. Därför har jag färgat det. Det är snyggare så. Men ja, nog om mitt hår för en stund. Jag har mörkgröna ögon och ganska brun hy. Nu kom det där ordet igen. Brun. Jag hatar det. Så min favoritfärg är ju inte brun då, nej det är en mycket finare färg. Min favoritfärg är grön. Grön. Det är ett mysigt ord. Mm, grön. Brun. Grön. Vad är finast liksom? Men därför är jag i alla fall nöjd över mina vackra ögon. Jo, jag är faktiskt rätt snygg, helt okej i alla fall. Ja, det är jag. Jag gillar mig själv rätt mycket faktiskt.

Jag gör klart linjen på pappret innan jag tittar upp. Det lät som om någon sa mitt namn. Jag tittar mig omkring men när jag inte ser någon som skulle vilja mig något så tittar jag ner på min teckning igen. Jag håller på att måla Desert Princess från Adventure Time. Hon är nog min favoritkaraktär. Jag ska precis sluta en linje när jag känner någon som slår till mig hårt på ena axeln. Jag blir skrämd och råkar knaka till linjen. Jag vänder mig argt mot personen som skrämt mig och upptäcker att det var William som stod och skrattade nöjt bakom mig.
”Hur länge har du väntat på att få göra sådär?” frågar jag med ett halvkaxigt tonfall.
Han ser oförstående på mig och rycker på axlarna. Det gör han hela jävla tiden.
”Vadå?” frågar han lika oförstående röst som sitt ansiktsuttryck.
Jag suckar tungt. Men ler sen för att visa att jag inte menar det.
”Du verkar bara så jävla nöjd.” fnissar jag och puttar till honom löst i bröstet.
Han skrattade till och sakar på huvudet.
”Det är inte det.” svarar han med ett stort flin och drar ut stolen bredvid mig.
Han slår sig ner och harklar sig innan han fortsätter.
”Det är bara det att jag äntligen fått filmkameran!” utropar han glatt.
Jag ler stort mot honom. Han har velat ha den i ett och ett halvt år typ, och nu har han äntligen fått den!
“Den var svindyr men mamma och farsan har sparat lite varje månad.” säger han med lite mer alldaglig ton. Han sätter på sin kamera som han hållit hemlig för mig under bordet. Jag tittar imponerat på den. Den är svart med blåa detaljer och skitsnygg.
”Du får bli den första.” säger William utan att jag riktigt förstår vad han menar. ”Asså, den första jag filmar.” förklarar han och gör en gullig sväng med huvudet.
Jag nickar utan att säga något. William sätter på inspelningen och jag sitter tyst i några sekunder. Sen kan jag inte låta bli att skratta. Jag börjar gapskratta och då kan såklart inte William låta bli att garva han med. När jag tittar upp igen så tittar jag så allvarligt jag kan in i kameran, drar ett djupt andetag och sträcker på mig.
”Vad i helvete ska man säga?” frågar jag William och skrattar igen. Han stänger av kameran och lutar sig framåt, mot mig alltså.
”Du behöver inte säga någonting. Du kan bara skratta så alla kan njuta av ditt vackra ansikte.” säger han och ler...