Camelot's Secrets [Privat för Ninniku31 & Inez*Malfoy]

Handling:
Man har hört många historier om Camelot och det här är en av dem som förgåtts bland många andra äventyr och hjältedåd.
Magi är fortfarande förbjudet i Camelot då en ung riddare finner en kvinnlig druid. Hon hamnar i knipa och som den varmhjärtade dåre han är så hjälper han henne.
Men vad kommer egentligen att hända?

Min Karaktär:
Namn: Sir Theodor Bradshaw
Ålder: 20
Utseende:


En ung man som är ganska lång och senig av sig. Är cirka 1,90 meter av sig och är ganska ''normal'' byggd. Bär ganska ofta rustning men ibland så bär han bara delar eller hälften eller bara vanliga kläder.
Bär alltid på en dolk eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Har orange aktigt hår och skogsgröna ögon.

Personlighet: En något dåraktig person men är väldigt varmhjärtad och vänlig av sig. Trots sin dårighet är Theodor ganska modig av sig eftersom han ofta utsätter sig för risker som andra oftast inte gör eller tar. Verkar alltid ha ett leende på läpparna trots att allt går dåligt.

Vapen: Sitt svärd,sin dolk,sin snabbhet,smidighet och snabba reflexer.

Bakgrund:Föddes i en större stad nära Camelot.Theodor föddes i en familj där många var eller är duktiga riddare eller högt uppsatta män och kvinnor. De flesta var väldigt allvarliga men Theodor var inte som dem. Han var snäll,godhjärtad och gillade att skämta och så är han än idag. Hans föräldrar undrade vad det skulle bli av honom då hans farfar var väldigt lik honom men avled av att ha beskyddad en fattig familj vilket dem bara tycker är nonsens.
Men trots sin personlighet var han en väldigt duktig fäktare och en väldigt snabb och vig man,vilket gav hans föräldrar hopp igen. Vid 18 års ålder då han blev ''man'' så blev han även riddare av Camelot.

Övrigt:En person som vet hur man överlever i naturen och har hög smärttröskel.
Brukar ofta skratta bort smärta och allvar. Theodor vet inte riktigt vad han tycker om att magi är förbjudet i Camelot.

Min karaktär
Namn: Yanine Timey
Ålder: 18 år
Utseende:


Hon är en ganska normal storlek och väldigt smidig och snabb. Hon är ungefär 1,70 meter lång och hon har långt rakt hår. Hon bär en nätt svart klänning men ofta också en grå tygs-druid-kappa. Blommorna hon bär i sitt hår står för, liv och frihet. Det har hon lärt sig av sin far. Hon bär ett magiskt leende och bruna kastanjefärgade ögon.

Personlighet: Hon vill gärna använda sina krafter men är rädd och orolig över vad som kommer hända med henne om någon kommer på henne. Hon litar inte lätt på folk och det är inte många hon släpper in. Hon flyr mycket och vågar aldrig vara kvar på samma ställe för länge.

Vapen: Hennes magi är det enda hon kan hantera och försvara sig med eftersom hon inte vet hur man använder ett svärd rätt. Hon har stora starka krafter men ibland kan de vara svåra att kontrollera när ho blir arg, ledsen, glad... överhuvud taget när hon visar mycket känslor.

Bakgrund: Hon växte upp bland sitt folk druiderna och sin familj, mor, far och lillebror (5 år yngre än hon). Yanine och hennes far hade ett väldigt speciellt band. Hennes far lärde henne allt om magi och han sa till henne att hon var speciell. Men för ungefär 4 år sedan så lät Uther döda alla druider i hennes läger. Yanines mor och far sa åt Yanine att springa. Hon kom undan och tog sig tillbaka till lägret några dagar senare och fann hela hennes hem i aska. Ingen hade överlevt och sen dess har hon varit ensam och flytt från allt och alla.

Övrigt: Yanines far varnade alltid Yanine för Camelot, hon visste inte varför, han sa bara: ”Det spelar ingen roll varför du inte ska gå dit Yanine, gör det bara inte! Aldrig!”

