Sirius Blacks dotter

Jepp, Ni hörde rätt! Det här är min historia om vad som skulle hända ifall Sirius hade en liten dotter. En dotter som bara vet att han mördat tretton personer...
VARNING! INNEHÅLLER SPOILERS FÖR
HARRY POTTER OCH FÅNGEN FRÅN AZKABAN!!!

Lite fakta om Silver Black, som hon heter:

Ålder: 13 år, precis som Harry, Ron och Hermione! Jippie! Hon är född den artonde augusti 1980.

Diverse fakta: Hatar sin pappa
Har inte fått gå på Hogwarts tills nu, när hon är tretton år gammal. Weird. Tydligen fick Dumbledore och hennes mamma någon konstig idé om att
"hon skulle skyddas ifrån diverse dödsätare och sådant". Man kan ju tycka att Alice (hennes mamma) borde vara lite mer tolerant, eftersom hon tror att hennes f.d. make var en mycket framstående dödsätare. Silver är även en Animagus, en Pegasus. Hon bestämmer sig dock för att hemlighålla det för "The golden trio" när de först träffas.
Elevhem: App, app! Ni får se senare
Favoritämne: Kommer att bli flyglektionerna och (jepp, konstigt nog) trolldryckskonst.
Fiender: Hennes kära kusin Draco Malfoy och hans fina familj. De mesta från Slytherin.
Nu ska jag inte tråka ut er med det här längre!
I nästa inlägg börjar historien!

/Lelle

P.S: Första kapitlen kan vara lite småtråkiga, men sluta inte läsa! Det roliga börjar i kapitel 3, ungefär!


Här börjar det, då!

Nu börjar vi!

”Jag heter Silver och är inte som andra. För det första, min pappa är en mördare. Människorna han dödade var oskyldiga mugglare, och en trollkarl som hette Peter Pettigrew. Jag hatar honom. Han förådde mina gudföräldrar, James och Lily. Ett par gånger har varit i hans fängelse, Azkaban. Det var hemskt. Mörkt, kallt och smutsigt. Tyck inte illa om mig nu, men han förtjänar att ha det som han har. Inga straff är tillräckliga för det brott han gjorde. Visst, jag hatar honom, men ändå kan jag ibland känna längtan efter ett vanligt liv.
För det andra har jag varit inlåst på Grimmaldiplan nummer 12 i hel mitt tolv(snart tretton) åriga liv. Jag är i alla fall inte ensam, jag bor med min mamma. Hon heter Alice Black. Jag och mamma är mycket lika varandra. Båda har vi lockigt blont hår och mandelformade ögon. Men våra ögonfärger skiljer sig totalt från varandra. Mamma har bruna ögon, mina är stormgrå. Precis som han-som-kallar-sig-min-pappas. Jag är inte direkt ful, tvärtom är jag ganska söt. Mamma är väldigt vacker.
Min far ska också ha varit stilig, har jag sett på mammas foton. Nu vet jag inte så säkert. Ibland undrar jag om den där mannen i tidningarna verkligen kan vara min pappa. Han ser inte ut som den leende mannen på mammas och pappas bröllopsfoto.

Mitt andra (av tusen) problem:
Jag har aldrig fått gå på Hogwarts. Mamma säger att det är för mitt eget bästa, att jag måste skyddas.
Men jag vet bättre. Mamma har lärt mig grunderna i alla ämnen, men det är ju en helt annan sak att få studera dem med vänner, att få lära sig på riktigt!

Mitt liv är inte dåligt, däremot. Jag är faktiskt väldigt lycklig.

Okej, jag tänker sluta låtsas, jag mår urdåligt.
Men det märks inte. Tror jag.
Imorgon fyller jag år. Mamma minns inte det.
Vi slutade fira födelsedagar när jag var sju och mamma bara glömde, bara så där.

Ibland brukar jag titta ut på gården, på de lekande och skrattande barnen. Jag vill också gå ut! Jag vill också få andas frisk luft, känna solen skina i nacken och springa fram över gräset. Mamma har berättat för mig om hur vackert det är och hur gott det luktar i skogen. Sedan den dagen drömmer jag om att få gå på en liten skogsstig.
Det mystiska är att…”

Jag slutade skriva, suckade högljutt, och kastade en blick på den lilla dagboken med röda sammetspärmar som låg på det mörkbruna skrivbordet.
Den såg för perfekt ut, såg inte ut att höra hemma in mitt smutsiga fallfärdiga hus, som var allt annat än perfekt. Jepp, jag är Sirius Blacks dotter. Reta mig inte för det, är ni snälla!
Plötsligt greps jag av en impuls, tog tag i boken och drämde in den i väggen.
Den åkte ner på golvet och blev liggande med en fullklottrad sida uppslagen.
Jag stönade och tog upp den, vägde dess tyngd i handen,
”Dumma bok” fräste jag och tryckte in den i min skeva bokhylla. Kanske lite för vårdslöst. En duns bekräftade mina misstankar: den hade åkt ner bakom bokhyllan. Varför skulle just jag, Silver, behöva ha det så här?
Inga vänner, ingenting!

