Flickan utan minne

Jag ska skriva min första ff, ni fattar vad den handlar om, det finns inte så mycket att berätta i förväg eftersom huvudpersonen, Sofia, vaknar upp utan minne. Det är inte direkt fanfiction i det här kapitlet, det är nästan mer en prolog eller en inledning, men det kommer mer sen. Det här är en next generation-story, den utspelar sig när och Ginnys son Albus är tolv år.Om man ska ha en lista kommer den här:

Titel:Flickan utan minne

Rating: PG

Färdigskriven:Nej

Kapitel 1.

En morgon vaknade jag plötsligt upp i en skog. Det enda jag kom ihåg var att jag hette Sofia, var 12 år och fyllde år på nyårsafton. Resten var bara blankt. Det var sommar, och det var en ganska fin skog jag var i träden hade blanka stammar och de ljusgröna löven vajade rofyllt i vinden, men inga spår av människor någonstans.
Jag började gå, någonstans måste jag ju ta mig. Jag fick syn på en liten avlång sten med vassa kanter,och kom på att jag kunde använda den som kniv. Det kunde verkligen behövas om jag skulle behöva leva i skogen, då skulle kiven kunna rädda mitt liv genom att ge mig mat(och försvara mig mot aggresiva rovdjur).Små glimtar av minne började komma tillbaka, små överlevnadsknep som jag hade lärt mig under årens lopp. Jag visste inte hur jag hade lärt mig dem, jag kom bara ihåg dem. Jag kom ihåg att man bland annat kunde sova under utskjutande klipphyllor och använda rep till snaror att fånga kaniner i. Jag fick klura ganska länge på hur man skulle få fällan att reagera på ett djur och dra ihop sig, men till slut konstruerade jag ihop en grej med pinnar och rep(som jag hade gjort av tvinnat torkat gräs, det var inte så svårt som det låter)som var väldigt komplicerad men som var praktisk att sätta ut innan man somnade, så att man fick frukost. Den ströp inte djuret(det hade varit djurplågeri och för mycket lidande)utan en stock knäckte ryggraden på den snabbt och enkelt. På dagarna jagade jag genom att sitta i en buske, lägga ut en enkel strypsnara i vindens riktning från den till mig så att kaninerna inte skulle känna min doft, och så lade jag i lite frukt som det fanns gott om. Jag hade kunnat äta den själv, men det krävdes bara en liten bit frukt för en hel kanin. När de kom in med huvudet i snaran drog jag åt så de fastnade.Det kändes lite sorgligt att släcka en annan varelses liv, men jag försökte göra det så snabbt och smärtfritt som möjligt genom att hugga djuren i strupen så fort jag kunde. Jag vande mig ganska snabbt vid dödandet, sorgligt nog.

Jag kom också ihåg att man kunde göra upp eld genom att samla massor av näver, gnida två pinnar mot varandra tills det kom en gnista, och sen använda det till att göra en eld. Det var en extremt krävande metod, och det kunde ta timmar att få upp en eld. Men efter några dagar började jag närma mig civilisationen och hittade till min stora lättnad en plåtburk. Det var ju naturligtvis nedskräpning, men om man slog en sten mot den kom det gnistor, så det var ett mycket effektivare sätt att göra upp eld.

Ungefär en dag efter det att jag hittat burken kom jag fram till en stad. När jag såg de andra människorna kom jag på hur jag måste se ut. Efter att ha varit i skogen i någon vecka var mitt hår alldeles flottigt, och jag luktade inte direkt rosor. Folk tittade lite snett på mig och verkade tro att jag var en hemlös, vilket ju faktiskt var alldeles sant. En mamma med ett litet barn drog henne faktiskt demonstrativt ifrån mig, hon såg på mig som om jag inte hade tillåtelse att vara här. Jag började ta mig till de kvarter där det fanns fler fattiga och hemlösa för att passa in bättre. Det var lite farligt med tanke på rånare, men jag hade min stenkniv och försökte att inte hamna i de allra skummaste trakterna. Dessutom hade jag ju inget av värde.

