Hogwarts nya rektor

Titel: Hogwarts nya rektor (tills jag kommer på nåt bättre?)
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Rating: PG?
Beskrivning:
Berättelsen börjar nitton år senare. Huvudperson är Cassie Black, Sirius Blacks kusin och Harry Potters nästkusin och nära vän, arbetar som chef för aurorernas specialtrupp utvecklad ur Fenixorden.
När Minerva McGonagall beslutar sig för att gå i pension och sluta som rektor på Hogwarts bestämmer hon att nästa rektor ska väljas genom en folkomröstning...

Detta är min första FF. Vet att det är en flummig beskrivning, men vet inte hur jag ska förklara den... Jag har haft berättelsen i huvudet länge, och hoppas kunna få ner den i text... Om någon vill läsa så har jag första kapitlet klart för att läggas ut

Låter jättebra !!!
*bevakar*

vill gärna läsa

Tack! Första kapitlen kommer vara lite bakgrund innan det kommer igång på riktigt, så detta är inte det bästa jag skrivit...

Kapitel 1:
Ett mörkt och fuktigt rum. I ena hörnet ligger en kvinna, medvetslös.

Cassie öppnade ögonen, men hon såg fortfarande inte mycket, en strimma ljus strilade in från det lilla titthålet i dörren. Det är inte dagsljus som kommer in, så mycket var Cassie säker på. Hon satte sig upp för att få en bättre överblick om vart hon befann sig och upptäckte till sin stora glädje ett plötsligt tryck mot magen. De har inte tagit trollstaven!, tänkte hon lättat. Hon tittade runt i rummet och började ropa lågt: ”Artemis?”. Men ingen fenixfågel kom till hennes sida som hon var van vid. Cassie började fundera på hur hon kommit hit, och i samma ögonblick vällde sorgen över henne. I minnet såg hon fragment av ett stort fält, hon själv i mitten med ett tjugotal trollkarlar runt. Hon hade gått rakt i fällan, utan att tänka på förstärkning eller backup plan. ”Varför måste du alltid vara så dum? Det är kanske inte så fel att någon gång be om hjälp? ”, frågade hon sig själv, men hon fick inget svar. Hon var ensam i detta, såsom hon ofta var ensam i vad hon än företog sig, en vana från barndomen som var svår att bli av med. Undrar om de börjar fundera på vart jag tagit vägen där hemma?, tänkte hon.

Det hördes steg utanför cellen. Cassie reste sig långsamt och gick fram mot dörren med trollstaven höjd. Så fort hon hörde vakten ta upp sin nyckelknippa kände hon sig säker på att det var ett mugglarfängelse hon befann sig i, nycklar var förlegade i trollkarlsfängelser där det fanns bättre och säkrare låsmetoder. Hon väntade tills dörren var öppen innan hon använde obliviate mot mannen. Skulle hon döda honom kan de spåra henne, det är bättre att få honom att förneka att hon någonsin varit där...
Som tur var för Cassie var det ont om gäster i fängelset, annars hade de kunnat vittna mot en röd räv som kilade ut i nattmörkret.

Ute var det svalt, men inte kallt, hon lyckades hitta en krypväg ut från fängelseområdet, inte tillräckligt stort för en människa och följaktligen inte bevakat. Det var uppenbarligen inget fängelse med toppsäkerhet hon blivit instängd på.
När hon, fortfarande i rävform, lyckats åla sig ut möttes hon av en stor röd fågel som gick till attack rakt uppifrån. Cassie stannade och lät Artemis ta henne i klorna och föra iväg henne.
De landade mitt i en djup skog, och Cassie förvandlade sig tillbaka till människa. Direkt när förvandlingen var fullbordad slängde hon sig till marken med ett tjut som genast fångades upp av skogen och dog ut. Alla nerver i hennes kropp brann och det sista hon såg innan hon svimmade var sin egen ilsket röda handled.

Hon vaknade igen ett par timmar senare, smärtan i kroppen var inte längre outhärdlig men istället hade hon fått huvudvärk. Artemis tittade på henne, men utan förmåga att hjälpa henne. Mot häxtropi hjälpte inte ens fenixtårar. Cassie kände sina egna tårar komma, det var första gången hon verkligen tänkt på sin sjukdom sedan hon fick den för snart tre månader sedan. Häxtropi är en sjukdom som påverkar magin, efter man insjuknat går processen att framställa mer magi mycket långsammare än vanligt, då magin tycks vara utan begränsningar. Då Cassie upptäckt att hon blivit sjuk hade hon inte gjort någonting åt det, insjuknandet tog oftast mycket längre tid än såhär. Hon måste ha använt enorma mängder magi till någonting hon inte kunde minnas... Och det hade bara blivit värre då hon förhäxade den där vakten.
Hon undersökte för första gången omgivningarna. Skogen var djup och hade inte besökts av människor på flera år, det hade blivit morgon men trädens kronor skymde himlen och färgade allt mörkgrönt. Hur hade de kommit dit, frågade hon sig och tittade på Artemis, varför hade hon inte tagit oss hem? Då fick hon syn på ringen runt Artemis högra ben, hon hade blivit ringmärkt med en silverring troligtvis av mugglare. Silvret förhindrade Artemis magi. Cassie drog i ringen och försökte på alla sätt få loss den, men den satt som berget. ”Förlåt Arty”, sade hon, ” Jag antar att vi är fast här nu. I alla fall tills jag fått lite magi tillbaka...” Artemis kurrade mjukt och lade huvudet på Cassies axel innan de båda somnade.


