PRS mellan Jackie & Esalica

Ett roll om drakryttare och ryttare, bara mellan mig och Jackie.

Ryttare
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Egenskaper:
Bakgrund:
Övrigt:
-------------
Drake
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Egenskaper:
Krafter:
Övrigt:

Mallen som ska användas Jackie ^^

Ryttare
Namn: Alatáriël Carnesîr

Ålder: 15

Kön: dam (hehe)

Utseende: Silverblont hår, ganska kantigt ansikte, mandelformade ögon som är åt det pastellgröna hållet. Ganska kort och lite kraftigare byggd. Huden är ganska ljus och näsan är smal.

Egenskaper: Alatáríel tar ganska stor plats, är målmedveten och ivrig att lära sig. Misstänksam, listig och gör vad som helst för att få som hon vill.

Bakgrund: När Äggbärarna kom till Petrovya och det vita ägget kläcktes för Alatáríel började förvandlingen från människa till alv. Hennes öron är fortfarande relativt runda och hon har inte riktigt samma fysiska hållning och smidighet som alver men det märks att det kommer. hennes föräldrar omkom när hon var omkring fyra år och omhändertogs snabbt av Varden. Där växte hon upp och lärde sig att använda svärd och båge. Gick i lära hos trollkvinnan Angela.

Favoritvapen: Likadant stavsvärd som Angela har, staven är iklätt i svart lädder och det finns två svärdsklingor på vardera sida. Klingorna är lika vita som draken och de har små våg och vattenmönster på. Svärdet är döpt till Evarínya
Övrigt: Skicklig ficktjuv och inbrottstjuv.
-------------
Drake
Namn: Caydranth
Ålder: 7 veckor
Kön: hane
Utseende: strålande vit, ändå från ryggen till magen, klorna är pärlemorskimrande, likaså tänderna.
Egenskaper: Caydranth är mycket ivrig och lekfull. Älskar att bada och att visa sig duktig. En typisk manlig ungdrake, övertygad om att han gör allting bäst. Fåfäng.
Krafter: Vattenelement. Kan påverka andra människor/ lätt hypnos.
Övrigt:

Ryttare
Namn: Nari Warent
Ålder: 146 (ung för alvålder)
Kön: Tjej
Sort: Alv
Utseende: Nari har svart långt hår med stora rådjurs ögon med en blanding av grått, grönt och lila. Hennes ögon lyser i kontrast till hennes krämigt vita hy. Hon är ungefär 170 och smal. Hon har rätt höga kindben och raka linjer.
Egenskaper: Nari är rätt tillbakadragen och tyst, hon lyssnar mest. När hon väl talar lyssnar alla, hennes röst är mäktig och imponerande. Hon skrattar sällan i människors tillvaro, men när hon väl skrattar vill alla andra också skrattar. När hon är med sitt eget släkte är hon en helt annan person. Hon skrattar och pratar ofta.
Bakgrund: Nari's pappa och mamma dog i Befrielsen. Hennes bror är mer hos Varden än hos hennes egna folk. Därför gillar hon inte Varden särskilt mycket då Befrielsen tog hennes mor och far och sedan tog dem hennes bror också. Hon gillar inte riktigt människor så mycket, dem är bara själviska och kan inte stå undan för lockelsen efter makt. Galbatorix var ett exempel och många fler i historien, men hon har aldrig haft en människovän heller. So who nows, hon kanske ändrar sig?
Övrigt:...
-------------
Drake
Namn: Miremel
Ålder: 5 veckor
Kön: Hona
Utseende: Miremel är en purpur färgad drake som är rätt lång och stor i växten. Hon är ännu lite klumpig, men börjar bli stadigare. Hennes ögon är också purpurfärgade och väldigt visa.
Egenskaper: Miremel har inte visat sina egenskaper ännu, detta upptäckts i rollet.
Krafter: Hennes kraft är jordelementet, den är ännu inte så stark, men kommer växa sig starkare. Hon kan även använda en sorts psykkraft. Vi vet vad det är.
Övrigt: Hennes svärd är purpurfärgat och heter "Kvistr". Eftersom Miremel kan använda jordelementet så ger det svärdet "liv" så att grenar sprutar ut från svärdet när man Nari skriker dess namn, dessa grenar griper tag om det som Nari känner är fienden och dödar den. Den lossnar av sig själv från svärdet så att svärdet blir fritt att använda.