Jag mötte ganska snabbt några förespråkare för en hjälporganisation som gav hemlösa valfria tjänster istället för pengar(eftersom det kan bytas mot knark)och jag visste direkt vad jag ville ha: en dusch och ett par rena kläder. Då kunde jag passa in bland folk och jag lyckades få ett jobb i ett litet stånd i en galleria där jag sålde saker jag gjort själv av saker i skogen, flätade armband av tunn bark, buketter med vildblommor vackert infattade i löv, vackra stenar för trädgårdsdekoration och annat. De sågs som väldigt kreativt och jag fick en del kunder. Mitt halvlånga ljusbruna hår, som började bli otvättat igen, gömde jag under en bandana. Pengarna jag tjänade använde jag för att köpa rep, filtar tändstål och en ryggsäck för att överleva i skogen, för det var där jag sov. Efter ett tag började mina produkter sälja sämre eftersom folk tröttnat, och jag vandrade genom skogen, bättre utrustad den här gången, till en annan stad och sålde lite där för att tjäna ihop till en minisåg för att lättare få ved, plus en varm jacka och lite fler filtar att ha till hösten. Då skulle mina produkter knappt sälja när alla gick tillbaks till skola och jobb, och jag skulle frysa ihjäl. Med alla saker jag behövde vandrade jag ut i skogen än en gång, men med avsikt att stanna och leva där.

Bra!
Mera!,:3

Ett väldigt kort kapitel, men det passade inte så bra ihop med resten jag hade skrivit så jag lägger upp det vid sidan om hehe

Kapitel 2

Efter ett tag kom jag till en övergiven campingplats med en del tält. Det var augusti och nätterna var lite kyligare, så jag bosatte mig i en av dem. Campingägaren betalade jag med ett armband som han gav till sin fru, han var troligtvis lite för trött för att bry sig om att jag var där. Men efter någon vecka började det helt plötsligt komma en massa människor dit. Konstiga människor med udda kläder, jag såg till exempel en man med strumpbyxor och bikiniöverdel med en tunn regnkappa över, och en annan med nattlinne och cylinderhatt. Alla verkade ytterst ovana vid camping, de flesta hade stort bekymmer bara med att använda tändstickor. Och de pratade om konstiga saker också, jag hade inte direkt varit aktiv i det sociala snacket så jag tänkte att det kanske var ett modeord, men jag var rätt säker på att jag aldrig hade hört ordet quidditch förut. Och ändå var det just det som nästan alla pratade om hela tiden.

Bra! Fortsätt!

Åh! Bra! Mera!

Nu blir det fanfiction på riktigt! Det här kapitlet blir ganska mycket längre, orkar ni inte läsa allt på en gång så testa att föra över det på Word och göra markörer där ni slutar så kan ni läsa i er egen takt om ni vill

Kapitel 3

Harry, Ginny, James, Albus och Lily anlände till campingplatsen några dagar innan matchen, för att få så bra platser som möjligt. Campingägaren var mugglare och inte van vid att få så många gäster på en gång vid den här tiden på året, men tog det med lugn. I sitt stilla sinne tänkte han ibland på den lilla flickan han hade låtit få en plats så billigt för några dagar sedan. Om det skulle bli fullbokat och det kom en gäst med mycket pengar skulle hon nog få flytta, men än så länge var det ingen fara om hon stannade.
När familjen Potter kom fram till sin campingruta hjälptes de åt att sätta upp det mörkröda tältet, som naturligtvis var magiskt förstorat där inne. Eftersom Harry hade levt bland mugglare när han var liten kunde han självklart tända tändstickor, men det var värre att få upp en hel eld. Han hade aldrig campat förutom förra gången han hade varit på världsmästerskapen, men då hade Hermione skött eldandet. Synd att hon inte var här än.