[Då börjar jag ]

Det var en riktig härlig vårdag. Solen lyste och det var någorlunda varmt i luften. Marken flög under honom då han galopperade på sin trogna springare.
Theodor var på väg mot Camelot efter att ha varit borta på ett uppdrag i Nemeth. Vinden ruffsade till hans hår och hans läppar drogs till ett stort leende. Vilken dag! Än så länge hade inget gått fel... Förutom att han fått slut på pengarna eftersom han gett de sista av det han fått för sitt uppdrag till en familj som svälte. Men det ordnande nog sig!
När han närmade sig Camelot så valde han att hoppa av lite innan bron eftersom han kände att det nog kunde behövas eftersom han ridit i många,många timmar på hästrygg. Han hälsade på alla personer som han mötte och log ett glatt leende mot dem som smittade av sig på de flesta. De flesta riddarna av Camelot var inte så sociala eller glada som Theodor.
Han undrade vad denna tanken skulle erbjuda honom. Kanske ett nytt äventyr eller en ledig dag?

[Då fortsätter jag ]

En fågel flög över avalon sjön. Yanine följde den kvittrande varelsen med blicken samtidigt som hon tänkte på sin familj. Yanine stannade aldrig för länge på ett och samma ställe men hon kom ofta tillbaka till den här sjön eftersom den fick henne att känna en närhet av hennes föräldrar. När fågeln inte längre syntes till, tittade Yanine ner från den mossiga stenen hon satt på, på vattnet som svepte in i små nätta vågor. Det såg ut som om vattnet andades, tyckte Yanine. Hon kände hur det stack till lite i fingertopparna och hon visste varför. Hon höjde handen och koncentrerade sig på en våg. Det glödde i hennes ögon som eld och hon svepte upp den lilla vågen i en len och fin rörelse. Hon lekte lite med vattnet mellan hennes fingrar och utan att hon tänkte på det så gled hennes mungipor upp och hon log stort. Hon snurrade runt med vattnet och fnittrade medan som hennes hår kastades hit och dit. Löven från de gröna träden började virvla runt henne. Hon snurrade fortare och fortare och till slut snubblade Yanine på hennes fötter, hon föll till marken tillsammans med vattnet och löven. Hon kände hur all glädjen försvann ur henne på bara en sekund och hon började gråta.
Efter en stund tog hon sig samman, reste sig och fortsatte på en väg som hon inte visste ledde till Camelot.

[ ]

'' Trevligt att se dig igen Sir Theodor! Kungen vill att du genast rapporterar! '' ropade Sir Leon mot honom och Theodor nickade till. '' Det ska jag genast göra!'' Han hoppade av sin häst och gav sedan tyglarna till en av tjänarna men innan han försvann in i slottet gav han tjänaren sin sista slant som tack för besväret.
Rapporteringen gick snabbare än vad Theodor förväntat sig,så nu begav han sig mot tavernan för att få något att äta och dricka för de pengarna han fått för uppdraget. Det var skönt att inte bära rustning för tillfället. Det blev ganska stelt efter man burit och sovit i rustning några dagar. Med ett glatt leende satte han sig ner vid ett av de lediga platserna, ovetande att en druid närmade sig Camelot.

