Namn: We are all alone/Fight for yourself
Rating: Sätter PG - man avgör själv vad man klarar av men det finns absolut risk för både en del blod och kärlek. Klarar man Hungerspelen vågar jag påstå att man klarar denna med - dock är vi ju alla olika.
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Utspelar sig: Katniss och Peeta har aldrig varit med i hungerspelen. Distrikten har ännu inte gjort uppror men missnöjet och ilskan kokar under ytan. Panem står inför sitt 81:a hungerspel.
Beskrivning: Azalea Cartwright är bara 13 år gammal när hennes namn dras vid slåtterceremonin. Hennes familj bor i Sömmen - den fattigaste delen av Distrikt 12. Hon kommer från en familj med för många ungar och för lite mat. Azalea är tredje äldst i syskonskaran och har redan - vid 13 års ålder - sitt namn på 14 lotter. Panem är ett land fullt av missnöje, och distrikten bubblar under ytan av ilska. Regeringen kan inte kontrollera distrikten länge till och revolten är nära - allt som behövs är någon som kan sätta stenen i rullning.
OBS! Azalea är
inte släkt med den Delly Cartwright som nämns i första boken. Läser om den för tillfället och såg då namnet - det var dock efter jag hade valt Azaleas namn och de är som sagt inte släkt.
Tänkte tagga lite personer som läst min tidigare ff... Föratteh jag söker personer som kan kasta hårdhjärtad kritik i ansiktet på mig. C:
Matilda weasley
Fairy Tale
Lillan Potter
NyTo
frida longbottom
Nuna = Luna + Neville
Elixir
Ber om ursäkt om jag taggat någon som redan läser/redan läst lite och bestämt sig för att denna ff inte var något för dom. C:
Prolog
Jag står som bedövad. Kan inte ta in vad jag hört. Min lillasyster Linnëa släpper min hand som om hon bränt sig och stirrar skräckslaget på mig. Det här är hennes första slåtterceremoni och hon har varit livrädd hela morgonen. Men hon har inte oroat sig över vad som nu har skett - nej, Linnëas rädsla har kretsat kring att namnet som står på lappen Enya Trinket dragit upp ur flickornas klot är Linnëa Cartwright. Det är det inte. Det är inte min lillasysters namn och inget av mina andra syskons heller.
Det är mitt.
Långt bort hör jag min bror Davin ropa på mig. Men nej, det är inget rop han låter höra. Det är ett desperat skrik på hjälp, på en hjälp som aldrig kommer. Han har redan fått se sin storebror föras till arenan för att blodigt dödas i direktsändning. Alltmedan distrikten kokat och huvudstaden jublat.
Ett par fredsväktare tar ett onödigt hårt grepp om mina armar och rycker mig bryskt framåt. Det är bara för syns skull - jag skulle aldrig komma på tanken att fly i mitt avtrubbade tillstånd.
Fredsväktarna knuffar in mig i det tvivelaktiga strålkastarljuset. Jag snubblar in på scenen, nära att ramla. Men jag återfinner balansen, vänder mig sakta om mot resten av tolvans befolkning. Min familj. Mina vänner. De står där och ser på mig, och i dom ser jag mig själv. Avtrubbad, inte riktigt vid mina sinnen. Som om jag ännu inte fattat vad som hänt, som om det här inte kan vara verkligheten. Men innerst inne vet jag att detta är verkligheten - kall, grym och skoningslös.
Ska jag skriva mer?
ALL feedback är välkommen! Dålig som bra, så länge kritiken är konstruktiv blir jag överlycklig för allt.
Samtliga kapitel kommer här i spoilrar så att man slipper leta i genom hela tråden om den skulle bli några sidor lång.
Kapitel 1
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1 - Slåttersorg
Distrikt 12:s samlade befolkning står och stirrar på mig. De mumlar upprört sinsemellan, som alltid när någon av de yngsta blir utvald till hungerspelen.