Albus pekade plötsligt mot flickan i det lilla tältet bredvid. Hon gjorde upp eld genom att dra en metallskiva mot en liten stålstav, ett tändstål med andra ord, vilket gav gnistor som hon använde för att tända sin eld. Den var helt annorlunda uppbyggd, med småflis i mitten och lite mindre pinnar runt om, hon hade inga vedträn men däremot lite tjockare grenar bredvid sig. Och väldigt snabbt hade hon fått upp en eld. Hon såg ut som en mugglare, men med väldigt slitna kläder. Det syntes inte till någon annan i närheten, det såg nästan ut som att hon bodde själv.
”Hon verkar vara mugglare men jag tror att hon kan hjälpa oss med elden. Jag ska nog gå och prata lite med henne.”
Albus tyckte att flickan verkade intressant och det hade varit kul att ha någon ny att prata med mer än syskonen, deras kusiner skulle komma senare under dagen.
”Gör du det, vi behöver nog lite hjälp med det här. Men avslöja inte för mycket!”

Jag satt och eldade för att tillaga en mager middag bestående av några svampar(kaninerna var inte förtjusta i ett sånt här ställe med mycket folk) när en kille i min egen ålder kom fram. Han hade korpsvart hår och vackra gröna ögon. Till skillnad från mina var de ganska ljust gröna, och de hade ingen gulaktig nyans runt pupillerna. Han såg ganska bra ut, tänkte jag för mig själv, men jag kunde knappast tillåta mig själv att få känslor för en pojke som kom här för ett avbrott från sitt lyxiga vardagsliv, han skulle ju inte vara här för alltid. Det var bäst att släppa alla såna tankar. Han kom försiktigt fram till mig, han ville tydligen prata.
”Du verkar bra på det här med eld. Bor du själv här?”
”Ja, det gör jag faktiskt. Det är en kort historia, haha” Jag berättade om hur jag vaknade i skogen och hur jag hamnade på campingplatsen. Han lyssnade intresserat på, han verkade känna medlidande för mig, men jag klarade mig hyffsat, så jag sa åt honom att inte oroa sig över mig. Men jag kände ett stygn av speciell glädje över att just han brydde sig om mig. Nej Sofia seriöst, skärp dig. Skjut bort alla såna tankar. Men killen verkade inte ha märkt min lilla inre strid.
”Skulle du kunna hjälpa oss? Vi är inte så vana vid camping och har inte lyckats få upp vår eld än.”
”Vänta lite, jag ska bara få den här att brinna lite mer stabilt först.” Jag visade hur man gjorde för att få elden att brinna stabilare och lade sedan svamparna jag plockat i skogen tidigare(carl johansvampar, garanterat ogiftiga, det kom jag ihåg) och satt på små spett över elden med hjälp av några pinnar att luta spetten mot och gick sedan över till deras tält för att hjälpa till med deras eld. Den var en katastrof, bara några vedträn staplade mot varandra och inget småflis att börja elda på, men efter att ha visat dem hur man ska göra lyckades vi få upp en brasa.
”Vad heter du förresten?” frågade jag killen som hade pratat med mig innan. Det kändes konstigt att vi började bli vänner utan att vi visste varandras namn.
”Albus” sa han. Lite konstigt namn, jag hade aldrig hört det innan. Eller, jag kunde inte komma ihåg det bland de namn som jag betraktade som vanliga, men det fanns säkert en hel del namn som min hjärna inte orkat spara, vad visste jag, Albus var säkert jättepopulärt.
”Sofia” sa jag och skrattade. Sedan började jag prata lite med reste av hans familj.Vi bekantade oss med varandra och blev ganska bra vänner, men jag visste att de hade en hemlighet som inte jag visste om och att de troligtvis var en del av sällskapet som klädde och betedde sig så konstigt. Eftersom jag bara hade svamp att äta(jag hade gjort de andra i familjen medvetna om min situation) bjöd de mig att äta med dem. Sedan åt vi mina svampar till efterrätt. Men jag kunde inte bli av med känslan av att de iakttog mig utan att riktigt veta vad de skulle göra av mig. De visste definitivt något som jag inte visste...

