PRS med Little Lestrange. :3

Öhm... ja. Vad ska man skriva? ♥ Rosie Lestrange

Haha, det var jättefint skrivit tycker jag :'3
Du bevakar tråden, right? *I* Walendria

Yup. Är så grym så jag har lärt mig det, mwihihi. c8
Okej, öhm. Hon kvinnan får komma då. De hör ett spöklikt ljud och nu öppnar de då dörren... eller hon kanske tar sig igenom den? o_O
---
Det var en kvinna. Med rött flammande hår och en lång svart spetsklänning. Hon kom inte härifrån, det var något de alla kunde avgöra direkt. De gröna ögonen såg på barnen. Hennes blick vandrade från person till person. Hon log varmt.
"Godkväll. Jag är ledsen om jag skrämde er." Ingen fick fram ett enda knyst. Det var ju inte jätte vanligt att en lysande kvinna kommer in genom din ytterdörr en sommarkväll just när föräldrarna är ute. Hon lyste, bokstavligen. Skimrade. Det var något med hennes bleka hud som fick det att lysa om en henne. Inte starkt som en lampa utan svagt, som att bakom hennes väldigt tunna hud gömde sig en stor strålkastare, som var så stark att den lyste igenom. Men det vackert, och hon utstrålade inte bara ljus utan även värme. Värme inom sig.
"Vem är du?"

Timothy såg storögt på den lysande, skimrande kvinnan och kunde inte se bort för en sekund. Hon var otroligt vacker, lite magisk på något sätt.
För ett ögonblick vandrade hans ögon runt i rummet. Han såg på Mathilda, Meredith och tillsist Austin för att se deras uttryck och reaktion. De såg ut som han kände sig - förvånad och chockad.
Han riktade åter uppmärksamheten till kvinnan igen och väntade på att hon skulle svara på den frågan Mathilda ställt.

Det var inte meningen att det skulle låta otrevligt, men hon visste inte hur hon skulle formulera sig.
"Förlåt, jag glömde presentera mig. Mitt namn är Nitya." Hon sträckte fram handen, men ingen vågade hälsa. "Jag skulle vilja be om er hjälp..."
---
Äh, fy. Förlåt men detta gick trögt. Vi låtsas att det är på grund av min trötthet, lol. Du får fortsätta, hehe. >.< Förlåt, men jag känner mig så otroligt töntig just nu. 3:
Nu kind of PP:a jag ju också. ;____;

Timothy såg återigen på de andra men sedan upp på kvinnan igen. Han tvekade innan han öppnade munnen och sa: "Med vadå?"
Han fuktade sina torra läppar och harklade sig tyst.

[Det var jättebra, sluta nu! Cx]

Mathilda sneglade mot Timothy och sedan på kvinnan.
"I mitt land finns det två prinsessor. De två härskar över allt och alla. En över solen, ljuset, dagen själv, medan den andra över månen, mörkret och natten. De styr balansen i vår värld och utan dem rasar vår värld samman." Mathilada rynkade pannan. Detta lät mer som en saga i hennes öron. Men Nitya fortsatte.
"De älskade varandra väldigt mycket, men när Ademtoiwa blev förälskad, kände sig hennes lillasyster bortglömd. Det var så stor uppmärksamhet när hon gifte sig och Walendria som bara var tio, blev genast svartsjuk. Hennes kära storasyster som så länge funnits där försvann så snabbt på grund av en man. När Ademtoiwa blev gravid och dog i barnsäng flydde Walendria. Till den mörka delen." Nitya pratade mycket lugnt, men dramatiken växte efter varje ord. Det var faktiskt kusligt och Mathilda började fundera på att ringa polisen.
"Hennes ondska växte sig starkare och hatet till Ademtoiwas man och deras dotter var för stor. Så småningom lyckades hon samla på sig brottslingar som blivit förvisade till den mörka sidan. Om inte ni hjälper oss kommer hon förstöra portalen. Om hon förstör portalen kommer alla som någonsin varit berörda utav vårt land att försvinna. Om ni låter trädet falla, kommer en utav era älskade att dö, så som deras öde vore, om portalen inte fanns.

---
[Aa, nu blev den här texten lite lång, men aja. Jag ändrade lite på historian där annars skulle den blivit ännu längre. xD]

Timothy rynkade fundersamt på pannan och såg ner i golvet.
"Så... så, du menar alltså att...?" började han, men visste inte hur han skulle fortsätta. Han höll blicken på Nitya, fortfarande med rynkan i pannan.
Han såg över på de andra.
'Hon är galen', tänkte han.

[Det var inte långt, det är bara jag som inte riktigt vet vad jag ska skriva så det blir kort för min del. xD]

Nitya nickade sorgset. En aning överdrivet om Mathilda fick tränga sig på, men det var förstås inget hon visade.
Hur vet hon att Nitya inte är galen? Eller bara skämtar? Hon kan ju perfekt engelska.
"Vi talar engelska i mitt land också. De flesta åtminstone" svarade Nitya som om hon läst Mathildas tankar. Det bekymrade henne. Hon kanske talade sanning ändå...
"Våra föräldra..." Meredith hann inte ens avsluta sin mening förrän den vackra kvinnan svarade.
"Alla era frågor kommer att bli besvarade. När ni anländer kommer ni förstå. Och när ni återvänder kommer allt vara som vanligt." Hon log varmt. Vad hade de då att förlora? Allt de behövde, var att vinna. En dröm kan inte skada någon. Mathilda såg ut över de andra i en bekymrad min. Just nu var hon osäker.

[Trololol, glömde situationstecknet lite fint där. ._.]

Timothy mötte Mathildas blick och märkte att hon såg bekymrad och tveksam ut.
"Vi har inget att förlora, eller?" log han och kunde inte låta bli att skratta till. Allt det här var bara så konstigt, och om det var ett skämt skulle de strax få reda på det. "Kom igen, vi kör på det!" sa han. Han visste inte varför, men han var faktiskt lite nyfiken på 'äventyr' och nya saker just nu.
Kanske var det kvinnans magiska utseende som bringde liv i hans dammiga äventyrssjäl som han lämnat längst in i ett hörn.