The Beauty and the Beast(PRS LunaLovegood1)

Japp, som titeln säger, skönheten och odjuret
Privat mellan mig och LunaLovegood1.

Mall:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Personlighet:
Familj:
Bakgrund:
Övrigt:

Namn: Pier Jean, kallad Odjuret.

Ålder: 25

Kön: Man

Utseende: Hans öknamn kommer delvis från hans utseende. Pier har långt, svart och väldigt rufsigt hår som oftast döljer hans ansikte. Han är rätt så blek och hela hans hud är täckt av ärr och sår. Massa ärr har han i ansiktet där inte många vågar titta på länge.
Till råga på det är han inte särskilt vacker ändå i övrigt, han han en grov haka och näsa och mörkgråa ögon.
Resten av hans kropp är rätt så muskulös och stor. Han går oftast klädd i lösa byxor och skjortor.

Personlighet: Odjuret ser man inte så ofta ute på gatorna men om man gör det och träffar honom så finner man honom oftast väldigt tyst och butter. Han säger inte så mycket utan verkar mest inne i sina tankar.

Familj: Alla i hans familj är döda sedan några år tillbaka då det började brinna i deras förra hus och bara Pier överlevda, dock med hemska ärr och minnen.

Bakgrund: Som sagt omkom Piers familj i en brand och han bor nu som en enstöring, i ett stort hus långt utanför en liten by.

Övrigt:


Tja sådär får väl mallen bli^^ Uppdaterar den väl allt eftersom xD

Fin mall! Gör min alldeles strax!

Okka^^ Och tack xD

Namn: Eleonora Juliette Marie de Olivier

Ålder: 22

Kön: kvinnligt

Utseende: (kommer kanske lägga in bild sen^^)
Eleonora är av medellängd, och smal. Inte sådär sjukligt smal, men smal. Hennes smått mandelformade ögon sitter i en lagom längd från den raka, lätt uppåtnäsan, och ögonen har färgen av vårhimmelen, fri från moln. Det näst intill midjelånga håret är lika orange som rävarnas päls, och oftast rakt eller i korkskruvar, mjukt och välvårdat. När det inte är lätt uppsatt har Eleonora det gärna i en enkelt snedfläta eller bara utsläppt. Allt som oftast går hon klädd i de typiska stora klänningarna med stor puff på, i alla fall ute i allmänhet. Är hon hemma så går hon gärna i kjol och en vanlig tröja (men enligt regel men korsett under )

Personlighet: hon är mycket vänlig mot allt och alla, fat hon pratar inte speciellt mycket eftersom hon är uppfostrad så. Eleonora är en mycket lärd och intelligent person, hon är allmänbildad och vetgirig. Hon använder sin listighet till att lösa de få problem hon stöter på i vardagen. När Eleonora är nere i byn brukar hon hjälpa små barn, och ger de fattiga en summa pengar. Växter, matlagning, böcker, skrivning och att spela flöjt och harpa är hennes största passioner.

Familj: Eleonoras familj tillhör den högt uppsatta adeln, och är mycket respekterad av övriga individer. Familjen består, förutom Eleonora, av hennes far, styvmor och deras gemensamma barn, Daniel och Ekaterina, som förövningar agerar Eleonoras kammarjungfru eftersom hon är högre uppsatt. Eleonoras riktiga mor dog vid födseln av en sjukdom.

Bakgrund: familjen har så länge man kan minnas varit en hög adelssläkt. Herrgården där de bor har tillhört släkten sen 1600-talet, av det som är dokumenterat i alla fall. Eleonora har haft en bra men sträng uppfostran, och förväntas agera som en riktig dam. Hennes far och styvmor har länge letat efter en lämplig man, men i och med att Eleonora kommer ärva huset trots att hon är kvinna så har det varit svårt. Inte så att ingen är intresserad av henne, det är mer föräldrarna som inte fungerar.

Övrigt:

Finfint^^ Startar rollet dårå!

