Här är tråden igen, det är bara att läsa på igen
Eftersom att jag skapade en ny tråd till den här ff:en har jag redan skrivit ett psr kapitel, så jag kommer bara lägga ut dem i varsin Spoiler i det här inlägget
Okej, det här blir typ min... sjätte eller sjunde fanfiction, och det händer lite mycket i mitt liv just nu, så var bered på sämt upptadering. men jag hoppas att ni kommer vilja läsa
Titel: What I forgot to say
Ratnig: PG-13 tror jag.
Handling: Lee Jordan har varit hopplöst kär i Fred under alla deras år på Hogwarts. Men när Fred dör under kriget, förändras allt för Lee. Han får vara som en barnvakt till George, och måste själv hålla koll på sina känslor.
Någon som är intreserad?
Kapitel 1:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1
Fred Weasley
1978-1998
Lee kände en stilla tår sakta rinna ner för hans kind när han tittade på graven. Alla minnen spelades upp för honom, första gången han de träffats, alla hyss de gjort tillsamans, tiderna då de skrattat tillsamans. De få tillfällena då de varit ensamma, då de kunde prata om andra saker, allvarligare saker, saker som de inte kunde prata om med Geroge.
Han skakade, om det var av sorg eller kyla gick inte att avgöra. Han vita ros låg på graven, lyste vit mot den mörka marken, skrek ut att Fred var död.
Han hade träffat Geroge, flera gånger, han sov faktiskt där och hade gjort den sedan Molly skickade en uggla om att Geroge behövde stöd. De delade rum, men George pratade nästan aldrig. Lämnade inte rummet fören sent på natten, då han smög ner till köket. Lee hade följt efter honom, för att ta reda på vad han gjorde. Som han hade gissat, grät George, ljudlösa tårar sipprade ner längs hans kinder. Det var första gången de hade pratat efter Freds död.
De hade alltid varit Fred&George och Lee. Tvillingarna, som hade varit Lee´s enda vänner, var otroligt tajta, delade allt med varandra, inget kunde skilja dem åt. Förutom döden.
Lee torkade ilsket bort tårarna ur ögonen och vände sig om för att gå. Det hjälpte inte till att stå och gråta över någon som var död! Fred skulle hur som helst aldrig komma tillbaka, han skulle aldrig veta att han lämnat en vit ros på hans grav, han visste inte var han var begravd eller att hans ens var död! Ilskan bubblade inom honom. Han kände de idiotiska tårarna trillade sakta ner för hans kinder igen.
”Om jag bara sagt något” Tänkte Lee och drog med handflatan över kinderna igen. ”Det är hur som helst för sent nu”
Natten höll på att bli morgon, himlen färgades röd, och han kunde nästan se hur Fred sat och iakttog honom, hur han log mott honom och viskade att allt skulle bli bra igen. Men han visste att Fred inte skulle säga något mer till honom.
Hans älskade Fred, och hade alltid gjort det. Men Fred skulle aldrig få veta det, för Fred hade dött i kriget innan Lee hittat honom. De hade skillts åt, och lovat att träffas i Stora Salen. Lee hittade Fred, liggandes död på marken, omringad av sin familj, som grät och skakade av chock. Han kommer aldrig glömma George skrik när han såg sin döde tvilling. Lee minns så tydligt hur George kastade sig i Lee armar, medans Lee försiktigt strök sin förtvivlade vän på ryggen.
Sen var kriget bara över. Ingen annan en Fred familj, och ´Lee, Harry och hermione, verkade sörja över honom. De försökte fortsatte leva, som om kriget aldrig hade hänt. Som om allt var normalt igen. Men det skulle aldrig någonsin bli normalt igen. Han skulle aldrig kunna förklara sin kärlek till Fred, aldrig kunne prata med honom eller höra hans skratt. De skulle aldrig kunna sitta vid den stora eken på bakgården till Weasley Vassa Faror och ha sina gemensama pratstunder, de stunder som Lee hade tyckt allra bäst om, de stunder de han kunde prata med Fred om allt. Det var inget fel med George, de var bästa vänner, det var bara det att Fred bar speciell. Det var Fred som räddat Lee ur mardrömmen under hans första år. Mardrömmen som mobbad.