Exakt en vecka senare

Jag vaknade av att solen sken rakt på mina ögonlock.
Muttrande reste jag mig upp och drog för de tunga sammetsgardinerna. Jag kunde höra mammas steg där nere, och en omisskännlig doft av stekta ägg, på gränsen till vidbrända nådde mina näsborrar. Perfekt.

Ute i korridoren stod Krake och mumlade för sig själv som vanligt. Usch, jag hatade verkligen den där husalfen. Ful var den, och dessutom (som lök på laxen) skulle den alltid muttra förolämpande ord till allt och alla. Som sagt, Krake och jag är… Låt oss säga att vi inte är de bästa vänner.
”Smutsiga avskum som vanhedrar mina… Åh, god morgon, Missy. Bortskämd snorunge, det är vad hon är. Åh, om Krakes husmoder var här, hon skulle inte tolerera dessa smutsskallar som…” mumlade han innan jag tröttnade och gick iväg.

Trappan knarrade för varje steg jag tog, som vanligt.
Väl nere såg jag min dödströtta mamma som satt vid köksbordet och stirrade tomt på en tidning. När jag satte mig ner gjorde hon ett lamt försök att gömma den under bordet, men jag hade redan sett den översta rubriken:

SIRIUS BLACK HAR RYMT FRÅN AZKABAN
SIR CORNELIUS FUDGE KRITISERAR DEMENTORERNAS VAKTPOTENSIAL
LÄS MER PÅ SIDAN 28

Vid Merlins skägg, det här kunde inte vara sant! Jag bläddrade snabbt fram till den nämnda sidan och möttes av en bild på en man med trassligt, mörkt hår och en galen blick. Var det där min pappa? Det kunde inte stämma! Jag stängde tidningen och slängde den över bordet. Den landade mitt på Krakes krokiga nästipp. Haha.
Krake muttrade, drog bort tidningen och kastade en snabb blick på framsidan.
”Ah, där är han ju. Snorvalpen Mr Sirius, han som förrådde hela släkten Black…” viskade han hest.
”Jag är färdig.” mumlade jag, även fast jag inte ätit något. Jag ville inte höra mer.
Precis då knackade det på dörren. Mamma gjorde inte ens en ansats att resa sig upp, så jag gick ut i hallen och öppnade. På översta trappsteget stod en reslig gammal man. Han bar en midnattsblå klädnad och hans hår och skägg var långt och silvervitt.
”Kan jag hjälpa er med något, Sir?” frågade jag, precis som mamma hade lärt mig att jag skulle göra.
Mannen skrockade och tittade på mig över sina halvmåneformade glasögon.
”Åh, kalla mig Dumbledore. Jag kom faktiskt hit för att besöka din kära mor, Alice. Vill du vara så snäll att hämta henne åt mig?” frågade han vänligt.
”Javisst, vänta här” sade jag och rusade ut till köket.
Mamma satt kvar på exakt den platsen där jag lämnat henne, stirrande på en stearinfläck.
”Mamma, någon som heter Dumbledore vill prata med dig” flåsade jag. Plötsligt verkade någonting bli levande i hennes trasiga blick.
”Säg åt honom att jag kommer” mumlade hon och reste sig upp.
Jag gick tillbaka till Dumbledore (som nu stod och tuggade på en chokladgroda) och hälsade honom att mamma väntade i vardagsrummet.
”Vet du, skulle du vilja vara så vänlig att gå upp till ditt rum medan jag och din mamma pratar?” undrade han.
Det kändes konstigt att en främling bad en att gå upp på rummet, men jag gjorde det i alla fall.
Efter kanske fem minuter började jag höra upprörda röster nerifrån. Ivrigt lutade jag örat mot golvet, så att jag skulle kunna höra vad de sade.
”… kom ju överrens om att skydda henne…”
”… men nu är rätta tidpunkten, Alice!”
”... särskilt inte med honom på fri fot…”
”… dags… henne… att få ett värdigt liv….”
”… Hogwarts är ett säkert ställe, Alice”
Hogwarts… Jag satte mig tvärt upp och kände hur en varm känsla började sprida sig i kroppen.
Jag skulle få åka till Hogwarts





Okej, här är det första kapitlet. Det kanske är lite långtråkigt, men snart kommer det roliga börja…
Efter två kommentarer fortsätter jag!!!

