Kittlar, Kärlek och Kvickar

Detta är min första fanfic, jag vill gärna ha respons och så!


Namn: Kittlar, kärlek och Kvickar
Handling: Tvillingarna Ivy och Liz fjärde år på Hogwarts. Skriven ur Ivys perspektiv om det inte står något annat namn längst upp.
Rating: Jag vet inte riktigt ratingen, G eller PG
Personer: Huvudpersonen Ivy, hennes syster Liz och deras vänner. ^^

___________________________

Jag rusade runt i mitt rum på vindsvåningen. Regnet strilade ner i strida strömmar över taket. Klockan på väggen slog nio och stadens ljus hade precis tänts. I min lilla almanacka kunde man se att datumet var den trettiförsta augusti. Jag skulle åka till skolan imorgon, och det faktum att jag var otroligt dålig på att hålla ordning visade sig tydligt när man tittade sig omkring i rummet. Kläder låg utslängda över sängen och böcker låg lite varstans, under stolen, på fönsterbrädan och till och med ett par bakom garderoben. Mitt i rummet satt dessutom min katt, Dot, och jamade. När det blev rörigt någonstans blev jag alltid mer eller mindre hysterisk, vilket betydde att jag blev mer eller mindre hysterisk hela tiden eftersom jag aldrig kunde hålla koll på mina saker. Till slut orkade jag inte mer så jag gav upp och gick in till min syster. Liz kläder låg i prydliga högar och böcker och annat var redan nedpackat i hennes koffert. Hon hade nästan packat färdigt när jag öppnade den knarrande dörren.
"Åh, hej Ivy!" Sa min syster till mig. Hon vände inte ens på sig, men jag kunde höra att hon log. Hon var glad. Hon var alltid glad. Jag gick över golvet och satte mig i fåtöljen, Liz kattunge Sippy hoppade vigt upp i mitt knä och jag klappade hennes mjuka, vita päls samtidigt som jag tittade på min syster då hon lade in det sista klädesplagget i sin koffert. "Är du redan färdig?" Frågade hon förvånat samtidigt som hon med en liten piruett och vände sig mot mig. Hennes gröna ögon lyste av förväntan. Hon längtade till Hogwarts.
"Nja, inte riktigt... Svarade jag lite undvikande. Liz klev över golvet och öppnade dörren till mitt rum, hon ryggade teatraliskt tillbaka när hon såg kaoset där inne.
"Det här är värre än en krigszon, det är ett katastrofområde!" Sade hon och skakade på huvudet. "Jag hjälper dig." Hon stängde sin koffert med en smäll och jag följde med henne in i mitt rum igen. Det första hon gjorde var att lägga Dot på sin kudde med en tyst förmaning om att stanna kvar. Sippy slöt sig till henne och snart sov de djupt. Tillsammans gjorde jag och min syster ett bra jobb med min packning och när vi blev färdiga var klockan kvart över tio. Nöjda med oss själva gick vi nedför den branta trappan och satte oss i soffan bredvid våra föräldrar. De tittade på en gammal stumfilm från tjugotalet, "slutet av en era är alltid det magnifikaste", brukade min far alltid säga. Han och min mor var väldigt intresserade av gamla saker, hela vårt hus var fullt av dem. Det mesta kom från mammas stora trollkarlssläkt som samlat antikviteter genom århundradena. Annat kom från det flertal antikvariat vi varit på runt om i världen. Liz och jag tyckte också om äldre saker, även om stumfilmer inte var vår favorit. Jag kröp intill mamma och lade huvudet mot hennes axel. Pappa drog Liz in mellan honom och mamma och sedan satt vi trångt och varmt och tittade på de svartvita människorna som steppande tog sig in och ut ur bilden. Där satt vi länge, länge, tills alla ljusen på bordet brunnit ut.

Längtar till nästa kapitel!

Tack vad glad jag blir! Ska försöka skriva imorgon.