Lee´s fötter styrde honom mott Kråkboet igen. Han ville egentligen stanna ute längre, men ifall att George vakande med någon mardröm igen, ville Lee vara där. Inte för att Geroge någonsin svarade på Lee frågor, men det märktes att han ville ha Lee där, istället Molly. Det var som om de två förstod varandra angående Fred.
Det vanliga livfulla huset, låg i total tystnad. Enstaka jämrande från gengångarens hördes. När han hade kommit upp på övervånigen, såg han att det sipprade ut från George rum. Han tvekade, skulle han vänta tills det hade släckts? Men tanken på att det kanske var ännu en mardröm, fick Lee att försiktigt öppna dörren. George sat vid fönstret, med ett glas vatten i handen. Han tittade snabbt upp, försskrämd över att någon plötsligt kommit in.
- Varför är du vaken? Frågade Lee och drog av sig sin extra tröja.
- Kunde inte sova, svarade George och ställde sig upp.
De två pojkarna mätte varandra med blicken, som för att kolla hur mycket man skulle kunna avslöja.
- Vart var du själv då? Frågade George misstänksamt.
- Sträckte på benen, sa Lee och ryckte på axlarna.
- Vart gick du? George tittade på honom misstänktsamt.
- Runt huset bara, sa Lee och ryckte på axlarna.
George lätt ämnet falla, men det syntes på honom att han inte trodde Lee.
Lee kröp ner i sin mjuka säng. Han somnade nästan direkt, men skulle inte få sova länge, då George snart skulle skrika Freds namn, av ännu en av de ändlösa mardrömmar han får evigt skulle drömma
´
Kapitel 2:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 2.
De luktade starkt av bacon i hela huset. Men Lee, som var otroligt hungrig, hade inte gått ner för att äta en. George hade fortfarande inte vaknat, trots att han väckt Lee så många gånger under natten. Hans skrik efter Fred var alltid lika svår hanterliga. Lee hade om och om igen fått trösta, säga att det var okej och att det snart skulle vara över. Men han visste att George aldrig skulle bli av med sina drömmar. De skulle alltid finnas där, vissa gånger värre en andra.
Det gjorde ont att se på George. Han var så lik Fred. Men Lee höll masken. Han kunnde inte sluta vara med George, hans allra bästa vän, för att han liknade sin tvilling. Det var uppenbart, och Lee hade levt med det hela sitt liv. Fast, allt var annorlunda nu. Lee´s liv var inte på riktigt längre. Inte utan Fred.
George ryckte till, och han bruna ögon öppnades snabbt. Han tittade direkt mot Freds säng, som om han hoppades att Fred skulle sitta där och vänta på att han skulle vakna. Smärtan syntes klart i hans ögon, då han la sig på kudden igen.
- Ska du med och äta? Frågade Lee när han var säker på att George vaknat ordenligt.
George skakade bara på huvudet och la sig på sidan igen. Lee suckade, Geroge hade knappt ätit på hela veckan.
- Okej. Säg till om du vill ha något, sa Lee och öppnade dörren för att gå ner.
- Lee! Tror du att du kan hämta upp någon macka? Och en hink, mår inte så bra, sa Geroge, och det hördes tydligt hur dåligt han mådde.
- Ja, självklart. Vill du ha något att dricka? Le stannade upp i dörren och tittade på den röd håriga figuren i sängen.
- Bara vatten tack, sa George.
Lee skyndade sig ner för trappen. Hela familjen sat redan och åt, förutom mr Weasley som var på jobbet.
- God morgon, lille vän, sa mrs Weasley och log mott honom.
- God morgon mrs Weasley, svarade Lee.
- Ville inte George komma ner? Frågade hon oroligt och kollade mott trappen.
- Nej, han mådde tydligen inte så bra. Han bad mig att hämta någon macka och en hink till honom, sa Lee.
- Men kära nån då, sa mrs Weasley och började genast smöra en macka åt sin son.
- Ron, hämta en hink från tvättstugen, sa Mrs Weasley.
Lee tittade på den yngste brodern som skyndade sig för att hämta en hink. Han gick bort och fyllde ett stort glas med vatten, som han sen ställde på en bricka han hittade i en av lådorna.
- Tack, mrs Weasley, sa Lee och ställde de tre smörgåsarna på brickan.
Ron räckte Lee en stor, vinröd hink, innan han satte sig ner igen. Lee tackade åter igen, innan han skyndade sig upp för trappan igen.
George låg fortfarande nedbäddad i sin säng, men nu sittandes.
- Här, Lee räckte honom brickan och ställde hinken nedanför hans säng.
- Tack, sa George och gjorde ett försökt till att le, men det såg mer ut som en stel grimas.
Lee började gå där ifrån, då George började prata igen.
- Jag drömmer om honom varje natt. Att han pratar med mig. Bara pratar. Men sen försvinner han alltid. Sprängs bort, sa han med gråten i halsen.
Lee stelnade till. Han visste inte om han ville prata om det, eller inte. En del av honom sa åt honom att inte säga något och bara gå där ifrån, men en annan del, en starkare del, sa åt honom att prata med George om det.
- Jag… han finns i mina drömmar med. Jag ser honom, och han börjar gå mot mig, men kommer aldrig fram. Det är oftast det som händer. Jag ser honom komma mot mig, och vill säga något, något viktigt, men kommer aldrig kunna komma fram till mig, sa Lee tyst.
- Jag kan inte fatta att han aldrig kommer komma tillbaka, sa George och tårarna rann ner på kinderna.
- Jag… du vet att han alltid finns kvar, inom dig. Han har aldrig lämnat oss. Jag kan känna hans närvaro, sa Lee och slog sig ner på sängkanten.
- Jag med. Men jag vill kunna se honom, prata med honom. Nu finns bara en tom känsla kvar, George torkade sig i ögonen, och harklade sig lite.
Lee visste inte vad han skulle säga. Han ville inte längre prata om det här, han ville inte råka försäga sig. Han ville inte att George skulle få veta det, inte än.
- Vad… hur känns det för dig? Det var ändå Fred som blev din vän först. Ni har har... hade något specielt mellan varandra.
- Tomt. Allt känns så väldigt tomt, sa Lee och tog mod till sig för att se på Geroge.
George tittade honom, någrant, som om han försökte förstå de hemligheter Lee hade.
- Jag kommer aldrig kunna bli Fred. Jag kommer aldrig kunna ersätta honom, sa George och började gråta på riktigt.
- Det är jag glad för. Du är inte Fred. Du är George, sa Lee och lade en hand på George skakande axel.
De sa ingeting mer. De behövdes inte sägas något mer. De var nöjda med deras korta samtal, de behövde inte säga något mer. Allt de hade sagt, var allt som behövdes säga.
Kapitel 3:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 3.
Fred log mott honom. De var så nära varandra, att Lee kunde känna hans doft. Ingen rörde sig. Allt stod stilla, intet hördes. Lee behövde bara luta sig fram lite, så skulle deras läppar nudda varandra. Men han gjorde inget, ville inte förstöra det magiska ögonblicket.
- Vart har du varit? Frågade Fred och bröt tystnades, men hans röst gjorde bara det ännu magiskare.
- Jag trodde du var död, viskade Lee.
- Det är jag. Men jag trodde du skulle komma tidigare, förklarade Fred och strök med handen över Lee kind.
- Vad mennar du? Frågade Lee och rös till av beröringen.
- Jag har väntat på dig här. Jag visste att du slutligen skulle komma, sa Fred.
Lee kollade sig omkring. De var på en tom gata. Det fanns inga hus, eller träd, bara en lång väg utan slut och trotoaren.
Han visste inte alls vars han var.
- Var är vi? Frågade Lee
- Jag är här, du ligger i min gamla säng och sover, sa fred och log sorgset.
