Törsten efter blod. (privat)

Roll mellan mig, Mort och Selma....

Det fanns dem som stirrade på henne då hon gick längst vägen. Varför skulle de inte stirra? Blod droppade nedför den tunna klingan och landade på den leriga marken. Även om besegrat sin motståndare hade hon inte gått ur striden utan någon rispa vilket hade varit det idylliska. Han var död, hennes moders skapelse som en gång varit hennes älskade. Någon kastade något emot henne, över henne. Sedan gjorde någon annan samma sak. Då hon insåg var det var, röda ros blad kände hon hur kraften gick ur henne. Människorna på gatan hyllade henne. De var fria ifrån dödens grepp. Han hade samlat ihop en arme för att ta över, inge visste varför men det var vad han hade gjort. Många hade dött, blivit skadade och förvandlade men de hade vunnit.
”Inte än min sköna”, sade samma mjuka röst som alltid funnits i hennes huvud men som hon oftast inte låtsades om. ”Det är nu din tur, att ta din rätta plats vid min sida. Kom till mig.”
Hon började åter röra sig igen, fylld med nya krafter för att träffa varelsens vars röst alltid funnits i hennes huvud.

I en värld helt olik vår lever en mytologisk varelse sida vid sida med människorna. De är två olika raser som måste försöka att leva trotts sina olikheter med varandra för annars skulle de gå under.

De finns de våldsamma, vårdslösa och blodtörstiga vampyrerna som blivit skapade under våldsamma förhållanden. Vissa säger att de redan innan sin förvandling varit våldsamma. De är känsliga emot solljus och kan endast dödas på tre sätt: brännas upp, halshuggas eller få en silverpåle genom hjärtat, som har blivit ”doppad” i elementen.
De finns fullblodiga vampyrer som föds som vampyrer. Dessa är utav en uråldrig ras som sakta men säkert håller på att dö ut.
Både fullblodiga vampyrer och skapta har det blek hy, många har en slags tatuering i längst högra handleden och upp längst över armen och slutar vid axeln och föds eller får den då de förvandlas. Mönstret är alltid olika beroende på vampyrens personlighet. De har inga synliga huggtänder men deras hörntänder är extremt vassa och något spetsigare, vassare än en ”människas”. De syns i speglar och dylikt.
De finns halvvampyrerna som oftast men inte i alla fall blir uppfostrade och utbildade till att döda de våldsamma vampyrer som skapats. Både för de fullblodiga vampyrernas och människornas skull. De varken dör eller påverkas av solen. De har de flesta förmågor som en fullvuxen vampyr har men har inte deras ogenomträngliga hy och måste likaså dricka mänskligt blod för att överleva även om de kan äta mänsklig föda.

Det finns elementärer både ibland människor, vampyrer och halvvampyrer. Vanligast ibland människor dock. De är ofta väldigt underliga och ”extrema”. Finns en hemlig order bland elementärerna som har i uppgift att hålla balansen, inte bara mellan elementen utan också raserna. De är dem som gör vapnen som dödar de ”onda” vampyrerna.

Mall förslag:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
”Sort”:
Övrigt:

Namn: Alice Moor
Ålder: 18 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende: Smutsblont, lockigt hår som räcker henne nedanför axlarna. Klarblåa ögon omringade av mörka, långa ögonfransar. Rätt fylliga läppar och en ganska så bred mun. Huvudformen är avlångt med tydliga käkben. Näsan är liten och rak. Är ca 175 cm, ganska smal, smala höfter, smala axlar. Armarna är rätt långa, fingrarna långa och smala men är otroligt seg och stark trotts det. Hon har stora fötter, långa ben.
”Sort”: Halvvampyr.
Övrigt: Rollas.
Rollare: Mort

Namn: Rose Bingum
Ålder: 17
Kön: Kvinnligt
Utseende: Kort, rakt korpsvart hår (så att det blir lättare att slåss). Ca 170 lång, lite kraftig men absolut inte tjock, gröna ögon med långa ögonfransar, porslinsfärgad hy, vacker, tydliga former och smala läppar som nästan är blodröda.
”Sort”: Halvvampyr.
Övrigt: En av de duktigaste eleverna i skolan. Har alltid älskat att slåss, vilket hon också är otroligt bra på. Smart, snabb, vig, osv, har alla "bra" egenskaper när det gäller att döda.
Hon har även en annan fördel som andra inte har: Hon har kontroll över elementet luft.
Trots att hon ännu inte fått examen har hon redan en egen silverpåle.
Rollare: Selma...

Skriver när jag ha tid, måste logga ut nu (förlåt )

Namn: Alice Moor
Ålder: 18 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende: Smutsblont, lockigt hår som räcker henne nedanför axlarna. Klarblåa ögon omringade av mörka, långa ögonfransar. Rätt fylliga läppar och en ganska så bred mun. Huvudformen är avlångt med tydliga käkben. Näsan är liten och rak. Är ca 175 cm, ganska smal, smala höfter, smala axlar. Armarna är rätt långa, fingrarna långa och smala men är otroligt seg och stark trotts det. Hon har stora fötter, långa ben.
”Sort”: Halvvampyr.
Övrigt: Rollas.