Pier var ovanligtvis ute i byn. Han behövde köpa en ny skjorta då hans gamla hade fått ett stort hål efter en jakt som gått lite sådär.
Och som vanligt när han var i byn hörde han hur det viskades och pratades om honom och hans förskräckliga utseende.
"Jag har hört att han mördade sina föräldrar och sedan vanställde sitt ansikte" hörde han en gammal dam viska till en annan.
Pier kunde inte göra annat än att se butter och skygg ut som vanligt. Om han skulle säga något skulle väl hela byn få fnatt.

Eleonora hade precis klätt på sig för att gå ner till byn. Eller klätt på sig och klätt på sig, dragit en sjal över armarna kanske man borde säga. Det var en aprikosfärgad sidensjal, Ekaterina hade vävt den dagen innan åt henne. Utanför herrgårdens portar huttrade Eleonora till och drog sjalen närmre sig. Det var kallt och på väg att bli oväder, det kände hon på sig. Men hon hade en plikt att göra:hon skulle sälja blombuketter nere på torget. Det var inget hon var tvingad till, hon gjorde det för att hon ville det.

I lagom takt tog Eleonora sig ner mot byn. Det var svårt att gå med den stora klänningen, men hon var ganska van. När hon äntligen var nere i byn märkte hon att något var på gång. Inte bara ovädret, även om det gjort så att flera människor dragi sig in i sina hus, utan på det sättet alla viskade. Himlen mullrade till och Eleonora ställde sig vid sitt stånd, innan hon insåg att det ändå inte skulle ge skydd för det kommande regnet: hon hade glömt skänket hemma.

Pier såg snart skräddarens affär och ökade på stegen då han hörde hur himlen mullrade. Oväder var på gång och han hade ingen lust att gå den långa vägen hem i regn.
Folk viskade fortfarande och det fanns till och med de som pekade då vinden blåste undan håret från hans ansikte så det syntes tydligt. Han försökte dock ignorera allt, han hade lärt sig att byn egentligen inte menade något illa, men han var väl så ovanlig att de inte kunde låta bli.
Tillslut kom han fram till skräddaren som hade sin affär mitt emot torget, i sin ögonvrå såg han en ung kvinna vid ett stånd med blommor. Precis då började de första regndropparna falla. Tyst svor han för sig själv. Nu skulle han definitivt bli sjöblöt då han gick den långa vägen hem.

Eleonora kved till lite tyst när hon kände de kalla regndropparna falla. Lite längre bort, en liten bit från skräddaren, stod en man som on sett från håll men hört väldigt mycket om. Blåsten som fick hans svarta, toviga hår att blåsa bort från det ärrade ansiktet gjorde snart att Eleonora tappade sin ena blombukett. Mesans hon försiktigt gick efter buketten började regnet falla mer ch mer, och blåsten tilltog ännu lite mer. Sedan hände det som inte fick hända. Blåsten tog med sig Eleonoras sjal, och samtidigt som hon på höga klackar sprang efter den tappade hon vänstra skon och trampade snett. Den brännande smärtan gjorde att hon inte kunde stödja på foten, och till råga på allt blåste sjalen rätt i ansiktet på Odjuret.

Pier hörde inte längre viskningar då folket gått in till sig pågrund av ovädret. Han tänkte precis gå in till skräddaren då han fick något som täckte ansiktet. Så mjukt det var...Han fick loss det och såg att det var en aprikosfärgad sjal, den som den unga kvinnan haft förut...
Han flyttade på blicken och såg henne, med ena skon på marken. Han gick närmare och fråga med sin dova röst "Behöver ni hjälp miss?".
Odjuret plockade upp skon, som hade en väldigt hög klack, inte konstigt att kvinnan tappat den. Han kom lite närmare och räckte fram skon och sjalen som han fått i ansiktet.

Eleonora ryckte lätt till när hon hörde den dova rösten. Inte va rädsla, utan mer av förvåning. Till en början bara satt hon där och försökte tänka på något annat än sin bultande fot, men sedan insåg hon att det var oförskämt att inte svara.
"Oh, ehm ja tack, mr...?" Svarade hon vänligt och såg upp i det ärrade ansiktet. Efter en liten stund vet hon bort blicken och la en orange hårslinga bakom ena örat.