Någonstans i folksamlingen står hela min familj. Jag söker efter dom med blicken, och hittar dom en efter en. Mor stödjer sig mot den som råkar vara närmast, blek i ansiktet. En av hennes söner har redan tagits av regeringen - tagits till en säker död, där mördaren högljutt blivit påhejad av huvudstadens samtliga invånare. Och nu tas också hennes dotter ifrån henne.
En liten bit ifrån mor står minstingen, Minna, och min storasyster Silja. Minna är ännu för liten för att förstå vad som händer - förhoppningsvis kommer hon inte att minnas mig överhuvudtaget när hon blir äldre. Dom tankarna gör ont att tänka, men jag vet att det vore det bästa. Minna jollrar glatt i famnen på Silja, som i sin tur står som bedövad. Hon har ett glasartat uttryck i de isblå ögonen och det ser inte ut som att hon är medveten om sin omgivningen. Jag klarar inte av mer, jag klarar inte av att se på de jag älskar mest här i världen.
Långt borta hör jag Enya Trinket dra pojkarnas lott - och namnet hon ropar ut för mig brutalt tillbaka till verkligheten.
Det är ingen mindre än Luca Seeder som blir släpad genom folkhavet. Till skillnad från mig gör borgmästarens son kraftigt motstånd - flera fredsväktare kämpar febrilt med att få upp honom till mig och Enya. Till slut orkar inte Luca mer. Med nedböjt huvud låter han sig föras upp på scenen. Han ser inte på mig överhuvudtaget, och Distrikt 12 låter höra en samstämmig utandning - de tycks ha hållit andan sen Lucas namn ropades upp. Och visst må han vara borgmästarens son, men det är ingen som erbjuder sig att ställa upp i hans ställe. Familjen Seeder kan inte direkt kallas omtyckt. Vi står ut med dom och deras arroganta son för att vi helt enkelt inte har något val. Men inne i mitt huvud spökar en liten röst som envist menar att ingen frivilligt ändrade mitt öde heller. Inte med fyra syskon vars namn finns i de där hemska kloten. Ingen ville ta min plats.
Enya Trinket maler på så gällt att det gör ont i mina öron. Hon skuttar lyckligt runt på scenen i alldeles för högklackade skor - det är inte varje dag namnet på en unge från gräddskrået dras.
Tidigare vinnare - sammanlagt det imponerande antalet tre stycken, varav två ännu är i livet - talar lågmält med varandra, ackompanjerade av sorgsna huvudskakningar. Bredvid dom sitter Distrikt 12:s borgmästare - Eric Seeder, Lucas far. Han ser märkligt lugn ut, som om det inte bekommer honom att hans son ska skickas ut på arenan för att kämpa tills någon dödar honom. Eller också är han bara ovanligt bra på att dölja sina känslor.
Enya närmast föser mig framåt mot Luca, som ser lika motvillig ut som jag känner mig. Huden runt hans öga börjar redan se missfärgad ut, efter hans närkamp med fredsväktarna. Han är åtminstone någon decimeter längre än jag, kraftigt bygd med mörkblont hår - hår som skiljer sig från de flesta andras här i tolvan. Uppgivenheten har redan lämnat hans silvergrå ögon och de är nu fulla av beslutsamhet. Och jag inser att han är inställd på att komma tillbaka till Distrikt 12 - även om det betyder att han måste röja mig ur vägen. Med en klump i halsen skakar jag hans breda hand. Min smala, långfingrade ser hopplöst ömtålig ut bredvid hans. Jag inser att det är så jag tar mig ut bredvid honom - hopplöst ömtålig och alldeles för liten för att ha en chans i hungerspelen.