Let's begin, shall we? (nämen, har jag lärt mig något från Claudia kanske?)
Jag vet inte vart du vill börja men jag dyker väl rätt in.
Sprid ut dina vingar. Vi ska bege oss söderut, till Surda, vinden ligger på rätt håll så har du tur kanske du kan flygglida med den. Vid hamnen i staden Reavstone står en ståtlig ung alv. Hans blå drake ligger vid sidan om honom, man har nog fått flytta undan packlårar och liknande för att göra plats till den enorma draken. Bakom alven ligger ett stort fartyg förankrat. Alven väntar på två nyblivna Ryttare och deras respektive drakar...

---------------------
Jag kisar mot solen. Tre dagar av intervaller med vandring och flygning genom öken och stäpp börjar verkligen sätta sina spår på både ben och ögon. Gud, vad jag längtar till vattnet, eftersom jag växte upp vid Tüdosten-floden och är van vid att alltid se vattnet glittra vid horisonten. En till sol dyker upp på himlavalvet och jag skuggar ögonen med handen. Det är tydligen ingen sol. Det är min drake. Hans gesalt växer och växer och till slut landar han på den sandiga marken framför mig.
-Hittade du något att äta? frågar jag medan jag borstar bort några sandkorn som har kilats fast i de vitskimrande fjällen.
-Jag fick flyga jättelångt! gnäller Caydranth med betoning på "jätte". Inte förräns vid Cithrí fick jag tag i en spinkig hjort. Han var inte ens god, fortsätter han att muttra och jag himlar med ögonen åt hans gnällande.
- Äh. Du är bara för dålig på att jaga, kommenterar jag. Det där skulle jag inte sagt, Caydranths ögon smalnar och han ger ifrån sig en väldig fnysning. Innan jag vet ordet av har han puffat omkull mig med sin klo och jag landar med en duns på rumpan.
-Men lägg av, snäser jag retfullt åt honom, du vet ju att det är sant. Kan du böja dig ner lite så jag kan komma upp? Utan protester böjer Caydranth ena frambenet och jag klättrar klumpigt upp. Jag måste hålla i mig hårt i ryggtaggarna, annars flyger jag av i det hårda vinddraget. Men jag älskar att flyga, nästan lika mycket som att simma. Caydranth lyfter och seglar iväg över öknen och där framme i horisonten ser jag havet.
---------

Din tur JOSSI!! ♥

Tankarna i huvudet börjar sakta, men säkert glida bort till alvernas sätt att drömma, men det är inte länge det håller i sig. Ganska snart känner jag hur ett annat medvetande trycker sig mot mitt, det är ett välbekant medvetande. Ett med så mycket energi och glädje att det förs över till mig.
Vakna lillen, vi är snart framme hörs en mjuk, men bestämd röst. Jag känner hur irritationen börjar växa inom mig, jag hatar att bli väckt när jag är trött, men jag säger inte emot.

Sakta drar jag upp ögonlocken och ser mig omkring, landskapet ser inte alls ut som mitt egna trädbevuxna hem. Marken är rätt torr, fastän hamnstaden Reavstone tornar upp sig i fjärran. Några träd syns här och där, men dem är inte lika gröna och friska som hos oss. De ser rätt törstiga ut. Jag längtar redan efter mitt folks skratt och deras sånger, det kommer inte bli likadant på ön. Även fastän jag verkligen beundrar Eragon vill jag göra ett eget namn för mig själv, så som han gjorde. Jag vill inte åka skjuts på någon annans jobb, utan göra jobbet själv.

