Mutant 2305.

Privatroll mellan mig, Mort och Medi.

Adrian slängde med huvudet. Han var uttråkad. Att sitta inspärrad i en cell utan något att göra var inte något han gillade. Fast han satt mycket hellre där inne än befann sig dit dem bara för några minuter sedan tagit killen i cellen jämte som Adrian kallade för spindelpojken. Adrian hörde någon prata men han kunde inte uppfatta orden. Hans ögon som en gång varit ljusblåa hade ändrat färg till gula, försökte se ifall han kunde fånga upp någon skymt om vad som var på gång genom det mörka glaset i dörren till korridoren. Något var på gång, Adrian kunde känna det genom hela kroppen. Hans normalt väldigt bleka hud ändrade färg till samma gråa som var bakom honom. Ännu hade han inte lärt sig kontrollera det. Ett litet kurrande kom upp ur hans strupe. Han hade i alla fall inte blivit ett monster. Hans förra cellgranne hade dem på något sätt förvandlat till en hårig apa och den innan de hade fått en åsnesvans och åsneöron. Nej, Adrian var i alla fall lyckad, det var det ända han kunde glädja sig vid. Huden var inte behårad men ändrade färg till samma som bakrunden han stod emot, hans ögon var gula och han föredrog att befinna sig på alla fyra. Tänderna i hans mun hade förändrats, blivit vassare och hans käke starkare. Hans syn hade blivit bättre, särskilt i mörker men han såg inte alls bra i skumme, färgerna hade också förändrats. De blåa och gröna var tydligare medan de röda färgerna verkade bara vilja flyta ihop till en suddig massa. Luktsinnet hade blivit försämrat, hur nu dem lyckats med det men det hade dem och han kände nästan inga smaker längre. Allt sött som han tidigare avgudat smakade mest ingenting och det gjorde honom sjuk. Nu gick han på en mycket blodigare diet.
Ett högt klart skrik ljöd igenom stället. Adrian log, det lät som om han skulle få en ny cellgranne trotts allt.

Hon skrek. Det gjorde så fruktansvärt ont. Det kändes som el och eld blandat med luft gick genom henne. Sedan när svansen växte ut så skrek hon i smärtor och hon ville bara få bort den men det skulle säkert göra mer ont. Ögonen blev grönare och hennes tänder vassare. Sedan öronen blev små bollar gömd på huvudet och hon grät nu av smärtorna medan de släpade henne till en cell och stängde in henne.

Adrian hade inte missat hur de dragit in henne i cellen mittemot hans. Hon verkade vara drogad eller något liknande. Svansen roade honom. Han hade ingen men trotts det hade han ett utmärkt balanssinne så det som sades om att svansar gjorde balansen var kanske inte sant trotts allt. Det skulle inte dröja länge nu innan det var hans rastning. Rastning som om han var en jävla hund. Vilket han insåg kanske var vad som var i honom men han tvivlade, aldrig hade han en ända gång känt en tendens till att skälla och inte kände han någon tillgivenhet till människorna. Ja, människorna som han inte längre räknade sig själv till. Han fortsatte sitta orörlig på alla fyra. Det var inte längre bekvämt att röra sig på två ben, det kändes onaturligt även om han gjort det större delen av sitt liv.

Hon såg på honom honom och skrek till. "vad är du för något?" Hon såg på honom och kände på öronen och sedan på svansen och försökte dra av den men det gjorde ont. "Jag hör dem prata från andra sidan av rummet!"

Först svarade han inte, han hade inte talat på mycket länge utan använt sig av andra läten. Han visste att han inte var något lejon i alla fall för han kunde inte ryta, vilket han hade provat många gånger. Han såg roat på hennes försök att dra av svansen vilket såklart misslyckades.
”En mycket bra fråga”, sade han istället för att svara på hennes fråga och ställde en av sina egna. ”Vad säger dem?”
Han sköt rygg och lät klorna glida ut. Något slags kattdjur var han allt.

Hon morrade dovt och hennes klor sköts ut liksom som hos honom. "De säger att de ska släppa ut oss på prov." Hon rynkade ögonbrynen. För att se om vi kan populera världen med hybrider."

Adrian kollade förvånat på flickan. Inte kunde de stämma? Skulle de verkligen våga släppa ut monstrerna de skapat?
”Där ser man”, sade han med ett brett leende.
Visade inte sin tveksamhet. Dörren slog upp och in kom de män som så vanligt brukade hämta honom. En stack in pinnen som gav elstötar.
”Rör dig inte, om du gör det så vet du vad som händer”, sade han och en annan började famla med nycklarna.
”Ställ dig emot väggen”, beordrade mannen med elpinnen.
Adrians överläpp skött upp och han visade sina vassa tänder, om hans ljusa hår inte varit så långt skulle de resa ragg. Färgen på hans hud var fortfarande grå vilket han hatade. Ett djupt grummel kom ur hans strupe men gjorde som dem sa.
De öppnade buren, slog fast honom i bojor. Det märktes att dem var rädda, det var ingen tvekan om det. Han kände ett stick i nacken, det var inte med i den vanliga rutinen. Med en enorm kraft kastade han sig åt sidan. Klorna var ute och ett skri kom ur hans mun. Han var snabbt nere i golvet på alla fyra och kastade sig emot den närmsta, han med sprutan. Det tog honom inte lång tid att slita upp hans strupe med tänderna. Mannen med elpinnen tryckte pinnen i sidan på honom. Han föll till marken och då han försökte resa sig upp stötte han ännu en gång pinnen i honom. Så började drogen ta över och han kände att medvetslösheten tog över.

Hon såg på honom och nickade. "de sa något om någon märkning.." hon hörde männen och hon tryckte sig mot väggen och hon stirrade på honom och hon morrade dovt. Om hon bara kunde fly. "snälla släpp ut mig. jag har inte gjort något fel"

Adrian var vagt medveten om vad som hände, de drog med honom till rummet där männen i de ljusa rockarna brukade göra det dem gjorde. Adrian förstod inte så mycket mer än att de på något sätt påverkade deras gener, deras dna och ersatte det med djur. Hur det fungerade visste han inte.
”Bra, lägg honom här”, hörde han mannen i den vita rocken säga.
Trotts att han bar ett vit skydd över munnen så visste Adrian vem han var. Han kände igen honom ifrån världen utanför, vilket var vad han hade börjat kalla den värld han levt i innan han blev fångartagen. Han kände mannen lyfte undan hans hår och pressade något kallt emot hans nacke, vid ryggradens början. Ett litet ljud hördes och han kände det som ett stick.
”Så, ja nu är du märkt. Det sitter ett litet mikrochips precis nedanför hjärnstammen på dig. Vi kan spåra dig vart du än skulle ta vägen på jorden.”
Adrian var fortfarande en aning snurrig men uppfattade klart och tydligt vad mannen sa. De hade märkt honom likt ett djur vilket han också var för dem.

Hon satt kvar i skuggan och nu slappnade hon av och rev sig hårt vid svanskotan och blod började komma av. Hår och blod blandades och hon grät. Utmattat sjönk hon ner i en pöl av blod och hon darrade. "låt mig få dö-.."