Brevet

Rating: G
Språk: Svenska
Handling: Alice är en elvaårig tjej som älskar allt som har med Harry Potter att göra. Hon har läst ut böckerna två gånger och sett alla filmer. Hon drömmer om att bli häxa och att studera vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Men självklart tror hon aldrig att det skulle kunna hända. Sådanna saker finns väl bara i sagor? Eller? Det är så hon tänker ända fram till den dagen då hon står vid dörren med det i handen. Brevet.


Prolog: Jag stod darrande med brevet i handen. Mina blåa ögon läste varenda ord, om och om igen. Hur jag än gnuggade mig i ögonen eller hällde vatten över huvudet stod det samma sak. Kunde det vara sant? Ja, det var nog faktiskt det. Jag gick långsamt in med brevet i handen. Vad skulle jag ta mig till? Det värsta var nog att mina föräldrar inte skulle tro mig. Ingen skulle tro på ett enda ord i det här brevet som skulle förändra mitt liv.

Kan bli superbra!!!

Tack! Snart kommer första delen!

*Bevakar*

bra

bra

Här kommer den första delen av min fanfiction:


Hej. Mitt namn är Alice. Alice Johansson. Jag har ett vanligt förnamn, och ett ännu vanligare efternamn. Det är ju faktum. Alltså är jag en helt vanlig tjej. En sådan tjej som är elva år och går i skolan fem gånger i veckan, en sådan tjej som har extremt jobbiga småsyskon, och en sådan tjej som är fullkommligt galen i Harry Potter. Alltså böckerna, filmerna, allt. Det är väl ganska vanligt det också, antar jag. Visst. Jag skulle väl önska att jag gick på Hogwarts och så, men jag vet att det är omöjligt. Hogwarts finns inte på riktigt. Det finns i böcker och filmer ja, men inte i verkligheten. Nu har jag ju en sådan otur att jag finns i verkligheten... Attans också! Jag skulle trivas mycket mer om jag levde i en bok, om det nu går. Jaja, hinner inte skriva mer nu. Mamma säger att det är mat. Tjingeling!

Jag slog igen dagboken som jag fått av mamma i julklapp. När jag frågat varför jag hade fått den så hade hon svarat något i stil med: "Du är en annorlunda tjej du Alice. Lita på mig när jag säger det". Det hade inte ens varit något svar på min fråga! Jag hade bara stängt igen munnen och inte sagt något mer. I stället hade jag funderat på vad hon hade sagt. Varför var jag speciell? Nej, hon sa säkert bara så för att jag var hennes barn. Jag är alltså en helt vanlig tjej. Som jag skrev i dagboken. Helt vanlig.

"Alice! Nu säger jag inte till dig fler gånger nu. Det är mat!" mammas gälla röst ekade genom huset.
"Jag kommer!" ropade jag tillbaka. Jag lade tillbaka den svarta dagboken i läder på sin plats i den nedersta lådan. Under alla mina teckningar av Ron, Hermione och Harry, så att ingen skulle hitta den. Sedan gick jag ut genom mitt rum och traskade ner för den branta trappan. Det luktade broccolistuvning. Perfekt. Det värsta jag visste. Jag måste ju äta den ändå. För att inte dö av svält... Okej, så allvarligt kanske det inte är, men ändå.

Innan jag gick ut till köket gick jag in till badrummet för att tvätta händerna. Jag granskade min spegelbild i den blanka badrumms spegeln. Jag såg väl helt okej ut. Mitt Långa, mörkblånda hår låg rakt över axlarna och mina bruna ögon var bara lite mörkare än det sammetslena håret. Munnen var ganska bred med smala läppar. Det ända som jag var riktigt missnöjd med var mina stora öron. De var bara för fula enligt mig. Alla andra brukade trösta mig med att man hör mycket bättre då. Det är ju inte ens sant! Men man kan ju inte få allt här i livet. Man måste kämpa för att få det man vill ha. Kämpa för att nå sina drömmar. Min dröm går tyvärr inte att nå. Jag kan aldrig bli en häxa och studera vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Jag kan inte hålla i en trollstav, uttala en trollformel och få den att göra det jag vill. Jag kan aldrig besöka Diagongränden eller Hogsmede. Eller kan jag det? I min mening är det omöjligt.

bra början

Mer tack !

snälla skriv mer