Bellatrix's hemlighet

Jag och Erica ska skriva en fanfic om Draco, Narcissa, Lucius och Bellatrix.

Bellatrix och Lucius har en hemlighet som de gärna inte vill berätta för Draco och Narcissa, men eftersom Draco är myndig så bestämmer de sig för att göra det, men Hemligheten leder till dåliga saker.
Rating: G

Låter bra! Skriv mer!

*bevakar*

Tack för att du såg våran ff, jag hade tänkt att skriva första inlägget idag, men jag har inte tid, vi får hoppas att någon mer kommenterar ;D

Bevakar!

Okej, vi skriver imorgon om inte salinix55 har lust att skriva någonting!

Wuuhoo! Då har jag något att längta till!

Jag ska skriva när jag kommer hem från skolan

Bevakar!

- Jag måste prata med dig! Säger Lucius till Bellatrix, samtidigt som han tar en klunk av teet som nu är ljummet.
- Vad är så viktigt? Frågade Bellatrix högfärdigt.
- Det gäller Draco, Du vet att han är väldigt viktig för mig, och jag vill inte förlora honom.
- Han är väldigt viktig för mig också, det vet du. Så berätta vad du vill prata om.
Spänningen var så stark i luften att man nästan kunde ta på den. Det hade alltid varit så för Lucius och Bellatrix, sen den dagen då allt gick snett.

16 år tidigare Bellatrix's perspektiv

Jag gick självsäkert mot AB Laxén & Dopping, som egentligen var St. Mungos sjukhus. Alla dessa fåniga mugglare, egentligen skulle jag bara vilja döda de allihop, men Mörkrets herre hade förbjudit oss.
-Det kommer dra till sig för mycket uppmärksamhet, och även fast nästan alla trollkarlar är rädda för mig, så kommer det inte sluta bra om mugglarna får veta att vi finns. jag gjorde en grimas. Eftersom jag hatade mugglare så vägrade jag att ha på mig mugglarkläder, därför stirrade de flesta på mig.
Jag kom fram till ingången och jag lutade mig fram till skyltdockan.
- Jag måste träffa en helare, jag har haft ont i magen i två veckor nu, halvviskade jag.
Skyltdockan nickade och pekade mot ingången. Jag gick rätt igenom glaset och när jag kollade runt så såg jag några helare som gick i rask takt mot hissen. Det var tur att de inte hade tid att se sig om, för då hade nog de flesta reagera innan jag hunnit lamslå, kastat imperiusförbannelsen över eller dödat, då hade ministeriet varit här, och det är det sista jag behöver. Just nu var det här viktigare. För om jag skulle må illa hela tiden så skulle jag nog inte kunna vara med på alla uppdrag som mörkrets herre skickar ut oss på, och för de som fegar vet alla hur det går. Kön var inte särskilt lång så jag ställde mig där och väntade. Egentligen så skulle jag kanske ha gjort om mig själv så att jag inte var så lik mig. Fast, jag skäms inte över mig själv och om någon blev rädd för mig så kunde jag lika gärna kasta imperiusförbannelsen över den personen.
- Hej, vad kan jag hjälpa dig med, sa tanten i receptionen uttråkat samtidigt som hon kollade ner i sina papper.
- Jag har haft ont i magen och skulle gärna vilja undersöka det, sa jag bestämt och började stampa med ena foten. Det gjorde jag alltid när jag var otålig.
- Det är på fjärde våningen, varför tog du upp min tid när du helt enkelt kunde läsa dig till det på skylten?! Sa hon surt och tittade på mig med en förargad blick, men den bleknade genast när hon såg vem jag var. Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig när hon sagt det i det tonfallet.
- Ursäkta, jag visste inte att d-det v-var, började hon nervöst. Hon pillade lite med fjäderpennan som hon hade i handen.
- Du visste inte vem jag var, sa jag lugnt. Det lät som att jag hade is i rösten.
- N-nej madam, j-jag är s-s-så ledsen.
- Är du ledsen? Sa jag med spelad medkänsla i rösten. Men nästa gång kan du ju alltid kolla vem du pratar med innan du tar till den tonen. Jag tog tag i henne och lyfte fram henne över skrivbordet.
- Du har tur idag, jag har viktigare saker för mig än att slösa min tid på meningslösa mord, sa jag hårt mellan tänderna. De började gnissla.
- T-tack, fick tanten fram.
- Men, om du ens tänker tanken på att kalla på ministeriet så kommer jag se till att du blir mördad av Mörkrets herre. Personligen! Sa jag och släppte tillbaks henne bakom skrivbordet. Hon nickade skräckslaget och satte sig bakom skrivbordet. Jag nästlade min in i hennes tankar så som Mörkrets herre lärt mig. Hennes tankar ekade i mitt huvud,
- Ska jag kalla på ministeriet eller inte? Hon kan ju inte veta om jag gör det när hon gått iväg från första våningen. Jag vände mig om och log elakt mot henne.
- Och bara så du vet, jag vet vad du har i kikaren, och om du genomför det så kommer det bli synd om dig, ett elakt skratt slank från mina läppar samtidigt som jag steg in i hissen.
------------------------------------------------------------
Första delen! vad tycker ni?? kommentera era åsikter (vill också ha kommentarer om vad jag kan förbättra)

Superbra, nu måste ni ge mig fortsättning