Privat rollspel; Bittersweet & Dragon Fantasy

Om inte titeln var tillräckligt obvious så är det här ett rollspel mellan mig och Vildvittra. :3

Här kommer vi att rolla Thalia och Clem i distrikt 13. Du vet antagligen inte vilka det är. Ok bye.

Thalia sitter på ett av de öppna vagnarna i de tåg som går mellan distrikten nu. Nu när allt blivit annorlunda, nu när ingen lever, när revolutionen är i full gång, när två överlevt, två stycken men inte Thresh. Inte Thresh hennes älskade lillebror, han hade en chans att vinna allt, varför skulle han skona den där sablans eldflickans liv? Och istället bli mördad av ettans kille. Hon möter ingen annans blick på vagnen, de är inte många som från 11an frivilligt tar sig till 13 för att få utbildning som soldat. Thalia hade ändå inget liv kvar i 11an, om hon någonsin haft det? Men nu hade hon deffenitivt det, hennes mormor hade med dött, ingen kvar i livet alltså, ja om man nu inte räknade med en okänd fredsväktarfader.
Det blåste i den öppna vagnen och Thalia frös endast iklädd linne och byxor som hon var, kroppen var mager och undernärd, inte något hon satte speciellt mycket på, så såg de flesta ut i 11an.

Resan till distrikt 13 var lång och trist. Utan vare sig sin laptop eller sin mobil, så kunde Clem inte göra annat än att läsa ur sitt uråldriga exemplar av Harry Potter, eller titta ut genom fönstret. Distrikt efter distrikt passerade utanför tågvagnens fönster, och allt Clem kunde känna var lättnad. Lättnad över att inte längre behöva vistas i det hem där hans döda föräldrar och hans döda syster hade växt upp. Clove. Att bara tänka hennes namn kändes som ett knivhugg i hjärtat. Att veta att han aldrig mer skulle se den lilla syster som han så gott som hade uppfostrat igen fick honom att önska att han också vore död. Clem hade ingen längre, alla försvann en efter en. Först hans mamma och pappa, sedan Cassia, och nu Clove också. Han slog näven i bordet i frustration. Varför blev han lämnad ensam kvar för att slåss i ett krig de aldrig skulle vinna? Allting kändes hopplöst, men Clem hade lovat sig själv att inte ge upp. Clove var död, och om han inte skulle leva för sin egen skull, så skulle han åtminstone leva för hennes.

Slutligen stannade tåget och de slussades av, snabbt skulle det gå för att det kunde hända att huvudstaden skulle bomba dem, som att inte huvudstaden hade annat för sig? Att glo på eldtjejen och brödkillen kanske, hon kunde inte hjälpa det. Men att de två överlevt och inte Thresh kändes så orättvist. Hon går med blicken rakt fram och följer strömmen ner, ner mot sjukhuset hör hon att de är påväg. Hon hör att de pratar om henne, ja de hade väll sett henne på intervjuerna, du huvudstadens spelfolk vart i 11an och intervjuat henne om Thresh. Thresh, nu var han där igen, allt verkade påminna om honom.
Hon suckade och klev in i sjukhuset och de möts av något som liknar ett skri, D13- borna verkade inte sett någon eller några som var undernärda eller avältande, Thalia brydde sig egentligen inte utan de satte henne på en stol för att undersöka henne, hon kunde ju ha rabies eller något, tänkte Thalia sarkastiskt åt deras ojanden och göranden.

När tåget till slut kom till ett stopp gjorde distrikt 13's fredsväktare en rad av undersökningar på honom, men när det märkte att han varken led utav någon sjukdom eller bar på något vapen, så eskorterade de honom in i distrikt 13, som låg under marken. Clem, som var mycket trött efter tågresan, såg allting som genom en dimma och tog ingen speciell notis om sin omgivning. Allt han kände för att göra var att sova och att vakna upp om hundra år när allting var över. Lägg av, Clem. Tänk inte så. Du måste hämnas din systers död. Sluta tänka själviska tankar - det kommer inte precis att förändra något.

Thalia får reda på att alla inslussade soldater skall infinna sig i matsalen och sedan skickas till deras rum där de skulle duscha och dagen efter skulle de klä på sig 13 bornas enkla gråa kläder och följa deras egna personliga scheman som de fick genom att stoppa in handen i ett hål på väggen. Thalia nickade smått frånvarande åt det hela, det var så mycket nytt. Allt var så rent, så tekniskt, men så grått och ja tråkigt och allvarligt.
Men hon följer med de andra, eller de kanske följer henne. De var väll rädda, nu skulle kariärister möta vanliga dödliga, olika distrikt andra. Hon hade efter sig en grupp från 11an och 12an, lika magra som henne själv, men dock med något skyggt i blicken, som om de redan var rädda, rädda för vad? Snobbiga bortskämda karriärister? De som dödat hennes broder? För tillfället hatade hon sin längd, hon var minst ett huvud längre än den längsta av dem, och folk hade sett henne på TV, det gjorde henne mer synlig än hon ville.