Kapitel 2
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 2 - Utan farväl
Jag och Luca omringas av fredsväktare som skymmer sikten och tvingar oss att röra oss framåt. En känsla av hopplöshet har smugit sig på mig och mina ben känns tunga. När jag inte rör mig tillräckligt snabbt får jag en hård knuff i ryggen av en fredsväktare som är flera decimeter längre än jag, dubbelt så bred, antagligen väger tre gånger så mycket som mig och dessutom är beväpnad. Nu är kamerorna avstängda - fredsväktarna behöver inte upprätthålla sitt skådespel om att det är en ära att bli utvald till Hungerspelen längre. Jag inser att det inte skulle bli en särskilt jämn kamp om jag fick för mig att fly. Istället för att tillämpa våld blänger jag hatiskt på honom så ofta jag kommer åt, och det verkar faktiskt som det gör honom lite besvärad.
Bredvid mig går Luca, sammanbiten med blicken riktad mot marken, men inte desto mindre med en beräknande glimt i ögonen. Han försöker att se lugn ut, men hans händer är så hårt knutna att blodådrorna står ut. Plötsligt vänder han upp sina kalla, silvergrå ögon och ser rakt in i mina gröna. Jag rycker till och tankar om hur jag ser ut far genom mitt huvud. I nästa sekund stiger en kraftig rodnad på mina kinder - jag försöker intala mig att det är min skräck inför vad som väntar som fick mig att tänka på något så fånigt. Jag ruskar av mig tankarna som en hund ruskar vattnet ur pälsen och går vidare genom distriktet, alltjämt omgiven av fredsväktare med ansikten som gjorda av sten.
Plötsligt träffar det mig som ett slag i ansiktet - med största säkerhet är det här sista gången jag kommer att få se Distrikt 12. Det tycks som att samma tanke slagit Luca, för han bleknar plötsligt under beslutsamheten. Jag vrider på nacken för att få en sista glimt av stället jag bott på i hela mitt liv - alla platser jag gått till varje dag men som jag aldrig tänkt närmare på. Alla människor jag känner här som jag aldrig fäst någon större vikt vid. Och nu förs jag härifrån för att mördas i direktsändning, utan att ens få ta farväl av dom.
Vi knuffas bryskt in i Rättens hus utan att få en chans att få en ordentlig sista blick på Distrikt 12. Vi blir infösta i en hiss som sakta skramlar uppåt med en sur lukt av gammal mjölk omkring oss. Jag sneglar mot Luca som till synes avslappnat står lutad mot hissväggen. Men hans blick flackar omkring i hissen, och fastnar slutligen på mig. Paniken jag själv känt från det att mitt namn blev draget börjar nu speglas i hans ansikte, och utan att växla några ord sträcker vi fram våra händer mot varann. Hans är varm och mjuk, den har aldrig behövt uträtta något hårt arbete. Mina handflator har blivit härdade av allt de behövt göra i många år nu, och jag inser att det är en stor fördel jag har gentemot honom. Jag är van vid att klara mig själv, och jag är van vid att gå ständigt hungrig. Många kvällar har jag och mina syskon fått gå och lägga oss med hungern rivande i magen medan far är ute och super sig stupfull.
Soffan jag sjunkit ner på i väntan på att få ta farväl av min familj är lika mjuk som något som framställts i huvudstaden. Antagligen är den därifrån också. Lucas far, mr Seeder, har pengar i överflöd och Rättens hus har ett flertal gånger varit med i teve. Tolvan må ha rykte om sig att vara det distrikt som är allra mest ociviliserat, men mr Seeder kämpar hårt för att förändra det. Alla vet att han inte har en chans att uträtta det om han så hade levat förevigt - synen på Distrikt 12 har varit likadan sen upproret för 81 år sedan.
Dörren öppnas försiktigt och jag rycks ur mina tankar. En i taget kommer mina syskon försiktigt in, tätt följda av vår mor. Alla är tysta, onaturligt bleka och flera har färska spår av tårar i sina ansikten. Jag förstår direkt att mor sagt till dom att visa sig starka för min skull. Och för deras skull spelar jag med och låtsas att jag inte ser - de är starka för mig och jag inser att jag måste vara stark för dom.
