Sercrets [sv]

Jao, då tänkte jag göra ett (förmodligen misslyckat) försök i att skriva en längre Novell, eller vad jag nu ska kalla den.

Titel: Secrets
Författare: Jag
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej :3
Prolog/Handling:

Alex är 16 år, en dag börjar hon få mystiska sms. Sms kommer varje dag. 'Hemligheten måste du ta reda på själv'. Alex förstår först ingenting, när hon ringer upp numret svarar ingen. Men sms:n fortsätter att komma. En dag kommer ett annat sms där det står 'Leta på hemmet'. Alex mamma växte upp på ett barnhem. Innan hon dog har hon alltid berättat att hennes barnhem inte varit som alla andra. Kan det vara något mystiskt över huset? Bar hennes mamma på en stor hemlighet när hon dog?

känn dig bevakad sötis ~ ♥

Feel stalked...
Nej.
Usch.
Va fel det låter
fy
fett fel
hahaha
fett dålig
på engelska
nädå men nu kommer
alla tro att jag är
efterbliven
vilket jag inte är
btw...

Känn dig bevakad...

kän dig bevakad♥ finis♥

Bevakar

Taaaaack ♥ Sötisar

Almispalmis bevakar ♥

Okej, här kommer första kapitlet!


Kapitel 1


Jag tittar på klockan, den är två på morgonen. Jag kan nästan aldrig sova. Särskilt inte nu, inte nu när jag har så mycket tankar i huvudet. Även om det minst en månad sen mamma dog. Hon blev mördad. Tre kulor i huvudet. Hon skulle bara köpa lite bröd och mjölk. Men hon kom inte tillbaka. Jag hann bli riktigt orolig innan det ringde på dörren. Jag sprang och öppnade, men det var en polis.
”Är din mamma Helena Forsdal?” frågade han.
”Ja”, svarade jag. Han tittade lite sorgset på mig.
”Hon är död, du måste flytta till din pappa”, sa han. Jag packade ihop mina viktigaste grejor och åkte till pappa. De skilde sig när jag var fyra. Jag kom knappt ihåg hur han såg ut. Det tog några dagar att ställa i ordning allt. Men nu bor jag här. Med pappa och hans hund Charlie.
Jag reser mig upp och sätter på mig ett par jeans. Jag går ut i hallen och tar på mig jackan. Jag går och tar en promenad. Det är helt tyst ute. Inte en själ. Gungorna på bakgården hänger och tigger. Jag tar tag i en och sätter mig. Jag tänker på mamma och på allt hon har berättat. Som sakerna hon sa om hennes barnhem. Att det fanns speciella barn. Hon sa att det var en flicka som kunde krympa sig själv och bli liten, och en pojke som hade myror inuti sig. Såklart tror jag inte på det, men när jag var liten gjorde jag det. Då ville jag bara åka dit, men när jag blev lite äldre kunde jag förstå att mamma bara hittade på det. Att hon bara ville att jag skulle tro att det fanns magi. Pappa är inte sådan, vi pratar inte så mycket. I alla fall inte på morgnarna. Han går till jobbet klockan sju för att skaffa pengar för att vi ska klara oss. Han har det lite dåligt med pengar. Men jag tycker att vi klarat oss bra hitintills. Jag stänger mina ögon och stöter bort alla tankar. Bort med alla jobbiga tankar och känslor. Jag orkar inte. Jag vill inte känna så. När jag öppnar ögonen är det lite ljusare. Jag måste ha somnat när jag blundade. När jag tänker efter är jag ändå ganska trött. Jag går in igen och lägger mig i sängen. Jag somnar ganska fort. Jag vaknar klockan halv sju av att pappa väcker mig.
”Alex, vakna nu, du måste gå till skolan”, säger han tyst och tänder lampan. Sen går han ut. Jag går långsamt upp och gör mig i ordning. När jag kommer ner nickar pappa åt mig.
”God morgon pappa”, säger jag och tar mina flingor.
”God morgon”, svarar pappa. Han sitter och läser tidningen. När jag reser mig upp säger han:
”Ha det bra i skolan, älskling!”
”Ja, hejdå!” svarar jag. Jag går ut i hallen och tar väskan och sätter på mig ett par skor. Jag lyfter ner pennyborden från hyllan och sticker.
”Hejdå!” ropar jag innan jag går ut i trapphuset.
”Hejdå!” ropar pappa som svar. Jag tar hissen ner och när jag kommer ut möter jag upp min bästa kompis Emilia. Hon är den ända jag känner här i området. Ett mindre pinsamt sätt att säga att hon är min ända vän. Jag ställer mig på pennyborden och så skatar vi till skolan. Det gör vi alltid. När vi kommer fram till skolan är det oftast ingen där. Vi är alltid där tidigt. Vi brukar göra läxorna i biblioteket innan alla kommer dit, då blir det så jobbigt. Och högt. Eftersom jag inte sover så mycket tvingade jag Emilia att vara här tidigt med mig, annars kommer jag att få ont i huvudet. Jag kämpar redan med att få bra betyg. Vi sitter där och pratar till skolklockan ringer. Då går vi upp till skåpen och går in i klassrummet. Alla pratar och det låter väldigt mycket. Det är vid dessa lägen jag brukar få ont i huvudet. Men det gjorde inte lika ont idag, det var väl för att jag sov lite mer än jag brukar göra. Allt ljud gör mig trött i huvudet. Men jag vaknar till när läraren slänger igen dörren. Det brukar hon alltid göra eftersom hon är väldigt sträng.
”Ja, barn, idag ska ni ha matte i princip hela dagen”, säger hon beskt. Hon tittar på oss med avsmak som om vi var ett par hundar som bara förföljde henne och att hon bara ville bli av med oss.


Jag klarar mig på något sett igenom hela skoldagen utan att somna. När jag kommer hem lyfter jag upp Charlie och sätter mig i soffan och tar upp min nya IPhone 4S. När jag tittar på den är den full med meddelanden från ett okänt nummer. På meddelandena står det: ’Hemligheten måste du ta reda på själv’.

Åh! Älskar det♥ Du beskriver bra♥

Bra!