Tiden lämnar djupa spår

Språk: Svenska.
Färdigskriven?: Nej.
Det kan förekomma kysscener, men eftersom jag inte har skrivit klart den vet jag inte ännu. Annars Rating G.

Det kan dröja mellan inläggen, detta bland annat på att jag också är aktiv på Picknick (en webbsajt) och skriver en novell där också. Men det ska nog inte dröja mer än en vecka om jag inte är bortrest eller liknande (det beror såklart också på hur uppmärksammad den blir). Vi får hoppas att ni gillar den!

Berättelsen utspelar sig långt efter Harry Potters tid. Nu lär sig eleverna på Hogwarts att lamslå någon bara genom att knäppa med fingrarna, blanda trolldrycker vars kraft gör de mest underliga tingen eller lära sig de mest komplicerade trollformerna man kan tänka sig.
Elsie Granger och Ben Potter är väldigt olika. Ben bor i ett pampigt slott med guldportar och betjänter i röda uniformer som lyder den minsta vink. Elsie i ett förfallet hus i skogen, utan varken värme eller el.
Allt börjar med att de av en slump (eller är det verkligen bara en slump?) råkar sätta sig i samma kupé och blir riktigt bra vänner.
Snart upptäcker de båda tecken från en annan tid. Tecken som tyder på att deras förfäder lever här och nu. Och de varnar för någonting. Men hur ska de kunna hindra det, om de inte ens vet vad det är för något?

Mer info om karaktärerna
Ben: Nyfiken men misstänksam. Gillar att få uppmärksamhet och är mycket intresserad av Quidditch.
Hans hår är samlat i en ljusbrun, rufsig kalufs. Ögonen är stora och havsblå. Han är ganska bred och lång, och han bär ofta slappa kläder (tänk på att detta inte gäller på Hogwarts, där har de ju uniform.)
Elsie: Elsie har svart, spikrakt hår som räcker till mitten av ryggen. Ögonen är gröna och lyser då hon blir upphetsad. Elsie pluggar ofta och mycket, men är en väldigt bra vän och sviker en aldrig.

Skriv i tråden om ni tycker detta låter intressant, så kanske första inlägget kommer snart

Bra kap!

Tack! Här kommer första kapitlet!
-------------------------------------------------------------------
Kapitel ett
Det regnade mycket den dagen. Så mycket att regndropparna såg ut som pilar som sköt genom luften. Elsie stod på det blöta betonggolvet på perrongen. Om bara några få minuter skulle tåget rulla in och hon skulle göra det alla hennes tidigare släktingar gjort: resa till Hogwarts. Hon skulle lära sig allt om magi och trollformler och när året var slut skulle hon kunna otroliga saker. Hon hade läst på målen och de verkade väldigt häftiga.
"Snart är det dags mamma!" sa Elsie upphetsat och kramade sin mammas hand.
Exakt då, just när orden lämnat hennes läppar, såg hon hur Hogwartsexpressen rullade in på perrongen. Den var stor och röd, och den glänste som aldrig förr. Hon hade så många gånger sett den, så många gånger tänkt att där vill jag vara, i den vill jag åka.
"Du skriver väl?" undrade hennes mamma och fick en bekymrad rynka i pannan.
"Såklart!" utbrast Elsie och när hon såg sin mammas min tillade hon snabbt: "Mamma, det här kommer att gå bra! Det är min dröm, det har varit min dröm i flera år! Och jag kommer skriva till dig, varje dag kommer jag skriva till dig, så du kommer aldrig att känna dig ensam!"
Mamman log mot henne, men bekymmersrynkorna fanns kvar där som om de varit inristade i pannan.
"Självklart, min älskade dotter." Hon kysste Elsie på pannan och kramade henne.
"Mamma, jag tror jag måste..."
"Ja. Hoppa på nu. Men glöm inte att skriva bara!"
Elsie tog snabbt upp sin tunga koffert och trängde sig in bland alla förvirrade elever. Det var nog bäst att hitta en kupé innan alla blev fulla.
Elsie chansade vilt och tog åt höger och det verkade vara rätt val. I den här delen av tåget stod bara några femteklassare och pratade om något som de verkade tycka var väldigt underhållande, för de skrattade högt och ofta. De verkade ju ändå inte lägga märke till henne.
I kupén längst bak i tåget satt en kille som såg ut att vara i hennes egen ålder. Han hade en ljusbrun kalufs som såg ut att aldrig ha vidrörts av en kam. Han såg lite frånvarande ut och tuggade långsamt på en chokladgroda.
När killen hörde Elsies steg stannade han upp och slutade tugga. Han kollade på henne som om hon var någon från en annan planet, sen sa han: "Vem är du, om jag får fråga?"
"Det får du så gärna", sa Elsie glatt, glad över att någon tagit kontakt redan nu, trots att det var ett lite udda sätt att ta kontakt på. "Jag heter Elsie Granger."
"Jaha", sa killen och kollade ner på sina smutsiga naglar. Han sa inte ens något om hans eget namn.
Det blev en stunds tystnad mellan dem, men inte en pinsam tystnad utan en tystnad där de båda tänkte på sitt. Tillslut sa killen:
"Jag längtar till godisvagnen kommer. Då kommer jag köpa Bertie Bots bönor."
Bertie Bots bönor hade Elsie hört talas om men aldrig sett. Hennes mamma hade uttryckt det som "så vidriga godisar" men i hemlighet hade hon alltid velat testa det.
"Kan de verkligen vara i alla smaker? Jag menar, asfalt och så?"
"Såklart! Annars skulle de inte vara roliga. Min brorsa har fått komage en gång", sa killen som om det var något storslaget som hade hänt.
"Verkligen?" sa Elsie utan entusiasm. Faktum var att hennes tankar var långt borta. Hon tänkte på slottet och sin dröm. Och att hon om endast några timmar skulle vara där.