Clem lyssnar på vad fredsväktarna säger, utan att bry sig om deras ord. De ska först infinna sig i matsalen, och sedan ska de eskorteras till deras rum, blah blah blah. Åtminstone slipper jag följa några fåniga scheman under min första dag. Det var då en tanke slog honom. Tommen. Vart var hans ekorrar? Han hade helt glömt bort dem under sin tysta resa till distrikt 13. "Skit", muttrade han. Han hade inte lämnat dem, väl? Han vände sig mot en fredsväktare för att fråga, utan att bry sig om att de andra karriäristerna, som såg väldigt bistra ut, stirrade på honom med hånfulla uttryck i ansiktena. "Ekorrarna?", frågade han. "Vad har ni gjort med dem?" Fredsväktaren rynkade pannan, som om han vore Panems största idiot. Kanske var han det, också. Sedan verkade fredsväktaren inse vad det var som Clem frågade. "Ditt, hrm, husdjur, är i ditt rum. Håll klaffen nu." Clem pustade ut. Även om han bara fick med sig en ekorre... Det räckte. Han hade ända sedan han var elva år varit fascinerad av ekorrar. Det var rätt fånigt, men det hade hållit i sig under alla hans år i distrikt 2. Han tänkte inte lämna dem bakom sig bara för att han lämnade 2:an.

[Sorry för okreativt inlägg. xd Tänkte bara att Clems ekorr-obsession var tvungen att vara med i rollspelet också. ^^]

(Hahaha xD han och hans jäkla ekorrar xD)

Thalia går med gruppen mot matsalen och de får varisn bricka, dock med ganska mycket mat. Maten räknades ut så varje enskild person fick exakt så mycket den behövde och för Thalia och hennes gäng med undernärda personer var det enormt mycket mat. Att leva på svältkost hade lärt dem att uppskatta maten, men till och med Thalia rynkade på näsan åt den gråa sörjan och de mjuka grönsakerna. Troligen var det grönsakssoppa men de var inte särskilt bra på att laga den. De andra står tyst kring henne och det är först nu som Thalia inser att de följt varje steg hon tog, och gjort som henne, rädd för vad? De skulle ju bli soldater för sjutton. Förbannad på dem går hon och sätter sig vid ett litet bord så att inte hela gruppen får plats, skulle hon klara det här skulle hon inte ha någon svans med rädda fånar efter sig.

"Fy fan", mumlade Clem äcklat när han fick sin bricka med mat. Han var inte ens säker på om man kunde kalla det för mat; de såg mest ut som en vidrig sörja. Grått och äckligt, precis som det här stället. Han gick mot borden där karriäristerna satt, när han insåg, alldeles för sent, att de redan var fullsatta. En kille från 2:an, som Clem trodde att hette Clash, gav honom ett triumferande falskt leende. "Tyvärr, Barrett. Här var det fullt. Men var inte orolig, det finns fortfarande plats... Där borta." Han nickade mot borden på andra sidan rummet, där de undernärda från 11:an och 12:an satt. Clem bet tillbaka en svordom. "Hm, nåväl." Han vände på klacken och började gå mot andra sidan rummet. Det fanns inte en chans att han skulle fega ur och lämna matsalen bara för att han inte fick plats vid de andra karriäristernas bord. Han gick och slog sig ner vid ett litet bord, utan att så mycket som kasta en blick på den som redan satt där. "Ursäkta, det finns bara lite dåligt om plats här", sa han, så nonchalant han kunde.

[Ofc. x3]

"Jaså, så du var tvungen att sitta här din stackare." sa Thalia ironiskt då hon snabbt slog upp blicken och registrerade att det var en karriärist. Och det hon sett av karriäristerna gillade hon inte, det hade vart en sak om de bara var vältränade och inte undernärda. Men de var gapiga och skrytande med och de verkade som om de ville styra över alla andra som inte tillhörde denna förträffliga grupp. Thalia tänkte därför inte knäa och fjäska för den vare sig de ville eller ej. Liksom hon hade gått ifrån de från sitt och tolvans distrikt likt hade hon inte tänkt följa dem. Men det är då hon ser upp på honom igen hon stelnar till, hon känner väl igen killen framför henne. Hanns ögon var lika som flickans, som Cloves och hon hade sett honom på intervjun. Av alla hon skulle stöta på så var det just på honom, den enda personen i världen som hade anledning att avsky henne.