Mitt nya liv i trollkarlsvärlden <---- NY

Titel: Mitt nya liv i trollkarlsvärlden

Språk: Svenska

Tidsperiod: (3:e generationen)

Rating: PG antar jag

Typ av text: Dagboksform kan man säga

Antal kapitel hittills: 1

Färdigskriven: Nej

Handling: Det som började som en vanlig klassresa slutade på ett helt annat sätt. Äntligen skulle jag få åka till London!
Att lärarna var släptåg gjorde mig ingenting alls för flera av tjejerna i klassen var också inbitna Hp-fans. Vi skulle gå på "The making of Harry Potter" och en massa andra roliga aktiviteter.

Den tredje dagen av resan besökte vi King cross station och tack vara en försvunnen kamera blev jag sist kvar med att ta kort bredvid spärrarna, (mina klasskompisar var redan på väg bort mot lärarna som stampade otåligt i marken för att skynda på mig).

Jag kommer aldrig att glömma tantens ansiktsuttryck; för när jag nuddade spärren föll jag rakt igenom den...


Verkar det värt att satsa på?

Låter bra! (=

Tack


Let's do this!

Bra mera! Bevakar!

Låter super! Längtar efter 1 kapitlet!

MTEL den är bäst och därför måste du skriva NUUUU!

Här kommer ett kapitel

YoshiFriend ♥
Minihäst
Lillan Potter

Kommentarer välkomnas med öppna armar, även kritiska ögon. Skriv gärna om längden är bra eller för lång/kort.



Kapitel 1 - Början på något nytt

När vi kom till King cross station var jag helt färdig efter allt flängande och att väskan var mördande tung gjorde inte saken bättre. I den hade jag, över alla mina böcker, stuvat ner allt jag handlat under dagen. Toppar, en trollstav från en HP-butik (Hermiones), och en skoluniform (jag vet vad ni tänker och ja, jag är bortskämd).
Runt halsen hade jag min Rawenclaw halsduk som mamma gett mig på min trettonde födelsedag; det var lite drygt två år sedan nu. Jag slängde en arg blick på Jesper som gick snett bakom mig, han himlade oskyldigt med ögonen. För tredje gången hade han puttat in skon framför ena benet på mig så att jag, för ett par sekunder, tappat balansen.
”Förlåt jag slant” sade Jesper ironiskt och självklart skulle Thomas och Robin högljutt kommentera min gångstil.
”Ah! Kan ni bara lägga av” morrade Ida irriterat samtidigt som hon puttade mig åt vänster så att vi hamnade bakom killarna istället.
Alla killar i klassen var så omogna, det var som att vi kom från två helt olika världar, förutom ”ful-nils”, men han var tyst istället. Nils var skolans spöke, han fanns alltid där utan att någon såg honom, och ibland om han skramlade riktigt högt med något blev man medveten om hans existens. När jag gick på lågstadiet hade jag varit som ”ful-nils”, men det hade jag aldrig berättat för någon – jag ville inte kännas vid hur jag dag efter dag suttit och tryck i ett av hörnet på skolgården. Ibland gick lärarna förbi för att fråga hur det var; ”det är bra” svarade jag alltid; svaret som fick dem att mekanisk nicka med huvudet och nöjda gå därifrån. Lärarma var fega, korkade idioter.