Mor sjunker försiktigt ner bredvid mig i soffan, men när jag söker ögonkontakt med henne vänder hon bort blicken som om hon är rädd att bränna sig.
"Han bryr sig inte." säger jag hårt och bryter den långa tystnaden. Mor rycker till som om jag slagit henne, fastän hon vet att jag har rätt. Far bryr sig inte om mig, jag är en av hans fyra besvikelser. Silja, Minna och Linnëa är dom andra. När Robin dog i Hungerspelen började han dricka. Flera år senare lägger han alla våra pengar på sprit - han är aldrig nykter och faller vi honom inte i smaken får vi spö. Han slår inte Davin, och det skulle aldrig falla honom in att slå sin favorit Elyas. Oftast är det jag eller Silja som får stryk, men är han riktigt full slår han Linnëa med. Vi har alla tre ärr efter hans bälte på ryggarna.
"Han... Han kunde inte komma och säga..." mors röst bryts och hon tystnar. Hon klarar inte av att ta avsked. Hon klarar inte av att stå upp mot sin man. Plötsligt blir jag så trött på det, rädslan är droppen som får bägaren att rinna över. "Du är svag." säger jag lågt, så att bara hon hör. Mor stirrar förfärat på mig, det ser ut som att hon vill be mig att hålla min mun stängd, och helst aldrig öppna den igen. Hon vill inte höra fortsättningen. "Du är svag, och om du låter honom skada Linnëa..." jag fortsätter inte, men mor har om möjligt blivit ännu blekare. Jag reser mig häftigt upp, ställer mig på tå för att kyssa Davin farväl, ger Silja, Minna och Elyas som står tätt tillsammans en kram och ställer mig framför Linnëa. Jag ser länge på henne, hennes underläpp darrar och hennes ansträngningar för att inte brista i gråt syns tydligt. Jag trycker henne intill mig och viskar i hennes öra, "du kommer att klara dig. Innan du vet ordet av är jag hemma igen." Vi vet båda två att chansen att jag - en undernärd trettonåring från tolvan - kommer att vinna är minimal. Men jag påminner mig om att jag måste vara stark för deras skull. Därför tvingar jag fram ett leende, präntar in bilden av dom i mitt minne och lämnar rummet utan att se mig om.
Kapitel 3
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 3 - Favorit i repris
Tåget far framåt med en hisnande hastighet. Utanför fönstret svischar skog, fält, andra distrikt och sjöar förbi i en hastighet av flera hundra kilometer i timmen. Jag har aldrig varit på ett tåg förut, och om det inte vore för omständigheterna hade jag antagligen tyckt att det var oerhört spännande. Nu känns det bara tomt inuti.
Jag har inte växlat ett ord med någon sen jag sa farväl till Linnëa för ett par timmar sen. Det första Luca gjorde när vi steg på tåget var att leta upp våra handledare. Nu sitter de antagligen allihop och äter middag medan de diskuterar Lucas taktik inför de kommande Hungerspelen, medan jag sitter hopkrupen i en kupé med fönster så att jag kan se ut. Ensam. Ingen brydde sig om att vare sig leta upp mig eller insistera på att jag skulle vara med och diskutera min taktik. Jag är redan borträknad. Ingen att satsa på. Luca har visserligen alltid haft mat på bordet och folk som utförde slitgörat åt honom, men han är rätt lång och muskulös, och skulle antagligen med rätt träning bli någon att åtminstone räkna med i Hungerspelen.