Låter jättebra! Längtar tills nästa kapitel!

I like this one. Bevakar!

Åååååh Tack så mycket!!!
Ni är så snälla!
Tyvvär kan jag inte uppdatera nu, ska ju snart till skolan, men jag lovar att en uppdatering kommer komma runt halv fem i eftermiddag!
I nästa kapitel blir det... DIAGONGRÄNDEN!!!!
Igen: Tack så himla mycket!!

Jätte bra !

Så där ja, eftersom jag går på en musikskola så
ska jag bara ha cellolektion till 15.50
sedan kommer andra kapitlet att publiceras!!
Håll uuuut ❤❤

Jaa !

Okej...
Jag håller på att skriva. Ledsen att det tog längre tid än förutspått. Jag antar att jag kommer bli färdig kanske kvart i sex. FÖRLÅÅÅT...

Men ändå good lyck !

Jag är tillbaaaaaaaka!!!!
En liten sak bara som jag glömde säga:
Silvers patronus är en Gepard. Eftersom hon har varit i Azkaban flera gånger (och antagligen blivit attackerad av Dementorer flera gånger) så lärde hennes mamma henne hur man framkallar en patronus när hon ungefär var tio/elva år.
Men det ska vi inte prata om nu,
HÄR KOMMER ANDRA KAPITLET!!!

Kapitel 2

Hogwarts… Jag smakade på ordet, lät det rulla runt i munnen och lämna en söt eftersmak på tungspetsen.
Hur länge hade jag egentligen drömt om det här,
och så en dag när jag slutat hoppas så kommer en mystisk man och säger:
”Hej. Du är antagen på Hogwarts. Ledsen att ditt brev var försenat. Vi ses den första september, Hej då!”.
Egentligen kunde det ju ha varit en fälla.
Alltså, egentligen. Jag menar, hur konstigt är det inte att en man bara kommer in och säger det där?
Fast egentligen (haha, jag missbrukar det där ordet)…
Mamma verkade ju känna den där snubben, och mamma som är så känslig skulle faktiskt inte skicka in mig i en fälla. Så det så.

En lätt knackning hördes på dörren. Jag ansträngde mig för att se så neutral ut som möjligt. Jag visste nämligen mycket väl att om mamma kom på mig med att ha tjuvlyssnat skulle det bli husarrest i resten av veckan.
”Kan jag komma in, Silver?” frågade mamma. Jag hörde att hon hade varit upprörd, en liten del av rösten dröp fortfarande av raseri.
Jag skyndade fram till dörren, ignorerade tankarna som jublade över att jag inte skulle behöva tillbringa hela livet hemma (vadå, jag är ju ingen loser) och låste upp dörren.
Mamma höll armarna i kors och såg strängt på mig.
Jag gjorde ett lamt försök att släta till min morgonrock och sedan fösa håret ur ansiktet.
”Silver… Kom. Vi går ner och sätter oss i köket” sade hon och började gå ner för trappan.
”Jaha. Hon kommer upp för att be mig gå ner” tänkte jag medan jag följde efter henne.
Helt utan förvarning hördes ett ”BRAK” följt av en massa ljudliga svordomar.
”Mamma?” undrade jag och kikade ner.
Mamma satt på nedersta trappsteget med en halv ledstång i handen. Hon såg så förnärmad ut att till och med Krake skulle ha börjat gapskratta okontrollerat.
Jag gjorde det enda raka. Nej, jag hjälpte henne inte upp. Jag började fnissa. Väldigt mycket.
”Men stå inte bara där! Hjälp mig upp!” fräste mamma och jag drog upp henne på fötter.
”Reparo” muttrade hon och ledstången satte sig på sin plats igen.

Till sist kom vi in i köket och mamma satte sig ner på en vinglig trästol.
”Silver… Du vet att vi har pratat om Hogwarts…” började hon. Jag lutade mig lite extra framåt i stolen, som om jag längtade efter att få höra det hon tänkte säga. Mamma gick på det, jag är en mycket skicklig skådespelerska.
”Jo, mannen som är här är rektor där. Vi har kommit överrens om att du ska få börja i år.
Albus, kan du komma hit med hatten?” frågade mamma. Hatten. Okej? Det gick upp för mig att mamma förmodligen var någon ersatt galning som rymt från
S:t Mungos sjukhus. Eller inte. Dumbledore kom glatt in med en mycket nött gammal hatt. Trots att han bar den så försiktigt, nästan ömt, så förväntade jag mig att den när som helst skulle ramla sönder.
”En stol tack, Alice” sade han. Mamma reste sig genast upp och gjorde tecken åt mig att sätta mig på hennes stol. Dumbledore placerade försiktigt hatten på mitt huvud. Den nådde nätt och jämt ner över ögonen.
En svag doft av gammalt läder spred sig i min näsa.