[Vet att det inte är någon bra mall men är lite lat idag. ]

Namn: Rose Bingum
Ålder: 17
Kön: Kvinnligt
Utseende: Kort, rakt korpsvart hår (så att det blir lättare att slåss). Ca 170 lång, lite kraftig men absolut inte tjock, gröna ögon med långa ögonfransar, porslinsfärgad hy, vacker, tydliga former och smala läppar som nästan är blodröda.
”Sort”: Halvvampyr.
Övrigt: En av de duktigaste eleverna i skolan. Har alltid älskat att slåss, vilket hon också är otroligt bra på. Smart, snabb, vig, osv, har alla "bra" egenskaper när det gäller att döda.
Hon har även en annan fördel som andra inte har: Hon har kontroll över elementet luft.
Trots att hon ännu inte fått examen har hon redan en egen silverpåle.

Alice småsprang uppför den lilla kullen emot skogen som förhoppningsvis skulle leda till något beboligt ställe. Regnet öste ned och slickade det ljusa håret som vanligtvis låg i mjuka lockar, så det räckte henne nedför bysten. Huvan skyddade hennes ansikte ifrån den mesta vätan och den mörkbruna skinnjackan som räckte henne ned till låret hennes överkropp. De mörka Jeansen var dygnblöta längst låren medan resten skyddades av stövlarna i läder som räckte henne över knäna. Hon tycktes sig höra något, en röst som talade och stannade plötsligt upp. Oftast betydde andra varelser trubbel, hur hon alltid lyckades hamna i trubbel var nästan skrattretande. Sakta började hon röra sig därifrån men så stannade hon upp då hon märkte att en skugga hade börjat förfölja henne. Åter igen började hon springa, springa allt vad hon orkade. Ingen mänsklig varelse eller djur hade kunnat följa henne men skuggan var fortfarande där även om den höll sig på ett längre avstånd nu. Alice visste vad hon skulle bli tvungen att göra. Hon började planera bakhållet samtidigt som hon kände hur någon eller något slog henne medvetslös.

"Åh...! Varför måste vi ha historia för!?" klagar Cilla ilsket. Jag rycker på axlarna och svarar.
"Eftersom att vi inte kan gå i människornas skola, och vi måste trots allt ha vår utbildning", svarar jag enkelt.
"Men skit i utbildningen! Vi ska ju ändå slåss mest!" surar hon.
"Sant", medger jag. "Det där med utbildningen får du faktiskt fråga lärarna, men vissa hoppar ju faktiskt av och jobbar som vanliga människor", svarar jag medan jag närmar mig dörren.
"Skit, det regnar", muttrar jag medan jag skjuter upp dörren och springer snabbt över till den andra delen av skolan.
"Men det är ju bara idioter som gör det", fortsätter hon så fort hon har hunnit ikapp mig.
"Se det från den ljusa sidan, det är träning efter det här", säger jag och känner suget av att strida i hela kroppen medan jag öppnar dörren till historia lektionen.

”Varför tog du henne hit?” hörde Alice en mörk, skrovlig röst ryta.
Alice låg på något hårt med händerna och fötterna bundna. För hennes ögon hade någon satt en ögonbindel och runt munnen en munkavel.
”Hon kan komma till användning”, svarade en annan något ljusare röst.
Alice drog lite i repen, vanligtvis skulle hon kunna få dem att gå sönder men det verkade inte fungera.
”Hon har vaknat nu, min drottning.”
Alice stelnade till. En tredje röst. Hur många var dem egentligen. Någon drog upp henne på fötter och ledde henne en bit.
”Bra, ta av henne ögonbindlen och låtsa repen.”
Det var den kvinnliga rösten igen. Alice stelnade till men ett par mjuka händer gjorde som kvinnan sagt. Då hon kunde åter igen se trodde hon först inte sina ögon. Hon blinkade en gång, sedan två men varelserna framför henne verkade inte försvinna.
”Du kommer göra som jag ber dig, det finns inget du kan göra för att stoppa det för även om du vill så kommer du att misslyckas.”
Kvinnans ord trängde in i henne och var nästan hypnotiserande. Alice kunde inte flytta sina ögon ifrån hennes om hon så hade velat. Hon kände hur hon sakta nickade.