Efter en stund börjar min mage att kurra och jag blir tvungen att leta rätt på de andra. Tåget består av löjligt många vagnar - det är ändå bara jag, Luca, handledarna, Enya Trinket, tågets personal och våra stylister som åker med det - och det tar ett tag att hitta rätt, men till slut kommer jag in i en matsal med blankpolerade paneler på väggarna. På bordet står mer mat än jag någonsin sett i hela mitt liv. Måltiden består av en hel parad rätter och de tycks vara inne på huvudrätterna. Bredvid Luca står en tom stol och jag sjunker snabbt ner på den eftersom jag inte tror att mina ben kommer att bära mig mycket längre. De andra ser snabbt upp men låtsas sen som att de inte sett mig. Stämningen runt bordet är tryckt och alla försök till småprat dör snabbt ut. Jag kan inte äta ordentligt utan att min arm snuddar vid Lucas eftersom det är så trångt runt bordet, och varje gång det händer blir jag varm om kinderna.
Det finns så många rätter på bordet att jag inte har en aning om vad jag ska smaka på först. Där finns olika soppor, sallader, möra köttbitar och andra delikatesser som vi aldrig har råd med hemma. Enya Trinket förmanar oss gång på gång med orden "det kommer mer mat!" men ändå äter jag mig proppmätt på ingen tid alls - när magen är så insjunken som min och kroppen van vid att fungera med ingenting som bränsle får det inte plats mycket. Luca tar det lugnare och ser mer ut att tänka på sitt bordsskick än på maten.
En kort stund senare ångrar jag bittert att jag kastade i mig maten så fort, för nu börjar jag må fruktansvärt illa. Jag reser mig upp så snabbt att stolen far i golvet med ett brak och rusar iväg mot närmaste toalett. Ingen så mycket som lyfter en blick - det är knappast första gången en unge från Sömmen äter för mycket för snabbt.
Jag väljer att inte återvända till middagen efter att jag spytt upp det jag fått i mig plus en del till. Det känns alldeles för genant, så istället väntar jag en stund och går sen in i en annan kupé där de andra redan ser på repriser av slåtterceremonierna i de andra distrikten.
Distrikten betas av ett efter ett, namn efter namn ropas upp och det är enbart i karriäristdistrikten 1, 2 och 4 det finns frivilliga.
Några stycken av all 24 deltagare etsar sig fast i mitt minne. Ett par karriärister från två olika distrikt, båda frivilliga. Den ena är en fruktansvärt kraftig pojke från Distrikt 2. Han är enorm och ser mycket nöjd ut när han kliver upp på scenen. Den andra är en något mindre flicka från fyran - hon har kort ljusblont hår och ser ut som om hon redan har vunnit, eller i alla fall som om hon inte väntar sig något annat än att återvända till sitt distrikt. Båda får rungande applåder från sina respektive distrikt och jag försöker förlika mig med tanken på att jag kommer att möta dom på arenan, där de kommer att göra allt för att röja mig ur vägen så snart som möjligt.
Från Distrikt 6 kommer en tanig flicka som halvvägs upp på scenen brister i gråt. Hon ser ut att vara ungefär i min ålder, men Enya berättar att hon är åtminstone ett par år äldre. Den sista som verkligen lämnar spår i mitt huvud är en pojke från elvan. När hans namn dras reagerar han precis som jag - det syns att han inte kan tro att det är sant. Att det inte kan vara verkligt. Han har stora nötbruna ögon och lockigt kastanjebrunt hår. Han ställer sig lugnt på scenen och ser lika stabil ut som en klippa, men jag förstår att han är lika panikslagen som jag. Känslorna når bara inte fram.
Efter Distrikt 10 orkar jag inte mer. Utan ett ord reser jag mig upp och går tillbaka till kupén där jag ska sova, följd av Lucas silvergrå blick.
Kapitel 4
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 4 - En annan art
De här människorna får mig att känna mig enormt obekväm. Mitt stylistteam, bestående av tre assistenter och en stylist som ännu inte visat sig, tjattrar oavbrutet om inget alls. De ojar sig och gnäller över mina naglar, mina ärr och mitt hår. Jag vill slå armarna om min kropp och skrika åt dom att gå, men det vore antagligen inte särskilt smart.