Ni får gärna komma med lite tips om vad ni tycker och hur långa kapitlena ska vara mm.

Jag vill bara börja med att säga att jag tyckte att detta kap var helt Awsome!!!
Det var väldigt lagom långt och så , du kanske ska tänka på att ha med lite fler detaljer om hur det såg ut ,hur hon kände sig och så ,men det var väldigt,väldigt bra!

Tack så jättemycket!! jag ska försöka tänka på att beskriva mer, men eftersom detta kapitlet redan låg på lager...

Kapitel 2:

Vid samma tid, fast i England satt en rödhårig pojke vid ett stort köksbord i en villa och spelade schack med sin yngre bror.
”Kom igen, James! Det är inte kul om du måste tänka så länge...”, klagade den yngre.
” Al, när ska du lära dig att schack är ett strategispel?”, svarade han och flyttade fram en svart bonde på planen samtidgt som han blängde på sin svarthåriga bror. Det var inte kul att spela mot Albus, han var alldeles för rastlös, tyckte James och blickade istället längtansfullt ut mot kullen där Cassie bodde. Hon var alltid trevlig att spela mot och även om han inte var henne jämbördig i mycket annat var de i alla fall lika bra på schack.
Som om hon läst James tankar hörde han sin lillasyster Lily från vardagsrummet:
”Pappa, när kommer Cassie tillbaka?”. Hennes pappa tog ett ögonblick och gick fram till fönstret innan han svarade,
”Ja du, det kan man aldrig veta... Men hon borde nog komma hem snart.”
”Va bra”, svarade Lily innan hon sprang upp på sitt rum och började leka, frågan hon ställt var som bortblåst ur minnet.
Det var James tur igen och medan han analyserade sina möjliga drag hörde han hur föräldrarna började tala lågt med varandra.
”Skulle hon inte vara tillbaka nu?”, frågade hans mamma Ginny som ställt sig bredvid Harry vid fönstret.
” Hon skulle varit tillbaka för flera veckor sedan”, svarade Harry. ”Men man kan aldrig veta med Cassie, hon har varit borta länge förut.” Det hördes på hans röst att han försökte låta mer lättsam än han kände sig.
” Men hon brukar höra av sig om det tar längre tid än beräknat”, invände Ginny. James hade nu släppt allt som handlade om schack, och då han sneglade på sin bror såg han att Albus också var fokuserad på samtalet, hans gröna ögon var fästa på köksväggen eftersom han inte kunde se in i vardagsrummet.
”Jag har försökt få tag i henne, men jag får inget svar... tänk om det hänt något” fortsatte Ginny.
” Jag vet lika lite som du.”, svarade Harry. ”Men det var inget stort uppdrag hon skulle ut på, det kanske kom någonting emellan så hon inte kunde skriva? Och är det någon som kan klara av en besvärlig situation så är det väl Cassie?” Ginny mumlade instämmande och samtalet dog ut och lade en tung stämning över hela nedervåningen och alla som befann sig där. James och Albus tittade på varandra, de kunde båda se oron speglas i den andres ögon. Cassie var Harrys jämnåriga nästkusin och hade alltid funnits som ett extra stöd för barnen Potter när de behövde någon att prata med, eller när Harry och Ginny ville ha barnvakt. Eftersom hon hade ett ganska farligt jobb, som ledare för aurorernas specialgrupp Fenix, var hon alltid lika glad och trevlig när hon väl var hemma. Om det hänt henne något ville James hjälpa till på alla sätt han kunde. Han reste sig snabbt från bordet, Albus tittade frågande på honom, och sprang snabbt upp för trappan och in på sitt rum.