Jag blickar uppåt mot skyn och ser en glittrande, purpurfärgad prick ovanför mig. Den kommer närmare och närmare och ju närmare den kommer desto mer ser man att det är en drake. Alvhästen Faelr reagerar inte ens när hon landar, han är van vid denna tiden. Hon går en aning vingligt fram till oss - hon föredrar att flyga - och skickar en undrande tanke. Jag nickar bara till svars, ja hon kan fortsätta utan mig på ryggen. Hon vänder sig om och kastar sig ut i luften igen, seglar upp mot solen som ett glittrande klot. Jag ler medan jag fortsätter min färd mot staden, draken är min och jag är hennes. Jag är hennes Ryttare.

Jag skriker så högt att det måste höras ända till
Urû´baen . Caydranth vecklar snabbt ut vingarna och avslutar loopen. Han vänder på sitt taggiga huvud och väntar på min reaktion; han vet att jag avskyr loopar.
"Gör så många loopar du vill, du får ändå ingen diamanttiara!" skriker jag till honom. Caydranth gör en surmulen min med underläppen utstickandes i vädret. Jag visste inte ens att drakar kunde göra en sådan min och jag skrattar för att det ser så fånigt ut.
"Skrattar du åt mig?" frustar han och gör en loop till.

När vi landar har vi ungefär bara en sjättedels fjärdingsväg kvar till Reavstones portar. Det går snabbt, jag känner dag för dag att alvförvandlingen gör mig starkare.
"Namn och ärende?" säger vakten barskt och tittar på mig. Det slår mig att han, liksom alla andra, ser mig som en vanlig femtonårig flicka från ett torp någonstans i Ryggraden. Sedan ser han den stora vitglänsande draken som fnyser otåligt bakom mig och vakten bleknar. Sedan slappnar han av i ansiktet, han ser mer vänlig ut nu.
"Du är här för att möta Eragon och Saphira, eller hur?"
"Precis", ler jag med det leendet jag alltid använder mig av när jag avskyr personen jag pratar med. Vakten släpper in mig. Han kommer säkert inte ens ihåg att jag var den han slängde ut från vapenskolan eftersom jag inte var pojke.

Caydranth går före mig och skapar en tunnel gonom folkmassan som samlat sig runt oss. Jag suckar tyst för mig själv (och för Caydranth), dettta kommer ta evigheter. Men sedan ser jag hamnen, skeppet och Eragon. Jag knuffar mig fram till honom, faller på knä och säger:
"Atra esterní ono thelduin."
"Atra Mor'ranr lífa unin hjarta onr", fortsätter han och jag avslutar med "Un du evarínya ono varda".
"Välkommen, ädla Ryttare. Vi ska snart ge oss av men en annan Ryttare är på väg och ska ansluta sig till oss först."
En annan Ryttare? Hon kanske har en hondrake!myser Caydranth. Han ivrighet sprider sig till mig och jag blickar bort i fjärran. Där ser jag en lila fläck som växer sig större och större.

Luften under mina vingar trycker mig uppåt mot himlavalvet, de två lysande prickarna framför mig blir bara större och större. Jag ökar farten och gör en liten loop. Ivrigheten ökar tillsammans med farten och snart ser jag de två drakarna perfekt. Jag landar graciöst en bit ifrån dem och ruskar på fjällen. Jag kollar nyfiket på de två drakarna, den ena är enorm. En stor safir blå drake och en liten vit mini drake jämfört med den stora. Den vita draken kan inte vara mycket äldre än mig. Jag hör en röst bredvid den blåa draken och upptäcker en alv, Eragon.
"Vart är din Ryttare, drake?" frågar rösten. Jag kollar bakom mig, hon är bara några flygtag borta på den där äckliga hästen, men hon kunde inte rida på mig då hon gjort det de senaste tre dygnen. Hoppas hon kommer fram snart.