En av assistenterna - Rafflesia, en kort, knubbig kvinna med onaturligt stora ögon och neongrönt hår - tvingar en kam genom mitt långa, mörka hår. Mina ögon tåras av smärtan när hårstrån rycks bort och jag biter mig i läppen. I Sömmen bryr vi oss inte så mycket om huruvida vårt hår ligger perfekt eller inte. Rafflesia fortsätter att gnälla om hur tjockt det är och hur lång tid det tar att kamma igenom det, medan Cingens och Vanity muttrar lågt för sig själva, något som närmast låter som nedlåtande haranger om min bristande hygien.
Jag har varit på Förnyelsecentret i timmar, och ännu har jag inte ens fått se min stylist. Assistenternas gälla röster ger mig huvudvärk och de slutar aldrig prata. De maler på med sin huvudstadsdialekt i det oändliga, i munnen på varandra och de väntar aldrig på något svar. Det är i och för sig skönt, för jag är inte alls på humör att prata med dom.
Rafflesia och de andra har uppenbarligen fått i uppdrag att rätta till det värsta. Jag har blivit av med all form av kroppsbehåring, mina ögonbryn har blivit avsevärt mycket mer välformade och min hud är rosa och svider efter att ha blivit skrubbad med någon sorts grynigt skum, men jag klagar inte. Faktum är att jag inte sagt ett ord sen de satte igång med mig, situationen är helt enkelt alltför absurd.
Vanity, en trådsmal, platinablond kvinna som ser ut att bestå mer av plast än av kött och blod, smörjer in mig med en kräm som genast lindrar svedan i min ömmande hud.
Till slut tycks de ändå vara nöjda med mig, för de betraktar glatt sitt resultat. Alltjämt tjattrande går de för att hämta min stylist, och jag känner den numera välkända nervositeten komma krypande. Jag har inte en tråd på kroppen, och jag huttrar till fastän temperaturen i Förnyelsecentret är rätt hög.
Slutligen öppnas dörren och in kommer en man som är så blek att han nästan är genomskinlig. Han synar mig uppifrån och ner med sina genomträngande, lysande röda ögon. Jag motstår impulsen att fly därifrån och tittar istället tillbaka så kaxigt jag vågar. Min stylist har på sig kläder som med tanke på att vi befinner oss i huvudstaden är väldigt intetsägande. De är enkelt skurna men broderade till överdrift med guldglänsande trådar och pärlor. Han har kortklippt hår, så ljust att det nästan är vitt och i hans ena öra hänger svarta fjädrar.
"Hej Azalea." säger min stylist lågt, hans röst är inte alls gäll som assistenternas, och även om han talar med huvudstadens löjliga dialekt låter det inte riktigt lika fånigt som det gör när assistenterna pratar. "Jag heter Sanguis." han talar långsamt, som om han inte är säker på att jag skulle förstå annars. Som om jag vore lite bakom. Det gör mig så fruktansvärt arg, men jag håller ilskan inom mig. Istället för att skrika ut min frustration över huvudstaden, över Hungerspelen, över honom, spottar jag ur mig ett kort "hej" Sanguis höjer på ögonbrynen men säger inget utan går istället sakta runt mig. Jag känner hans röda ögon bränna i nacken och lägger i protest armarna i kors över bröstet. Min stylist ler ett mycket litet, roat leende och vänder sig bort från mig.
"Ta på dig morgonrocken. Vi ska prata lite." säger han, fortfarande lika sakta. Jag kokar inombords, sliter åt mig den tunna morgonrocken och följer efter honom in i ett rum som liknar ett vardagsrum, men tusen gånger mer påkostat. I taket hänger en gnistrande kristallkrona, och på golvet ligger en matta som ser så lurvig och mjuk ut att jag skulle kunna lagt mig ner och sovit på den direkt. På tre av väggarna finns ingenting, den fjärde är helt gjord i glas och man har en fantastisk utsikt över hela huvudstaden. Sanguis slår sig ner i en av de stora, röda sofforna och bjuder mig att sätta mig ner bredvid honom. Tveksamt sjunker jag ner på soffans yttersta kant, alltjämt följd av Sanguis röda rovdjursblick.