Några timmar senare kom deras kusiner Rose och Hugo, barn till Ron och Hermione. De vuxna började direkt prata om jobb och bla bla bla, så jag visade Hugo och Rose hur man gjorde upp en eld. Sen gick vi ut i skogen för att plocka svamp.
”Hon är väldigt smart, speciellt för att vara en mugglare” sa Rose lågt till Albus,men jag hörde det.
”Vad är en mugglare?” frågade jag nyfiket. Jag hade en känsla av att det hade något att göra med deras sällskap.
”Det är vad vi kallar dem som inte är, eeh...”
”Invigda i sporten quidditch” flikade Albus in
”Och vad är quidditch då?”
”En slags... variant av fotboll” sa Rose
Jag såg roat på dem. Det var tydligt att ”quidditch” hade något med den hemliga ”organisationen” eller vad det nu var de var med i, att göra.
”Jag vet att ni är med i någon hemlig organisation eller något här, och om ni absolut inte får avslöja något är det okej, även om jag inte skulle säga till någon, men prata inte med mig som om jag vore dum”
Albus och Rose såg lite besvärade ut. ”Aja, skit i det nu, antar att ni ändå inte kan berätta. Här har vi alltså en kantarell...”

De följande dagarna blev jag bra vän även med Roses familj, men nu hade jag sett en hel del konstiga saker. En del tält var enorma flervåningsslott, och en dag kom det massa lila gnistor upp i skyn.
Något som såg ut som ordningsvakter kom springandes med någon slags vapen i händerna, de var smalare än pistoler men de sprang så snabbt att jag inte kunde se vad det var.

Harry satt och pratade med Albus och Rose. De var tvungna att diskutera den konstiga mugglarflickan.
”Okej, vi behöver diskutera lite om Sofia. Ni är de som är mest med henne, tror ni hon misstänker något?”
”Hon har listat ut att vi är med i någon slags hemlig organisation som hon själv säger, men hon har inte listat ut att det har med magi att göra. Hon har sagt till oss att hon fattar om det är något vi inte kan säga, men hon blir väldigt irriterad när vi kommer med nödlögner om vad till exempel quidditch är. Hon är inte dum, men hon respekterar att vi inte berättar.” sa Albus.
”Och om hon skulle berätta, vem skulle tro på en hemlös flicka som kommer ut ur skogen och babblar om ett hemligt sällskap? Det skulle bara vara onödigt att minnesradera henne tycker jag, hon försöker inte ta reda på något ändå”
”Ja Rose, du har nog rätt. Såvida hon inte får reda på mer kan vi nog vara lugna.”

Jag satt i ett träd och studerade myllret av människor nere på campingen. Inget ovanligt (för de här människorna) hände. Förens jag såg två barn susa omkring nån meter över marken på vad som såg ut som kvastar. Och utan att något höll dem uppe! Jag såg intresserat på hur några ordningsvakter kom springande, ooh nu såg jag vad de hade i händerna. Det var någon slags trästavar. Folk med stavar och om flyger på kvastar... De var trollkarlar! Allt föll på plats. Gnistorna, deras hemlighetsfulla beteende, tälten, ovanan vid kläder och camping... Men undrar varför de andra ”mugglarna”, de som inte var trollkarlar antar jag, inte misstänkte någonting. De hade väl blivit minnesraderade eller något. Minnesraderade!

SUPERBRA JÄTTESPÄNNANDE!

Här har ni fortsättnigen, lite kort men ändå. Vad glad jag blir när jag har folk som gillar den, tack!