Yanine hade försökt leva i skogen så mycket som möjligt de senaste 4 åren då hon varit ensam, eftersom i skogen var man fri, bort från lagar och bort från ilskna människor. Men hon hade varit tvungen att försöka skaffa mat vid vissa tillfällen. Efter att ha varit ensam och strosat omkring i ett år efter hennes familjs död så hade hon försökt skaffa ett jobb i en liten by, det gick bra till och börja med men så fort en person fick reda på att hon var druid så visste snart hela byn om det och de försökte bränna henne på bål. Sedan dess har hon undvikit folk och tagit den mat hon behövde utan minsta lilla ljud.
Yanine hade en massvis med vatten för tillfället men ingen mat, hon ville inte behöva ta sig till någon by men hon visste att hon nu var tvungen. Hon fortsatte på vägen hon hade börjat gå. Det började bli mörkt och hennes fötter ömmade mot den grusiga vägen. Plötsligt såg hon någonting lite längre bort, det var två eldfacklor som rörde sig mot henne och hon sprang snabbt upp i skogen och gömde sig bakom några stenar. Hon hörde röster.
"Varför är vi här ute på patrull nu egentligen, det finns ju inget här!" sa en av männen som satt på en brun häst.
"Sir Leon gav oss order att patrullera i den här delen av skogen, de har hörts konstiga saker här om kvällen" svarade den andra mannen från en vit häst.
Yanine tittade närmre på männen som var klädda i rustning och en röd mantel med något som såg ut som ett lejon. Yanine hade aldrig sätt några sådana mantlar förut men hennes far hade talat om dem för henne, dessa mantlar bars endast av Camelots riddare!
Yanine lutade sig över stenen för att få en bättre blick över riddarna men plötsligt halkade hon!
"Där jag såg något!" sa den ena riddaren och Yanine ställde sig snabbt upp och började springa.
"Här borta!!" skrek den andra riddaren och satte av i gallop efter Yanine och efter honom kom minst 10 riddare till. Yanine sprang för sitt liv in mot den mörka skogen.

Theodor hann precis avsluta sin måltid tills en av Camelots riddare kom och mer eller mindre störde honom. '' Sir Theodor! Ni måste genast bege er till patrullen som befinner sig i skogen nära Camelot. Sir Leon gav dem en order att patrullera och de har hittat något eller någon som rör sig där.'' Theodor log mot den riddaren. '' Som ni vill'' Det knakade till när han reste sig upp och små sprang mot sitt rum för att snabbt bytta om till sin rustning på egen hand.
Hans svarta springare stod lugn i stallet och såg upp när Theodor kom in. Istället för att sadla hästen så red han barbacka och det var han väldigt duktig på. Han kunde riktigt känna hur adrenalinet pumpade genom honom. Theodor red förbi de riddarna som var kvar och hoppade av sin häst längre fram för att sedan själv försvinna in i skogen och utan att själv riktigt veta det så sprang han tyst mot den mörka skogen.
Det var inte många riddare, i alla fall inte i Camelot som kunde röra sig lika tyst i rustning i skogen som Theodor kunde. Man kunde knappt höra hans andetag när han rörde sig snabbt mellan träden och över stock och sten.

Yanine hade inte varit så här rädd på länge. Hon sprang i mörkret och försökte att inte snubbla på alla rötter och stenar i skogen. Hon vågade inte vända sig om och titta hur nära riddarna var men hon antog att de åtminstone var minst 8 meter bakom henne.
Yanine fick plötsligt syn på en grotta med några löviga lianer som dolde den. Hon sprang in i den utan att stanna och tänka. När hon precis satt sin fot innanför grottan kände hon hur marken försvann under hennes fötter och hon föll.

Theodor hade saktat ner då han fick syn på en ung kvinna i ungefär hans ålder som sprang in i en grotta. Varför sprang hon och gömde sig? Han höjde ett ögonbryn och stannade till.
Han fick en lysande idé! I alla fall om man frågade honom. Helt plötsligt började han springa mot de andra riddarna och stannade till för att hämta andan.
'' Varelsen gick upp i rök framför mina ögon!'' utbrast han frustrerat och en aning chockad. Något som de flesta inte visste var att Theodor var extremt bra på att skådespela och att ljuga.

Poff... Yanine landade på marken igen, hon hade fallit ungefär 1 och en halv meter. Hon skrapade knät och det gjorde rysligt ont. Hon lyssnade och försökte lugna ner sig, hon hörde inga hästar eller något annat, bara en uggla borta i fjärran.
Sedan hörde hon en mans röst ropa flåsande:
"Varelsen gick upp i rök framför mina ögon!"
Yanine hörde hästarna trava där ifrån och sen var de borta. Det sved förfärligt på Yanines knä och hon la sina händer på såret och mumlade några besvärjelser, hennes ögon glödde och såret var så gott som läkt. Yanine kunde inte förstå varför den där mannen hade sagt att han såg henne försvinna, hjälpte han henne? Det kan inte varit möjligt! tänkte hon.