Kapitel 5
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 5 – Invigningsceremonin
Soffbordet framför oss är fullt av olika delikatesser som kommit upp på en hiss, genom bordet, när Sanguis tryckte på en knapp. Jag har ingen aptit och min stylist rör inte heller maten. Istället fortsätter han att under tystnad betrakta mig med sin obehagliga, djupröda blick. Jag skruvar besvärat på mig, fortfarande lika arg. I huvudstaden kan de trycka på en knapp, och maten är serverad. Ute i distrikten dör människor varje dag av svält.
Efter en lång stund av tystnad där ingen av oss vare sig ger ett ljud ifrån oss eller tar en tugga av maten tar Sanguis slutligen till orda.
”Det är ju brukligt att till invigningsceremonin ha kläder som påminner om hemdistriktets huvudnäring.” börjar han. Tolvans huvudnäring är kol – antagligen kommer jag och Luca bli utklädda till gruvarbetare. Overollerna våra gruvarbetare har på sig är inte direkt senaste modet och lär knappast gå hem hos huvudstaden, eller hos sponsorerna, vilket lett till att våra stylister ofta klär oss i minsta möjliga dräkter. Det har hänt mer än en gång att deltagarna från Distrikt 12 varit med på invigningsceremonin enbart iförda ett svart pulver som ska föreställa koldamm. Det går visserligen inte heller hem hos huvudstadsborna, men stylisterna föredrar det uppenbarligen ändå. Jag ser på Sanguis med höjda ögonbryn, väntar på fortsättningen.
”Men jag och min partner Alius, som är stylist åt din spelkamrat Luca, tror inte att ni passar som gruvarbetare.” ett litet leende leker i hans ena mungipa och jag tänker i mitt stilla sinne att ’jaha, vi ska alltså inte ha några kläder alls.’
”Vi är ute efter att göra Distrikt 12 oförglömligt i år…” fortsätter Sanguis och jag spetsar öronen. ”Men vi har haft svårt att komma på något.” jag suckar djupt. Naket alltså. ”Så vi tänkte… Azalea, vilket är världens hårdaste material?" han ler sitt lilla leende och jag skulle kunna slå till honom. Jag är verkligen inte på humör för gissningslekar, om några dygn ska jag in på en arena med 23 andra ungdomar som kommer att göra allt för att ta livet av mig. Sanguis tycks se min ilska för han ler självbelåtet och besvarar sin egen fråga. "Diamant."
Min stylist har förklarat hur han och Alius tänker flera gånger, men jag är fortfarande skeptisk. För det första, kan det verkligen bli diamanter av kol? Jag har ingen aning, men Sanguis fortsätter envist att hävda det. Han och Alius vill framställa oss som "hårda". Lika hårda och okrossbara som diamant. Jag tar för givet att de båda är mer eller mindre från sina sinnen.
Hur hård tror dom att dom kan få mig att se ut? Jag är 13 år gammal, jag ser fortfarande ut som en flicka. Jag har aldrig haft tillräckligt att äta och jag har inte direkt några muskler att tala om. Visserligen kan jag springa både fort och länge - nödvändigt om man har en far som har för vana att ta till spö - men att vända ryggen till och springa är att fly, och det brukar inte förknippas med "hård".
Min och Lucas stylist tycks dock tro helt på konceptet och inget vi säger kan få dom att ångra sig, så vi biter ihop och förbereder oss för en invigningsceremoni som kommer att bli värre än om vi tvingats visa upp oss för huvudstaden utan några kläder alls.