Kapitel 4


”Rose, Albus, kom! Jag har hittat en lodjursunge!” Jag ropade på dem och vi gick in i skogen. Jag hade min ryggsäck packad på ryggenn.
”Okej, jag har inte hittat någonting, jag vill bara prata ostört.”
”Okej” sa Albus oroligt, jag kunde höra på honom att han misstänkte att jag hade avslöjat dem.
”Jag vet att ni är trollkarlar. Jag vet att ni är här för ”quidditch” om är någon sport eller något. Ni, eller i alla fall de andra trollkarlarna, kommer minnesradera mig när de fattar att jag vet. Men jag sticker nu. Jag kommer inte att berätta för någon, och om jag skulle göra det skulle de ändå inte tro mig. Jag litar på att ni inte skvallrar för era ordningsvakter eller vad de nu är att jag som är en ”mugglare” har avslöjat er. Det var kul att träffas, men jag drar nu. Hejdå.”
De såg chockade ut. Albus var den första som sa något.
”Vi litar på dig, och du kan lita på oss. Det var kul att träffas. Hejdå.
”Hejdå” sa Rose.
Vi stod och tittade på varandra i den konstiga tystnad som uppstått, men efter något som kunde ha varit lika väl trettio sekunder som fem minuter vände jag mig om, hoppade smidigt upp i ett träd och svingade mig upp i nästa. Snart var jag utom synhåll för dem. Jag fortsatte ta mig fram på det sättet en lång bit. Det kanske verkade onödigt, men terrängen var väldigt kuperad och svår att ta sig fram i på två ben. Men jag måste erkänna att jag nog gjorde det lite för att få en stilfull sorti. Och jag hoppades att det imponerade på Alb
Nej! Så fick jag inte tänka, han var för alltid borta. När jag argumenterade med mig själv såg jag mig inte riktigt för och missade en gren, så jag landade i en flod. Det var en mjuk landning, men jag blev blöt och förbannade mig själv för att jag inte hade varit mer uppmärksam. Jag var tvungen att gå till en klippvägg i närheten med en lämplig utskjutande del och slå läger. Jag gjorde en eld, tog av mig mina blöta kläder och virade in mig i en filt som jag hade i ryggsäcken. Som tur var hade den inte blivit blöt. Jag la de blöta kläderna nära elden så att de skulle torka och lade mig för att sova. Då skulle jag kunna jaga lite på natten. Det var mer lönsamt, men med mer fara för andra rovdjur...
Tankarna flöt iväg från överlevnad och in på trollkarlssällskapet. Jag undrade vad de gjorde nu. Kanske så de på den där ”quidditchmatchen” som de var där för. Långt borta såg jag sådana där lila gnistor igen. Någon hade väl använt magi, och nu fick ordningsvakterna fullt upp. Jag lyssnade till de avlägsna rösterna som lät som någon konstig musik. Till det ljudet somnade jag.

BRA!

Hej! Nu kommer nästa del! Kommentera gärna!