Klockan ringer ut och alla elever plockar snabbt ihop sina saker och skyndar ut.
"Läxan är till nästa vecka!" skriker Robin efter oss. Jag vänder bara på huvudet och ler. Jag ser honom sorgset skaka på huvudet innan jag vänder på mitt egna huvud och börjar skynda mig bort till träningssalen.
"Välj er träningspartner!" säger Erik när vi kommer in. Alla parar snabbt ihop sig och jag väljer Nicholas precis som vanligt.
"Man kan ju undra varför du jämt väljer mig", ler han retsamt.
"För att de andra är alldeles för lätta", svarar jag leende.
"Redo!" skriker Erik och det blir genast knäpptyst.
"Börja!"
Nicholas flyger nästan på mig men jag fintar precis i sista sekund så att han ramlar ner på den blåa träningsmattan innan han hinner göra något. Jag vänder mig om mot honom och försöker sätta mig på honom. Han snurrar runt så att jag ligger under honom.
Jag tar upp knät och får honom ur balans tillräckligt länga för att kunna vända på det hela. Plötsligt är han under mig och jag över honom. Jag vänder på honom så att han ligger på mage och sätter mig på hans rygg medan jag trycker upp hans armar och håller fast de. Han gnyr till av smärta innan han börjar streta emot, dock så är det inte lönt.
Tillslut inser även han det och slutar kämpa emot.
"Klar!" flämtar jag och ställer mig upp.
"Du kommer ta kål på mig nån dag, det svär jag på!" säger Nicholas där han ligger och flämtar på mattan. Jag flinar bara och räcker fram handen. Han tar tacksamt emot den och ställer sig upp. Jag känner adrenalinet fortsätta pumpa i kroppen.
"Bra, Rose!" säger Erik och nickar gillande. Jag ler tillbaka och kollar på medan de andra fortsätter kämpa emot varandra.
"Du är så jävla hårdhänt", säger Nicholas bredvid mig. Jag skrattar till svar och känner mig stolt.
"Hur blev du ens sådär bra?" frågar han allvarligt. Jag vänder blicken mot honom och ser honom kolla imponerat på mig.
"Jag är en naturbegåvning", retas jag.

Alice stod utanför den mörka, höga stängslet. Regnet öste fortfarande ned och även om hon torkat i grottan så var hon åter igen dyngblöt. Kvinnan med de bruna ögonen hade gett Alice instruktionerna. Det enorma huset som påminde om en stor herrgård med några små hus runtomkring tornade upp framför henne. Det lös ifrån de flesta fönsterna men Alice kunde inte urskilja något. Hon började gå emot den enorma grinden och till hennes förvåning öppnade den sig av sig självt då hon närmade sig den. Så fortsatte hon upp till den stora, mörka ek dörren och öppnade den.
Där inne var det en aning mörkt men Alice hade inga problem att se ändå, hon hade aldrig haft några problem att se i mörker. Alice hörde steg bakom sig.
”Vem är du?” frågade en gäll röst bakom Alice och hon vände sig sakta om.
Bakom hennes stod en ung kvinna men mörkbrunt hår, ganska kort och med en stor näsa som verkade täcka hela ansiktet.
”Jag är Alice”, sade Alice.
Alice visade inte en min. Hon visste redan ifrån första sekund att hon inte gillade den unga kvinnan framför henne som var i samma ålder som Alice. Den unga kvinnan synade Alice uppifrån och ned. Hon rynkade lite på den enorma näsan som om hon inte gillade vad hon såg.


[Vet att jag skriver kassa inlägg, är så jäkla trött. ]

[Är det natt eller dag? En halvvampyr kan väl sova oavsett om det är natt eller dag? x) ]

"Du kommer verkligen mörda Nicholas någon dag", mumlar Cilla när vi går bort mot sovsalarna.
"Nej", svarar jag. Att döda en skapad vampyr är lätt, men att döda en vän skulle jag aldrig göra.
"Om du säger det så", svarar hon. Jag öppnar dörren till vårt rum och släpper ner väskan.
"Kommer det inte bli roligt med Nattbalen?" frågar Cilla med glänsande ögon. Jag suckar och kollar på henne samtidigt som jag känner mig avundsjuk.
"Antagligen, om man har en dejt..." mumlar jag och försöker dölja mina känslor.
"Skämtar du? Har ingen bjudit dig?" frågar hon chockat.
"Nej", svarar jag. Och lika bra det om jag någonsin ska kunna rymma härifrån, tänker jag.
"Du kan ta duschen först om du vill", erbjuder jag medan jag börjar packa ur läxorna ur väskan.
"Men... Varför har ingen bjudit dig?" frågar hon. Jag ger henne en sur blick och hon smiter genast in i badrummet. Inom kort hörs ljudet av vattnet.
Jag suckar och sätter mig på min säng samtidigt som någon knackar på dörren.
Jag ställer mig trött upp och börjar muttra surt.
"Nicholas, jag svär, om du bara kom hit för att skämta, då kommer jag..." muttrar jag och sliter upp dörren.
Till min förvåning står Erik där utanför.
"... Åh, hej!" säger jag chockat.
"Rose! Knackade någon?" hörs Cilla inifrån duschen.
"Nej!" hojtar jag tillbaka.
"Varför ska du rymma?" frågar Erik plötsligt. Jag tappar hakan och kollar på honom.
"Hur sjutton kan du veta!?" fräser jag. Han är för fan två år äldre än mig, han har ingen som helst rättighet att bestäma över mig.