I den svarta byrålådan vid sängen hittade han vad han sökte, den lilla ringen han fått av Cassie ett par månader innan han skulle börja på Hogwarts. Han hade precis fått veta sanningen om Harrys inblandning i det stora trollkarlskriget och Cassie gav honom ringen som stöd om han skulle behöva prata. Egentligen var det ju ingen vanlig ring utan en envägskommunikator, när han satte på sig ringen läste den av hans DNA och kopplade honom direkt till Cassies likadana ring så de kunde ha ljudkontakt likt mugglares telefoner. Det pirrade nervöst i honom när han tittade på ringen, det var hela två år sedan han fått den, då hade han varit så liten och nervös... Lika liten som Albus är nu, tänkte han, men Al verkar inte alls nervös för att börja på Hogwarts, och sanningen om deras pappa hade han ryckt på axlarna åt. James önskade ibland att han var mer som Albus, modig, James var ofta orolig inför nya saker medan Al kastade sig in i lekar och äventyr. Klok och eftertänksam var de ord Ginny beskrev James med, och när han hörde det värmde det i hjärtat av stolthet.
Ringen låg i hans hand, det var en enkel silverring utan andra markeringar än ett litet graverat ”J”. Borde han ta på sig den? Eller överreagerade han? Cassie hade kanske inte ens behållit sin ring efter två hela år... Men vad skulle jag förlora på att försöka, resonerade James med sig själv. Han satte ringen på fingret och det började föras fram signaler.
Efter tre toner svarade Cassie.
”Hallå, James är det du? Har det hänt någonting?”, hon lät trött men orolig tyckte James, som om hon nyss vaknat.
”Hej Cassie! Nejdå, det är bra med mig, men jag ringde för att höra var du är.”, svarade han. ”Har någonting gått fel? Du har ju varit borta jättelänge...”, klagade James. Han förstod hur barnslig han lät för det verkade inte vara någonting fel med henne.
”Vad gullig du är som tänker på mig.”, James kunde nästan höra hur hon log i telefonen. ”Men jag lever än... Fast faktum är att jag är glad att du ringde, allt går nämligen inte riktigt som planerat här, och jag skulle bli tacksam om du kunde säga till Harry att skicka hit Mr Winter?”
”Det kan jag väl göra”, svarade James och undrade vad som hade hänt, men han vågade inte fråga. Fenix ärenden angick inte en minderårig, det hade han alltid fått höra.
”Va bra! Säg till honom att jag väntar i djupskogen i norra Kina, han hittar mig, och be honom ta med sig drakblod, ingefära och annat han tror kan vara bra att ha med. Jag vore jätte tacksam om du kunde göra detta åt mig James, men jag måste lägga på nu. Tack för att du ringde!”. Cassie lade på. James satte sig ner på sängen, varför lade hon på så hastigt?
Han ropade på sin pappa, och Harry kom in i rummet och satte sig på James skrivbordsstol. James berättade för Harry om ringen och hela samtalet med Cassie, ju längre han kom i berättelsen desto hårdare blev hans pappas grepp om stolsryggen och knogarna vitnade. När James var klar satt hans pappa tyst en stund det var tydligt, tyckte James, att han var mer orolig nu än tidigare och att han inte ville visa det för sin son. Istället reste han sig upp och sa enkelt.
”Jag får väl kontakta Winter då.”. Innan han gick ut ur rummet och ner för trappan. James satt kvar i sängen och tittade länge efter pappans rygg.

