What I forgot to say

OKej, det här blir typ min... sjätte eller sjunde fanfiction, och det händer lite mycket i mitt liv just nu, så var bered på sämt upptadering. men jag hoppas att ni kommer vilja läsa

Titel: What I forgot to say
Ratnig: PG-13 tror jag.
Handling: Lee Jordan har varit hopplöst kär i Fred under alla deras år på Hogwarts. Men när Fred dör under kriget, förändras allt för Lee. Han får vara sim en barnvakt till George, och måste själv hålla koll på sina känslor.

Någon som är intreserad?

Jag! Låter jätte super duper awesome bra!

Kapitlet kommer senare idag, har lite läxa att göra, och måste räta igenom det.

Oki Dokiee!

Åh, jag älskar deras shipnamn, Free!

Jag med

Jag läser gärna!

Kapitel 1


Fred Weasley

1978-1998

Lee kände en stilla tår sakta rinna ner för hans kind när han tittade på graven. Alla minnen spelades upp för honom, första gången han de träffats, alla hyss de gjort tillsamans, tiderna då de skrattat tillsamans. De få tillfällena då de varit ensamma, då de kunde prata om andra saker, allvarligare saker, saker som de inte kunde prata om med Geroge.

Han skakade, om det var av sorg eller kyla gick inte att avgöra. Han vita ros låg på graven, lyste vit mot den mörka marken, skrek ut att Fred var död.

Han hade träffat Geroge, flera gånger, han sov faktiskt där och hade gjort den sedan Molly skickade en uggla om att Geroge behövde stöd. De delade rum, men George pratade nästan aldrig. Lämnade inte rummet fören sent på natten, då han smög ner till köket. Lee hade följt efter honom, för att ta reda på vad han gjorde. Som han hade gissat, grät George, ljudlösa tårar sipprade ner längs hans kinder. Det var första gången de hade pratat efter Freds död.

De hade alltid varit Fred&George och Lee. Tvillingarna, som hade varit Lee´s enda vänner, var otroligt tajta, delade allt med varandra, inget kunde skilja dem åt. Förutom döden.

Lee torkade ilsket bort tårarna ur ögonen och vände sig om för att gå. Det hjälpte inte till att stå och gråta över någon som var död! Fred skulle hur som helst aldrig komma tillbaka, han skulle aldrig veta att han lämnat en vit ros på hans grav, han visste inte var han var begravd eller att hans ens var död! Ilskan bubblade inom honom. Han kände de idiotiska tårarna trillade sakta ner för hans kinder igen.

”Om jag bara sagt något” Tänkte Lee och drog med handflatan över kinderna igen. ”Det är hur som helst för sent nu”

Natten höll på att bli morgon, himlen färgades röd, och han kunde nästan se hur Fred sat och iakttog honom, hur han log mott honom och viskade att allt skulle bli bra igen. Men han visste att Fred inte skulle säga något mer till honom.

Hans älskade Fred, och hade alltid gjort det. Men Fred skulle aldrig få veta det, för Fred hade dött i kriget innan Lee hittat honom. De hade skillts åt, och lovat att träffas i Stora Salen. Lee hittade Fred, liggandes död på marken, omringad av sin familj, som grät och skakade av chock. Han kommer aldrig glömma George skrik när han såg sin döde tvilling. Lee minns så tydligt hur George kastade sig i Lee armar, medans Lee försiktigt strök sin förtvivlade vän på ryggen.

Sen var kriget bara över. Ingen annan en Fred familj, och ´Lee, Harry och hermione, verkade sörja över honom. De försökte fortsatte leva, som om kriget aldrig hade hänt. Som om allt var normalt igen. Men det skulle aldrig någonsin bli normalt igen. Han skulle aldrig kunna förklara sin kärlek till Fred, aldrig kunne prata med honom eller höra hans skratt. De skulle aldrig kunna sitta vid den stora eken på bakgården till Weasley Vassa Faror och ha sina gemensama pratstunder, de stunder som Lee hade tyckt allra bäst om, de stunder de han kunde prata med Fred om allt. Det var inget fel med George, de var bästa vänner, det var bara det att Fred bar speciell. Det var Fred som räddat Lee ur mardrömmen under hans första år. Mardrömmen som mobbad.

Lee´s fötter styrde honom mott Kråkboet igen. Han ville egentligen stanna ute längre, men ifall att George vakande med någon mardröm igen, ville Lee vara där. