How I became a Vampire [SV]

Denna FanFiction kommer handla om en tjej Vid namn Alice. Hon har precis påbörjat sitt femte år på Hogwarts. Samma dröm har förföljt henne i flera månader men hon får aldrig veta sanningen, slutet eller vem den mystiske personen i drömmen är.

Här kommer första kapitlet.




Det enda som hördes förutom mina fotsteg och andningar var ljudet av tystnaden. Natten låg bäcksvart och iskall. Mörkret fångade in mig i en fälla som jag aldrig skulle komma ut från. Den frostlagda marken knastrade irriterat under mina kängor. Jag var ensam, eller? Eftersom jag inte såg någonting så visst jag inte. Det enda jag ibland kunde ana var mina händer som jag höll lätt utsträckta framför mig. Skogens höga granar höll mig längre nere på marken än vad jag vanligtvis hade tyckt. Det var som en djup avgrund utan slut och utan någon chans att ta sig upp ur den. En gren knakade, men det var inte mina fötter som trampat på den. Sinnena for på helspänn och jag stannade för att lyssna. Långsamt slöt jag ögonen, inte för att det skulle bli någon ljusskillnad, utanför för at min koncentration blev bättre. Långt borta hörde jag fotsteg. De knarrade lika som mina hade gjort. Det var inte bara det att det hördes, de kom mot min riktning. Jag hade ingen aning om vem eller vad det var som var ute efter mig. Det enda som jag visste, eller kunde förstå, var att de kom närmre och närmre. Det var nästan framme vid mig nu. Jag stod still, vilket jag trodde var den martaste lösningen. Varelsen kunde ju inte se mig i mörkret, eller varför inte? jag visste inte. Bara några fotsteg ifrån. Jag höll andan. Det stod precis framför mig, det kunde jag känna, men inte höra. Antingen så höll den andan, eller så andades den inte, för jag hörde inga andetag. Den mumlade några ord som jag inte uppfattade och jag kände hur den backade för att ta sats mot mig och de gjorde det. Jag hörde mid själv ge ifrån ett skrik.
Jag vaknade med ett ryck. Eftersom jag rullat ifrån täcket i sömnen så frös jag. Eller mer kallsvettades. Snabbt drog jag det över mig igen och satte mig upp likt en eskimå i sin iglo. Vad var det som hade hänt egentligen? Drömmen hade varit så verklig. Ett tag funderade jag på om allt hänt på riktigt. Jag såg mig omkring i sovsalen, ingen annan var vaken. Jag hade alltså inte skrikit, i alla falla inte i verkligheten. Mina drömmar hade tagit över min hjärna så fort jag gått till sängs de senaste månaderna. Jag kunde inte kontrollera det längre, även om jag försökte. Det var som en film som spelades upp varje natt, men stannade på samma ställe. Fortsättningen kom aldrig hur mycket jag än ville se den. Jag ville ta reda på vad som hände efter attacken, vem personen var och varför. Ibland undrade jag ens om det var normalt att drömma samma dröm natt efter natt. Men min moster sa alltid att mardrömmar, om det här nu var det, aldrig kommer tillbaka två gånger. Jag hade tillslut frågat henne. Hon var nästan den enda som jag litade på. Jag bodde hos henne. Hon och mina föräldrar hade stått varandra nära, speciellt mamma. Mina föräldrar borta. Båda dog i det förra krigen här på Hogwarts. Men jag visste att de hade älskat mig och att de inte dog förgäves, så det är okej. Jag var trots allt bara ett halvår då. Personer i min omgivning sa att jag såg precis ut som de. Mammas långa rödbruna, lätt lockiga hår och pappas grönbruna ögon. Jag reste mig långsamt upp från sängen, så att jag inte skulle väcka de andra, och gick bort till fönstret. Jag kunde spegla mig själv i det. Jag såg på mig själv. En 15årig, smal mammapappaliknande häxa i fjärde årskursen. Jag var blek, med mörka ögonbryn, som gjorde min hy ännu blekare, liksom håret. De kanske hade rätt, att jag såg ut som dem. Jag kunde inte säga mer än vad jag hade sett på fotona. Min reflektion bröts så fort jag gick för att sätta mig. Där satte jag mig och såg ut i natten. Fullmånen var ovanligt stor och gul. Inga stjärnor syntes, men det var ändå klart. Höstluften bittra kyla kändes ända in under skinnet på min kropp och jag huttrade till av reflex. Den mörka skogen var lika mörk som skogen i drömmen. Även nu var jag ensam.

Den var jättebra!!! Fortsätt gärna på den!!!

Tack så mycket! Ska göra det!