Kapitel 5

Efter den dagen var mitt liv tillbaka i gamla gängor igen, överlevnad i skogen. Inget speciellt hände, men en dag några veckor senare när jag jagade, så stötte jag till min förvåning till en annan människa. Jag kände en bekant doft, och när jag vände mig om såg jag en korpsvart kalufs som spretade åt alla håll och ett par väldigt gröna ögon.
”Albus?” frågade jag förvånat.
”Sofia?”
Det var Albus. Jag såg hur hans förvånade min förvandlades först till glädje och sen till tveksamhet. Jag antog att han tänkte på att jag var en mugglare som hade avslöjat dem.
”Vad gör du här? Kom med in. Vi kanske får... prata lite.” Jag förstod precis. Han måste vara ganska förvirrad. Men jag gjorde som han sa.
När vi kom in i deras hus såg jag mig förvånat omkring. På utsidan hade det varit ett ganska vanligt men stort hus, med lagom vilda rabatter och lite buskar och träd, men på insidan var det mist sagt speciellt. Framför en stor spegel som man kunde se två personer i enkelt stod James och pratade med den, och spegelbilden pratade tillbaks. Alla tavlor rörde på sig och pratade, och Harry var i full färd att få ett bord att flyga genom rummet med hjälp av sin trollstav.
”Gissa vem som är här?” ropade Albus. Allas ansikten vändes mot mig.
”Sofia? Vilken överraskning!” Harry gick fram till mig.
”Sofia? Är hon här?” Ginny kom ner från övervåningen. När hon kom fram kände jag en svag blomdoft från en parfym av något slag, och jag blev plötsligt medveten om hur smutsig jag var. Håret var inte lika flottigt som det hade varit när jag först kom till staden, efter ett tag utan schampo rengör det sig självt hyfsat, men det var trassligt och smutsigt, och hela jag var väldigt smutsig och luktade en del.
”Du kanske vill ha ...” Hon verkade vilja föreslå att jag skulle tvätta mig men ville inte låta ohyfsad.
”Ett bad? För det skulle jag nog behöva” sa jag och skrattade till. Ginny såg lättad ut.
”Jag kan visa dig vägen till badrummet. Du kan få låna några av Lilys kläder, de kan vara lite små men jag kan nog fixa det.” Vi gick upp till badrummet och när hon öppnade dörren stannade jag till. Rummet var enormt, mycket större än på utsidan, och det dominerades av ett jättestort badkar med kranar runt om. Det fanns även en toalett, en dusch och ett tvättställ. Ginny gick fram och satte på vattnet i badkaret.
”Stort eller hur? Osynlig utvidgningsförtrollning.”sa hon med ett leende.
”Den här kranen är schampo, den här är balsam och resten är skum och oljor av olika slag. Handdukar har du här i skåpet och här är klädskåpet. Vänta lite bara” sa hon och drog ut lite kläder ur skåpet. De var för små för mig, men hon måttade dem mot min kropp och petade sedan på dem med sin trollstav så att de blev längre. Hon la även fram lite underkläder.
”Ta så lång tid på dig du behöver”sa hon och lämnade rummet. Jag gick på toa och var glad att det inte var en taggig buske som jag brukade använda. Sedan gick jag fram till badkaret och stängde av vattnet, som nu var fullt. Sedan roade jag mig med att vrida på alla sorters skum och njuta speciellt av en som doftade underbart och några gigantiska blå bubblor som flöt runt i rummet. Men det roligaste var några lila såpbubbledrakar som sprutade vitt skum på mig. Jag simmade runt i vattnet och använde ett slags tvålliknande rengöringsskum för att få bort all smuts. Hade det varit ett vanligt badkar hade det nog varit alldeles grått vatten nu, men det här var magiskt och vattnet var kristallklart. Jag tvättade håret och var nu helt ren, men jag fick ju ta så lång tid på mig jag behövde och låg länge i badet och njöt. Jag funderade lite på Albus, hann var väldigt söt och jag skulle ju kunna bosätta mig här i närheten, men det skulle bara verka som om jag var jätteklängig. Dessutom visste jag inte om de kanske tänkte minnesradera mig ändå. Jag överlät det till dem och njöt istället av badet. När mina fingrar började bli helt skrynkliga och jag tröttnade så klev jag upp. Jag ställde mig i duschen för att få bort skummet, torkade mig och tog på mig kläderna, som passade perfekt. Sedan gick jag ut ur rummet.

Familjen Potter satt nere i vardagsrummet och diskuterade.
”Vad ska vi göra med henne, hon är ju faktiskt en mugglare.” James var inte särskillt nära vän med flickan och var lite fundersam.
” Jag tycker inte att vi ska minnesradera henne i alla fall. Hon har hållit sitt ord och jag litar på henne.” Albus ville inte förlora sin vän, som han hade börjat tycka väldigt mycket om.
” Är du säker på det? Tänk om hon går iväg och berättar för någon”
”Hon har ju ingen att berätta för. Hon bor för i helskotta i skogen, och kämpar varje dag för att överleva! Hon har ju inte ens någon familj! Jag tycker att hon ska få bo hos oss, jag gillar och litar på henne.”
”Hon är jättesnäll, hon gav mig ett halsband!” Lily var bara tio år och hon verkade tycka att en present betydde att man var världens bästa kompis, men Albus var tacksam för hennes stöd.
”Okej, hur många röstar för att hon ska få bo hos oss och inte bli minnesraderad?”...

När jag kom ner för trappan stod de andra i en klunga nedanför. De verkade ha haft någon slags sammankomst.
”Vill du bo hos oss?” frågade Ginny. Jag såg chockat på henne.
”Skojar du? Ja!”
Albus såg strålande på mig.
”Kom så visar jag dig ditt rum!” sa han och tog med mig upp för trappan. Jag kände ett pirr i magen men trängde inte bort det den här gången, för nu kunde jag faktiskt bli kär i någon. Jag hade ett hem!

Här kommer nästa kap i en spoiler