Tavlorna rör sig!!!

Hej, jag och Bullen1 ska göra en novell tillsammans!
Namn: tavlorna rör sig!!!
språk: svenska
genre: mystisk? (vet inte riktigt)
kapitel:vet inte?
handling: barnhemsbarn blir adopterad, men märker att familjen är inte är så vanlig.


Kapitel 1

Jag vaknade och visste att något var fel. eller kanske inte fel, men konstigt.
Det var samma känsla som när mormor berättade att mamma inte skulle komma hem. Jag var visserligen bara tre år då, men det är mitt starkaste minne. Till och med starkare än den dagen min bästis blev adopterad.
__________________________________________
Fortsättning följer...

PS. jag vet att det blev kort, men vi måste göra nåt annat än att vara på datorn : (

Jag hade tänkt att alla kapitel ska vara i det här inlägget också så;

Låter bra *bevakar*

Hej! Jag tänkte skriva fortsättningen på kapitel 1!!!


Jag satte mig upp och funderade lite på vad mrs Wilson hade berättat om vad vi skulle göra idag. Det var söndag, det visse jag, men vad var det som var så speciellt? Typiskt mig att glömma bort det viktigaste. Jag drog på mig det första jag kunde hitta, (den ljusblårutiga skjortan och de mörkröda jeansen)
Jag skyndade att klä på mig så jag kunde lägga mig i sängen och sova en stund till. Det var den härligaste tiden på dygnet, sömnen menar jag, där kunde det faktiskt hända något bra för mig. Ni kanske tycker det är jobbigt när en bra dröm bara tar slut, men för mig är det det bästa som kan hända, jag har förlorat en vän som kändes som en syster, min mamma som säkert är död och jag har aldrig äns träffat min pappa.

Jag hade sovit i nästan en timme tror jag.

- Just det! nästan skrek jag när mrs Wilson berättade om den familj som skulle komma, men vad handlade känslan om, jag blev nästan lite besviken när mrs Wilson sa vad det var. Jag kunde inte bli adopterad, bara de söta snälla flickorna som blev det. Det var faktiskt rätt konstigt att jag trodde att jag och Sara skulle få stanna tillsammans där för evigt jag menar mitt röda platta fula hår, ingen ville ha mig.
- Domiquine!
- Ja, sa jag förvirrat när jag hörde mrs Wilsons stränga stämma.
- Om du fortsätter såhär kommer kommer du få diska 7 dagar framöver!

Jättebra!!

Super!!!

SUPERBRA!!!

kapitel 2. familjen.

Jag hade suttit och väntat på familjen i 100 år, iaf trodde jag det. men nu kom dom!

den var udda, det såg jag i första anblicken. Pappan hade en orange väst, och under det en fotbolls tröja. Mamman hade ett par omåttligt säckiga mjukisbyxor, en kavaj, och en mantel!
Deras barn var rätt vanligt klädd, men det hon hade på sig skulle hade varit supermode för... tja en månad sen? nu var det helt ute. Allihop hade knallrött hår. Det var tydligt att mrs Wilson inte gillade dem, förmodligen för kläderna, hon villeatt alla skulle vara klädda i senaste modet, (vi också)men ändå var glad att slippa ett av barnen.
-god dag mr Westman! sa mrs Wilson.
-hej Wilson!
-mrs Wilson, om jag får be! sa mrs wilson kyligt. det var ännu tydligare att hon blev förnärmad när hon blev kallad Wilson.
-förlåt mrs Wilson!
-men ja, ni skulle adoptera ett barn, så välj! sa mrs Wilson ännu kyligt. mrs Westman kände kylan och sa lite blygt
-okej....
-KOM NU ALLA BARN, FAMILJEN WESTMAN ÄR HÄR!
alla barn sprang hoppfullt ner, alla ville komma ifrån det där helvetet. föräldrarna valde noga. till sist :
-jag tror vi väljer den här tjejen. sa mrs Westman. gissa vem dom pekade på! MIG! fula, fega, stygga, jag! (att jag är ful, feg och stygg, det är sånt mrs Wilson tryckt in i mig)
-VILL NI TA DOMIQUINE? utbrast Ella. hon var en av dom som gjorde detta helvete till ett helvete.
-ja, får vi inte det? frågade deras dotter.
-tyst Ella! viskade mrs Wilton mellan tänderna.. Men ja det får ni, lilla Ella är bara Domis bästa vän! sa Wilson.
Ella blir min bästa vän när jag är biljonär! (alltså aldrig) ville jag skrika.
-så, jaja, det kostar 100 pund!
-okej! sa mr Westman. och efter mycket fummel betalade han: 1000 pund?
-1000 pund? frågade jag. så mycket värld är jag väl inte?
-oj! hehe, det är så jobbigt med alla lappar!
-KAN DU INTE TA HAND OM PENGAR? utbrast Ella.
-joho, jag kan visst ta hand om g...
-g?frågade jag. Guld eller?
-nej! jag sa fel!
efter ännu en halvtimmas fummel hade de flesta barn gått där ifrån. då betalade han äntligen 100 pund, inte 1000, eller 10.
och nu var det dags att åka till deras hus!

Super!!

Super bra!!!!!!!!!!!!!!!♥ Bevakar tråden!

Kapitel 3

Jag satt i deras stora bil och frågade äntligen varför de var så konstigt klädda.
- Vadå? Det här är väl mugglarkläder eller?
- Mug vadå? frågade jag oförstående.
- Mugglare.
- Och vad var det ni försökte säga där inne?
- Galle...
Mamman kastade en elak blick på den lilla flickan.
Efter en stund sa mamman:
- Jaja, det är väl bäst du får veta, galleoner, siklar och knutingar. Och jag heter Dolly Westman, min man här heter Ronny Westman och där är Minndy Westman, du själv heter Domiquine Westman.
Jag frågade inte mer. Nu var det lite klarare att jag verkligen hade blivit adopterad, jag menar att de såklart var galna.

Och det blev ännu tydligare när vi kom fram.
- Välkommen till Kråkboet! sa Ronny. Jag vet att det ser lite gammalt ut, men vi vill spara den gamla känslan.
Det såg fallfärdigt ut. Och efter en stund kom 4 barn utrusande.
- Var är Domiquine! Var är Domiquine! ropade de, de visste att det var jag som skulle komma!!!