- Nari -
Vaktens ansikte vid porten ser arg ut och jag märker genast att han varit i ett argument med en person som försökte smuggla in ja.. Inga bra saker direkt. Jag lyfter ögonbrynet åt honom, men säger inget utan njuter mer åt hans uttryck när han märker att jag är alv. Jag ler mot honom och rider ner mot hamnen. Jag kastar en blick mot Miremel och känner hennes tacksamhet att jag är här. Miremel är ännu ung och rätt oerfaren, så att vara tillsammans med några ur hennes släkte gör henne väldigt nervös.

Jag hoppar av Faelr och tackar honom för hans vishet och hjälpsamhet. Sedan ställer jag mig på knä framför Eragon och utbyter hälsningsfrasen vi alver använder. Då han är den som är högst rang talar jag först. När vi avslutat den reser jag mig sakta upp och går fram till Miremel.
"Såja, det är lugnt, inget att vara nervöst över" viskar jag lugnande, jag vet att Eragon hör, men inte den patetiska människan som står (?) bredvid honom. Jag kastar en hatisk blick på människan innan jag ställer mig bredvid Miremel och kollar undrande på Eragon.
"Vad nu?"

"Vi ska gå ombord nu" svarar han och med ett kraftigt vindslag som får mitt hår att kasta sig över mitt ansikte flyger Saphira ombord på det enorma fartyget.
Jag ser på alven att hon avskyr att vara i närheten av mig. Varför? Vad har jag gjort? Ett annat medvetande tar över.

En sprittande känsla i maggropen växer. Den lila~glittrar~som~ädelstenar~draken puffar bort mig när jag försiktigt nosar på den Ja! Det är en hona! Varelsen~med~spetsiga~öron~och~citronmin stirrar argt på mig. Ojdå. Ska nog backa lite innan hon sticker sin pinne~lika~vass~som~min~tand~svärd i min drakrumpa.

LUGNA NER DIG., skickar jag iväg till Caydranth. Jag tänkte INTE låta honom vara i närheten till Stenfejsets drake

Det är nästan så att jag ramlar omkull när Saphira lufter och flyger ombord på fartyget, fartygen rymmer knappt hennes plats och hela skeppet sänks ner en aning av hennes tyngd. Efter Saphira går Eragon ombord och jag bestämmer mig snabbt för att jag inte vänta på den sega människan att gå ombord och följer Eragons exempel. Miremel lyfter från marken och gör en stor loop innan hon dyker ner i havet i ett stort "splash". Showoff.. Jag hör hur Miremel i tanken beundrar den lika stora vita draken, men säger inget om det.

Väl ombord ser man inte mycket förutom enorma blåa fjäll här och där, det vill säga, Saphira tar upp den mesta platsen. Längst fram i båten finns några bänkar och ett matbord där Eragon sitter. Utöver det finns inte mycket förutom en stege ner till undervåningen där jag antar att hytterna finns. Jag går sakta fram till Eragon och sätter mig en bit ifrån honom och kollar ut över havet, det är inte första gången jag ser havet, men dess skönhet slår andan ur mig varje gång. Speciellt när Miremels purpurfärgade fjäll ger vattnet en annan finare nyans. Just nu leker hon med några fiskar som snabbt försvinner mellan hennes stora käkar. Jag ler och vänder blicken mot rampen för att se om människan kommer snart.

Jag stirrar hatiskt på Stenfejsets rygg. Hon tror visst att hon är SÅÅÅ mycket bättre än jag bara för att jag är människa och att jag inte har några magiska krafter. Men hallå. Jag har varit Ryttare längst, enligt Eragon så hon får tagga ned lite. Jag sveper med blicken över den vingliga bryggan som leder till fartyget och känner hur det jugger till i magen. Jag har aldrig varit en havs-människa, jag tycker bättre om att vara på land. Men nu måste jag ju...

Med vingliga ben lyckas jag ta mig ombord på fartyget och Caydranth flyger elegant över mig. Jag ser (och känner) att hans blick dras mot den purpurfärgade draken och svartsjukan klöser i bröstet på mig.
"Lägg av!" fräser jag och går mot bordet där Eragon och Stenfejset sitter.