Några timmar senare är jag iförd något som aldrig tidigare skådats i Hungerspelen, och antagligen aldrig kommer att göra det igen heller. Jag är övertygad om att det kommer bli den största floppen i invigningsceremonins historia och när jag sneglar mot Luca ser jag på hans sammanbitna min att han tror detsamma.
Vi har blivit sprayade med något som får oss att skimra och återkasta ljuset på samma sätt som en diamant. Jag har på mig en enkel, axelbandslös klänning som reflekterar ljuset på samma vis som hela mig. Luca är iklädd något kostymliknande i samma material, och skulle jag beskriva oss skulle jag säga att vi ser ut som två vandrande discokulor. Panem kommer att skratta åt oss.
Jag har överdrivet mycket smink på mig, det glittrar och kastar dramatiska skuggor över mitt ansikte, och hur tveksam jag än är till vår utstyrsel måste jag erkänna att Sanguis och Alius lyckats med att få oss att se lika hård ut som diamant. Ska jag vara ärlig och bortse från discokule-aspekten liknar vi faktiskt diamanter i mänsklig form. Det enda vi kan göra är att hoppas att det är så sponsorerna ser det, och inte som två fårskallar vars stylister spökat ut dom i discokuledräkter. Mitt hår har kammats så noga att det är lika mjukt som silke och det glänser som det aldrig gjort förr. Det är uppsatt i en hög hästsvans och böljar nedför ryggen likt ett mörkt vattenfall. Jag är inte säker på om jag gillar det eller inte.
Sanguis hjälper mig upp i vår vagn, som dras av nattsvarta hästar. De bryter av fint mot vår gnistrande uppenbarelse. Min stylist sällar sig till Alius som nöjt står och betraktar oss en bit bort. Mitt hjärta dunkar så hårt i bröstet att det är ett under att Luca inte hör det. Han står stel som en staty, med blicken riktad framåt. Musik pumpas ut genom högtalare i hela huvudstaden och ingen kan undgå att höra. De gigantiska portarna glider upp och vagnen sätts i rörelse. Det står ofantligt mycket folk längs med gatorna och jag känner yrseln drabba mig. Vagnen skumpar till och jag skulle fallit av om inte Luca grabbat tag i min arm och slitit tillbaka mig upp på vagnen. Mina kinder färgas röda och jag vänder stelt blicken framåt. Efter ungefär tjugo minuter är vi framme vid huvudstadens stadium, där vi hälsas välkomna. Nationalsången spelas och vi blir eskorterade in i Träningscentret, vårt hem framtill Hungerspelen.
Paret från Distrikt 1 sätter sig i rörelse och kort därefter hörs ett vrål från läktarna. Distrikt 1 är den givna favoriten. Distrikt 2 följer efter, och så fortsätter det i någon halvtimme. När vagnen från elvan rullar ut börjar jag panikslaget att hyperventilera, men det finns ingen återvände. Vår vagn börjar röra sig framåt, jag sluter ögonen och drar ett djupt andetag. Får inte drabbas av panik, får inte drabbas av panik. upprepar jag i mitt huvud.
Vi blir varken en succé eller en katastrof, och jag är omåttligt lättad. Som vanligt tog publiken knappt någon notis om vårt distrikt - en del blev hänförda av våra diamantutstyrslar, en del såg bara klentrogna ut och resten brydde sig helt enkelt inte.
De tolv vagnarna fyller den runda stadionarenan. Musiken slutar med en fanfar och presidenten håller sitt välkomsttal medan inklippta bilder av de deltagandes ansikten visas på de stora skärmarna. När jag och Luca visas ser jag till min häpnad att jag faktiskt är vacker. Vi är vackra, och när vagnarna en sista gång paraderar runt stadion är jag uppfylld av en märklig känsla av triumf - för första gången har jag en plan.
Mugglarportalen