AWSOME och SPÄNNANDE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Förlåt att jag inte har skrivit på länge, men har inte varit hemma Hoppas det fortfarande finns någon som vill läsa...

Kapitel 3:
Mike Winter satt i sin relativt nyinköpta trea och lyssnade på dagens quiddichmatch på radion, Whimbourne Wasps mot Montrose Magpies. Det var egentligen inget spännande för laget han hejat på sedan han var liten, Kenmare Kestrels, hade åkt ur den högsta serien förra året. Istället satt han och tänkte, på absolut ingenting... Blicken fastnade på den enormt fula mörkbruna tapeten som prydde vardagsrummet, den gamla tanten som bodde här tidigare hade inte ändrat mycket sedan hon flyttat hit med sin make femtio år tidigare och Mike hade inte haft inspiration att ändra inredningen sedan han flyttat in ett par veckor tidigare. Men de dystra färgerna dämpade verkligen hans humör. Medan han satt och våndades över vad man kunde ha för någon färg istället hörde han ett konstigt ljud från köket. Till en början brydde han sig inte, allt lät skumt i denna gamla lägenhet, men när det fortsatte blev han nästan lite rädd. Det lät som någon ropade, från köket..? Han gick ut och fick till sin enorma överraskning se en öppen spis i sitt kök. Ett par sekunder stod han bara och stirrade, där han tidigare haft en elektrisk mugglar-ugn fanns nu en öppen spis! Han blev väckt ur sina tankar med ett ryck då Harry Potter ropade på honom från elden.
”Hallå Mike!”, ropade han och såg fullständigt oförstående ut. ”Vad är det för fel, hör du mig inte?”
”Öhm... Mer fel än att det har dykt upp en vacker spis i mitt mugglarkök, med Harry Potters ansikte i?” frågade han. ”Nej men annars är det bara fint, får jag lov att fråga vad du gör här? Eller skitsamma, kom in om du vill.”
”Nej tack, det är lugnt”, svarade Harry. ”Jag kom faktiskt hit för att vi behöver dig till ett jobb.”
”Okidoki”, svarade Mike. ”Men vad är så viktigt att det inte kan vänta till kontoret imorgon?”
”Specialuppdrag från Black, topphemligt tills du fått reda på mer.” Harry såg bister ut.
”Har ni äntligen hört av henne? Vad är det för uppdrag?” Mike kunde inte dölja sin nyfikenhet som förstärktes av att det var ett hemligt uppdrag från bossen själv.
”James hörde av henne”, svarade Harry. ”Och hon bad tydligen specifikt om agent Winter. Jag befarar att detta inte blir så glammigt, hon ville att du skulle ha med drakblod, ingefära och annat som kan vara bra att ha med.” Han tittade menande på Mike när han sa det sista och Mike stelnade till, det kändes som någon gripit tag om hans mage och slagit en knut på den. Mikes specialområde var trolldryckskonst, och med de ingredienserna...
”Du tror hon fått häxtropi?”, frågade han. ”Hur är det ens möjligt?”
”Hon måste använt en djävulsk massa magi för att hamna i det skicket att hon inte kan ta sig hem själv...”, resonerade Harry. ”Och hon kan säkerligen inte ta sig hem själv, för då hade hon aldrig kunnat be om hjälp. Jag misstänker att det är en inte så munter Cassie du är på väg till.”
Mike skakade på huvudet, hur skulle han kunna hjälpa den mäktigaste häxan genom tiderna? Och Harry hade rätt, Cassie Black bad aldrig om hjälp med någonting, och om hon mot förmodan skulle göra det kunde man se hur hon våndades för att visa sig sämre än någon annan.
”Men jag har bara gjort drycken mot häxtropi en gång tidigare, i slutprovet till fördjupning i trolldrycker på aurornivå”, invände han oroligt.
”Och lyckades du då?” frågade Harry.
”Förvisso, det tar varken lång tid eller innehåller konstiga grejer, jag har nog faktiskt allt hemma, men det är en hel del som kan gå fel ska du veta...”
”Jag tror dig, trolldrycker var aldrig min grej,” sa Harry. ”Men jag vet att Cassie har fullt förtroende för din skicklighet och även om hon inte skulle erkänna det skulle hon lägga sitt liv i dina händer.”
”Det är inget att skämta om”, muttrade Mike. ”Men det är klart jag gör det, jag sticker direkt. Var är hon?” Tanken hade nyss slagit honom att han inte hade en aning om vad Cassie hade gjort när hon varit borta.
” Ta dig till den kinesiska djupskogen, om du cirkulerar över skogen på kvast kommer du säkert se Artemis, Cassies fenix. Och Mike, skynda dig och, lycka till.” Harry såg bekymrad ut.
”Tack, jag ska fixa hem henne, jag lovar.” svarade han, och Harry försvann ur brasan. Mike såg inte ens hur spisen blev en ugn igen, hans tankar var fullt koncentrerade på Cassie.
Han gick in i sovrummet. Där på väggen hängde den gamla bilden på Fenixorden, jubiléet 10 år efter kriget. I mitten satt McGonagall, till vänster om henne stod Harry och på hennes högra sida stod Cassie. Han själv stod på tredje raden nedifrån, snett till höger, bredvid honom stod en gravid Ginny och Angelina Johnsson. Han älskade denna bilden, trots den var gammal nu. Mike tittade på Cassie, som han gjort så många gånger förr. Det svarta håret låg som vanligt så att det täckte hela vänstra ansiktshalvan, och hon såg så lycklig ut. Hon hade nyss bildat fenixgruppen och var dess högste ledare. Bilden gav inte Mike den vanliga pirriga känslan, nu fick han istället ont i magen av oro. Vad han hoppades att ingen visste var att han varit hemligt förälskad i Cassie sedan deras första lektion i talmagi under hans tredje år på Hogwarts. Känslan han fått i hjärtat när Harry sagt att Cassie skulle lägga sitt liv i hans händer gick inte att beskriva. Det var vad han alltid önskat, men han hade aldrig hoppats det skulle vara så bokstavligt...

Aewsome!! Det är klart att jag läser!!

Stakars Mike,hoppas att det går bra med det där motgiftet så att han kan bli tillsammans med Casie !!!

Bar!