Då förståd Lee att han bara drömmde. Han kände hur stygnet av sorg stack till inom honom. Han hade för ett ögonblick verkligen trott att Fred levde igen.
- Det är dags för dig att gå. Ta hand om George åt mig, sa Fred sorgset och tog Lee´s hand.
Lee vaknade. George var inte i rummet, men av mörkret utanför förstod Lee att det fortfarande var natt, och att George var nere i köket som vanligt.
Han la sig ner i sängen igen och slog händerna för ögorna. Han ville ha kvar bilden av Fred så länge som möjligt. Han ville komma ihåg hans doft och beröring. Men han höll redan på att glömma det.
”Men jag trodde att du skulle komma tidigare”
Lee visste att det bara var en till dum dröm, en som du många andra, men det hade kännt så annorlunda. Fred hade varit så tydlig, inte som i de andra drömmarna, då Fred mest varit en otydlig skugga.
Lee somnade inte om fören George smygit in i rummet igen. Då kunnde äntligen Lee sommna igen. Han ville vara säker på att George var okej. Han hade trots allt lovat Fred, och Lee skulle inte klara av att förlora honom också. Fred räckte.
Tidigt på morgonen vaknade Lee. George var redan uppe, vilket förvånade Lee. Geroge brukade inte lämna rummet. Han klev upp, och tog på sig sina kläder innan han gick ner. Där sat George tillsamans med Krumben.
George tittade upp på Lee, log snabbt, innan han återvände till sin fil talrik. Lee satte sig bredvid sin vän, men sa inget. Han ville gärna berätta om sin dröm, men George verkade på så bra humär att Lee inte ville påminna honom om Fred just nu.
- Jag drömmde en konstig dröm inatt. Fred sa att han hade väntat på mig. Vi var på någon konstig gata. Sen sa han… Lee tvekade ett tag och kollade på Lee, som tittade på George med stora ögon. Han sa, att jag skulle hälsa dig att han alltid tyckt om dig.
- Jag drömmde också det, sa Lee förlammat, och försökte smälta det George sagt.
”Att han alltd tyckt om dig”
- Det kändes så verkligt… sa George, och kollade intensivt på Lee.
Lee tittade stumt på den gula katten, som låg tvärs över bordet. Hans gula ögon följde en fulgas minst rörelse, och längtan att få springa och ta den syntes starkt i ögonen.
- Lee… du är min bästa vän, du vet att du kan säga allt till mig, sa George och kollade på sin vän, som fortfarande betraktade katten. Vad är det du vill säga?
- Jag… Ända sen första gången jag och Fred träffades har jag gillat honom, sa Lee tyst.
Det känndes tungt att säga det. Säga orden han aldrig någotsin sa till Fred, men nu säger till hans tvillingbror. Säga det ord, som fred aldrig någonsin kommer att få höra. Menigslösa ord, ord utan betydelse. Han kunnde lika gärna glömma allt.
- Jag tror… nej jag vet att fred gillade dig också. Han var bara för rädd för att säga något, sa George och tvingade Lee att se honom i ögonen.
- Det spelar hur som helst ingen roll nu, sa Lee tvärt och resta sig upp.
Han rusade ut ur huset, och stannadei nte fören han kom till Fred gravsten. Han föll ner på knä lät tårarna falla. Han brydde sig inte ens om att George kom upp bakom honom efter ett tag. Han brydde sig inte att gräset fläckade hans knän, eller att det kom personer och gick förbi dem. Allt som fanns för honom var Fred. Fred som hade älskat Lee, fred som lee hade älakst. Allt var bortkast. Hela Lee´s liv var bortkastat, inget skulel bli sig likt igen utan Fred.
”Vi kommer snart träffas igen” sa freds röst i Lee´s huvud. ”Snart kan vi träffas, jag lovar”
va fint du formulerar meningarna (har dock bara kommit en bit, men tycker jag kan säga så ändå) 
men jag håller på med ett nytt kapitel nu, som kanske blir klar idag 
Mugglarportalen