”Hmm.” började en tunn liten röst i mitt öra.
”En Black, ser jag. Ja, majoriteten av din släkt har ju varit i Slytherin, men din far bröt traditionen.
Det här var då sannerligen inget lätt val.
Du är smart som Ravenclaw, modig som Gryffindor, vänlig som Hufflepuff och listig som Slytherin…
Ja vet då inte riktigt vad jag ska välja…
Men det är väl bäst att det blir… GRYFFINDOR!”
Ropade hatten ut. Mammas ögon tårades av stolthet och Dumbledore lyfte försiktigt av hatten från mitt huvud. Gryffindor… Jag kände mig ganska lättad.
Mamma hade berättat om alla elevhem för mig en gång, och jag hade sedan dess alltid velat vara i Gryffindor eller Rawenclaw.

Långt senare när Dumbledore hade gått så satt mamma och jag i köket och pratade. Nattbussen skulle komma och hämta mig eftersom jag skulle till Diagongränden. Mamma kunde inte följa med. Hon var efterlyst för medhjälp till mord, och alla kände igen henne.
Jag däremot hade ingen någonsin sett, så jag skulle bo på den läckande kitteln i några dagar.
”Du får åka till Hogwarts nu, men på ett par villkor.
Du får inte lämna skolområdet, och du kan inte heta Silver Black. Alla elever kommer att hatadig och tro… Tja, låt oss säga hemska saker om dig. Dumbledore och jag har döpt dig till Evangeline White. Titta inte så där på mig, det kunde ha varit värre” förklarade mamma.
Ett svagt ”tut” hördes utifrån.
”Oj, nu är nattbussen här! Du måste gå nu Silver.
Sköt om dig!” viskade mamma och föste ut mig i hallen där en koffert stod och väntade på mig.
”Hej då, mamma. Jag älskar dig.” sade jag och kramade om henne hårt. Jag lade en hand på det svala dörrhandtaget. Efter en stunds tvekan och en liten nick från mamma öppnade jag dörren.

Synen jag såg var överväldigande. Natten var kall och klar. Tusen stjärnor lyste på den mörkblå himlen och vinden bet mig i kinderna. Så det här var världen utanför. Jag älskade det. Om det inte hade varit för den där mörklila bussen som väntade skulle jag kunnat stå där hela natten.

Trappstegen tog jag i ett enda hopp. Gruset knastrade under mina fötter när jag småsprang fram till Nattbussen. En finnig ung man mötte mig och tog hand om min koffert (Fråga: Hur kommer det sig att Stan Shunpike inte vet att det här är Sirius Blacks hus? Svar: Eh, Ursäkta? Stan är faktiskt inte värsta hjärnan, om ni trodde det).
Jag gav honom några silversiklar som betalning och skyndade mig in i bussen. Det var rätt fint där inne.
Större än jag trodde, och ganska hemtrevligt möblerat.
Alla sov, utom en mager pojke med korpsvart hår och runda glasögon som satt på sin säng (JEPP! Silver träffade just HARRY POTTER **dansar runt i rummet**) och försökte desperat släta till sitt rufsiga hår.
”Varsego´ Miss. Här är din koffert” sade konduktören.
”Tack så mycket. Kan du lägga upp den på hyllan där?” bad jag och satte mig ner på min säng.

Åh, det var så nära. Hela resan kunde ha blivit trevlig, om inte den-där-mannen-med-finnarna (som jag så kreativt döpte honom till) inte fick för sig att läsa tidningen just där pojken satt.
”Den där mannen var på nyheterna i mugglarTV!” utropade pojken och pekade på tidningen.
Jag följde hans fingers linje med blicken och möttes av en bild på min käre fader.
”Det så klart! Han e ju en mördare!” sade konduktören och vecklade ut tidningen helt.
Jepp, där var han.
Sirius Black.

Ok, Diagongränden fick bli i nästa kapitel.
Hoppas ni mår bra.
Kanske lite långtråkigt även det här kapitlet..
Och: Ja. Hon träffade precis Harry Potter XD