Okej. Hoppas det blir ett bra kapitel! Fast det blir det såklart

Ivy, älskling, skynda dig nu! Vi måste åka!" Jag gjorde en sista check, mitt rum såg märkligt rent ut utan alla saker. Sedan tog jag upp Dots bur och skyndade mig nedför trappan. Solen lyste starkt och det var en märkligt varm dag. Jag trängde in mig i baksätet bredvid mamma och sedan körde vi in mot centrum. Det var fullt på parkeringen vid King's Cross så vi klev av ett kvarter bort och pappa hämtade vagnarna på stationen. Utanför spärren träffade vi Sara Salzman, en klasskamrat från Hufflepuff. Vi gick igenom spärren tillsammans, men skiljdes därefter, hennes pojkvän väntade en bit bort. Vi ställde oss intill den röda tegelväggen för att ta farväl av varandra. Mamma såg lite dyster ut, som hon alltid gjorde när vi skulle åka.
"Tänk att vi inte ses förens om ett halvår!" Kved hon och kramade mig hårt. "Ni måste skriva, minst en gång i månaden..." Liz fyllde i hennes mening med ett "...minst ett helt pergament. Vi vet mamma!" Alla skrattade och mamma såg lite generad ut.
"Ja men... ni glömmer ju det om jag inte säger det." Liz pussade mamma på kinden och gav henne en snabb kram innan hon drog med mig mot tåget. Hon vinkade bakåt mot våra föräldrar.
"Hej då! Vi måste gå nu, annars blir alla kupeér upptagna." Hon ryckte i min ärm och sa otåligt "skynda dig Ivy!" Vi hoppade upp på tåget och banade oss genom korridorerna. Vi hittade en tom kupé och Liz använde wingardium leviosa för att få upp våra koffertar på bagagehyllan. Sedan satte vi oss ned och väntade. Liz plockade upp ett gammalt exemplar av Häxornas Värld och började ivrigt leta efter sitt favoritkapitel. Hon var lite småkär i den nya sångaren för Enhörningsligan - för övrigt hennes favoritband - Jimmy Peck. Själv släppte jag ut katterna. De jamade förnöjt och hoppade upp på sätet och rullade ihop sig. Omedvetet kliade jag dem bakom öronen medan jag tittade ut genom det blanka glasfönstret. Plötsligt sköts kupédörren upp och våra bästa vänner Kathleen Hopkins och Rosie Pinkerton kom in. Jag studsade upp och kramade båda samtidigt. Liz var också uppe på benen och slog sina smala långa armar om Kathleens axlar.
"Har ni sett den nya eleven?" Frågade Rosie uppspelt. Kathleens ögon började lysa och jag gjorde mig beredd på en detaljerad beskrivning av personen i fråga. Men innan hon hann börja knackade det på dörren igen. Pascal Parkers bruna, välvårdade hår syntes genom kupéns fönster. Kathleen och Rosie satte sig ner på varsin sida i kupén och vände blicken mot det nyaste tillskottet till deras nu ganska fulla del av tåget. Pascal såg ut att vara nöjd med den uppmärksamhet han fick av de andra.
"Hej, jag undrade bara om jag får prata lite med dig Liz... Alltså, om det är okej då." Sade han. Liz såg förvånat på honom men följde med ut i korridoren. När dörren slog igen var det omöjligt att höra vad de pratade om. Jag inledde ett samtal om lärarna på skolan och Kathleen började genast predika om hur man inte lärde sig något på professor Binns lektioner. Men jag kunde inte riktigt släppa tanken på vad Liz och Pascal pratade om ute i korridoren. Fram tills för en termin sen hade han aldrig visat intresse för henne, men på senaste tiden hade de börjat umgås mer och mer. Jag litade inte på honom. Han var slug och avverkade flickvän efter flickvän, och jag hoppades bara att han inte ville min syster något ont. Men när Liz kom in genom kupédörren igen såg hon ut precis som vanligt. Jag såg lite frågande på henne, men antingen ville hon inte prata eller så såg hon det bara inte. Vi flög fram över de vida fälten, och vädret blev sakta värre och värre. Regnet kom någonstans på halva vägen. Först lite prövande, ett par regndroppar, och sedan, några tiotals minuter senare stod det som spön i backen. Rosie suckade när hon hörde det.
"Jag orkar inte med fler regniga dagar, så fort jag får börja jobba ska jag kräva ett jobb nere i medelhavet." Sade hon drömmande och jag kunde verkligen se en solbränd version av Rosie ligga i en solstol och dricka dyra drinkar. Hennes blonda hår och kurviga kropp var som gjorda för strandliv. Hon var onekligen den snyggaste av oss. Liz var vacker, hon var lång och slank och hade långt, kopparrött hår som genast drog uppmärksamheten till sig. Dessutom hade hon de mest fantastiska ögon jag någonsin sett, gröna, med smala stråk av gyllene som fick dem att stråla, mammas ögon. Hon var skönheten, den man aldrig når. Jag och Kathleen var mittemellan. Kathleen var blek och fräknig. Hon hade svart, vågigt hår med lugg och mörka ögon. Hon var lite för lång och hade inga former. Men hon var inte ful. Jag tycker att det är svårt att bedöma mig själv, men jag tror inte att folk skulle beskriva mig som ful heller. Jag hade lite av Liz skönhet, hennes röda hår och långa kropp. Men jag hade pappas ögon, blå som havet, och var ungefär lika kurvig. Jag brydde mig inte. Jag visste att jag och Kathleen hade andra kvaliteér. Kathleen var den bästa talare jag kände, hon kunde övertyga vem som helst, och hur många som helst, om vad som helst. Jag var atletisk, spelade för Ravenclaws quidditchlag, och hade lätt att lära mig nya sporter. Jag började drömma om kvastar och gjorde det den lilla del av resan som var kvar. Vi stötte på Hagrid på perrongen och hälsade, han hälsade artigt tillbaka, han tyckte inte om Rosie, hon var inte alls bra på skötsel av magiska djur. Vi satte oss i en vagn och åkte upp till slottet. Rosie och Kathleen hade börjat berätta om den nya eleven de sett på tåget när jag tänkte på kvastar. Nu lyssnade jag med ett halvt öra. "Han ser ut som en GUD!"-Rosie "såg du hans kläder, säkert från Durmstrang, har hört att de lär sig en massa intressanta saker som vi inte ens hör talas om här!"-Kathleen. Båda var i extas hela vägen i vagnen och dessutom när vi trädde in i Stora Salen. Vid det laget hade både jag och Liz slutat lyssna och de pratade nu med varanda. Jag vinkade mot Jessica Hayes, Ravenclaws nya prefekt, och Dinah Jones, Hufflepuffs quidditchkapten, som stod och pratade vid ingången. De log och vinkade tillbaka.
"Hörde du att vi har laguttagningar klockan tre på fredag?" Ropade Jessica efter mig, "visst! Vi ses!" Svarade jag.
"Liz, kommer du till duellklubben torsdag kväll?" Frågade Farida Os min syster. Hon nickade och stannade för att prata med henne, resten av oss fortsatte till Ravenclawbordet och satte oss. Det dröjde länge innan Dumbledore kom.

Bra kapitel! Skriv mer!