Kör på, den verkar bra!

Detta kan bli helt fantastiskt! Man märker redan efter första kapitlet att du skriver väldigt bra.

Tack! Just nu är jag lite slutkörd, men kanske imorgon om jag hinner.


Men gud så gulligt av dig! Blir asglad när du säger sådär. ♥

Hej igen! Förlåt att jag inte skrev igår (fredag) men hade friidrott så jag orkade liksom inte. Skriver en del nu istället, passar på när jag är sugen. Fortsätt med era fina kommentarer, det peppar mig att fortsätta! ♥ Och justeja, har glömt att säga att vartannat kapitel är det ur Bens perspektiv, och vartannat Elsies! Och glöm inte att det är många år efter HP:s tid, så vissa saker kan ha förändrats. Då kör vi då


Kapitel två
Tåget stannade med ett lika högt gnissel som förut. Dörrarna öppnades och Ben och Elsie bra ut sina tunga koffertar till perrongen, där det stod en benig man med ljust axellångt hår som hänvisade alla förstaårselever till båtarna.
Ben och Elsie förflyttade sig till en hamn nära perrongen där flera stycken båtar stod fastbundna.
"Ska vi åka tillsammans?" undrade Elsie och Ben hörde att det fanns en viss hoppfullhet i hennes röst. Det gjorde honom osäker.
"Jag... jag lovade liksom Ludwig."
Elsie slutade inte att le. Hennes leende var speciellt, det kändes som att det rymdes sol och glädje varje gång hon log. Som att blåmesar och talgoxar flög ut ur hennes mun och kvittrade på en glad melodi, och det gjorde Ben alldeles varm i hjärtat. Ändå hade något grått moln lagt sig och regnat, för leendet var bara halvt nu. Hon hade kanske blivit ledsen.
Ben brukade inte bry sig om att någon blev ledsen. Det låg liksom i det naturliga, någon blir ledsen ibland. Där hemma brukade dessutom vakterna ta hand om gråten, eller mamma eller moster Ewa.
Ben vinkade och log lite ursäktande innan han gick mot höger, där Ludwig och han hade bestämt träff. Ludde stod redan där och höll just på att lossa kedjan när han kom.
"Hej, Ben! Haft ett bra lov?"
"Jovars", sa Ben och försökte sig på ett leende. Det blev mest som en grimas. "Fick kräksjuka vet du, annars var det okej. Du då?"
"Du skulle vart med! Vi åkte i de brantaste backar, nedför de högsta klipporna! Åh, Ben, du skulle älskat det! Jag lovar."
Luddes förut så lugna ansikte hade spruckit upp i ett brett leende och hans röst var vild och entusiastisk. Ben försökte dölja sin avundsjuka på bästa sätt och sa istället:
"Ska vi åka?"
De tittade upp och såg att de flesta av eleverna redan börjat ro, och Ludwig sa hastigt:
"Det är nog bäst."
Ben ryckte av kedjan med ett ryck. Så började de båda ro.

Du skriver verkligen fantastiskt och underbart, din saga är väldigt superbra

Wow.. Superbra! Skulle du kunna säga ungefär hur många år efter HP det är? Lite nyfiken här..

Superbra!!! Mer?(!!!!!)

Tack så mycket allihopa! ♥ Mer kommer imorgon eller i övermorgon, det beror på vad jag hinner och känner för.


Har själv inte tänkt på det sådär jättemycket egentligen, men kanske typ hundra? x) Alltså, ni får tolka det som ni vill, eh.