”Sacka inte efter nu, vi måste hinna hem så att vi följer schemat” skrålade vår mentor Sonja. Hennes hängselbyxor satt så tajt över magen att jag för ett ögonblick föreställde mig hur båda knapparna avfyrades och träffade Jesper i huvudet.
”Vi måste ta kort tillsammans, alla tjejerna” skrek Erika högt. Killarna stod och spatsera en bit bort medan vi tjejer närmade oss spärrarna. Plötsligt slog det mig att det inte alls såg ut som i Harry Potter filmerna.
Stället som Harry och Ron brukade springa in på hade varit smalt, här var det istället en bred väggliknande kloss mitt i alltihop med en kupad inbuktning.
”Det ser inte ut som i filmerna” muttrade jag.
”Men vad trodde du då? De är väl inspelat någon annanstans” sade Ida sakligt.
”Jag har alltid trott att det var inspelat här på King cross” sade jag och synade den grå skylten som hängts upp och som vittnade om att vi hade kommit till perrong 9 ¾.
”Vi kan väl använda din kamera?” fråga Mia och tittade förhoppningsfullt på mig. ”Jag har bara mobilen och din har så fränt ljus!”.
”Är det INGEN annan som har en VANLIG kamera?”. Flickorna skruvade på sig, såklart så hade alla bara med mobilerna, det var alltid jag som skulle stå för kameran. Sonja hade ställt sig under skylten och rörde pinsamt på höften. Såklart så ville hon vara med på korten.
”Eh.. jag hittar den inte” sade jag snopet medan jag bände upp böcker och kläder på marken. ”Den är inte i något av facken heller”.
”Men då tar vi med mobilerna då” sade Ida. Vi turades om att ta kort med allas mobiler och efter ett par tre stycken drog sig Sonja ur, hon verkade känna av att vi egentligen inte ville ta kort med henne.

Under skylten stod en vagn som vi turades om att hålla i medan en av oss tog kort. En gång kom Jesper bort till oss och sprang med ordentlig fart rätt in i väggen.
”Fan, det hände ju inget! Kom nu nördar så går vi hem”.
”Kan du bara gå härifrån!”, svarade jag förbannat. Jesper hade under den senaste tiden börjat gå mig allt mer på nerverna.

”Vi bör röra oss härifrån nu tjejer” ropade Sonja och flaxade febrilt med armarna åt vårt håll.
”Ah, tänk om vi bara kunde sticka ifrån dem och ta in på hotell. Jag känner mig så jävla kontrollerad” sade Ida.
”Det hade varit något, vi kanske kan smita ut senare” föreslog jag. De andra tjejerna nickade entusiastiskt.

När vi hade börjat gå mot bussen insåg jag att min väska låg kvar borta vid spärren, jag skrek till Sonja att jag skulle skynda mig och rusade iväg åt motsatt håll.

När jag kom fram stod en tant och höll min väska krampaktigt i handen samtidigt som hon ögnade igenom facken på min plånbok.
”Jag tänkte lämna in den till hittegods” ursäktade sig tanten. ”Plånboken också”.
”Jag trodde inte att du tänkte stjäla något, men det är min väska”.
”Jag förstod det” sade tanten, hennes taniga händer skakade då hon räckte mig den.
Jag stelnade till när min arm snuddade vid jackfickan. Hur kunde jag ha varit så dum? Kameran låg ju i innerfickan.
”Snälla, skulle du kunna ta ett kort på mig?”
”Ja visst kan jag det. Är du också ett Harry Potter fan?”
”Om jag är” svarade jag samtidigt som jag slängde upp ryggsäcken över ena axeln. Tanten tittade i kameran och av hennes händer att döma så gissade jag att kortet inte skulle bli så bra som jag hoppades.

”Okej, vi måste skynda oss för mina kompisar väntar på mig”.
Jag tog några snabba kliv mot spärren och hann precis tänka tanken att slänga upp axeln lite lätt mot väggen när min kropp plötsligt fylldes av en konstig känsla. Det var som att väggen tunnades ut och försvann, under en kort sekund hann jag skymta tantens uppspärrade ögon. Blixten gick av och rätt som det var stod jag framför ännu en vägg men det såg bakvänt ut.
Hade jag precis fallit rätt genom spärren?”, frågorna ekade i huvudet på mig samtidigt som jag svepte med blicken över perrongen i jakt efter någon att prata med.
”Hallå? Är någon här?”, kraxade jag.


Jag vet att jag i texten bara nämner en lärare, men det fick bli så

Hoppas ni gillart!

Bra!

Awesome! Bevakar!

wow, super super bra! Du är verkligen otroligt bra på att skriva! Och jag känner igen mig jättemycket i personen det handlar om ♥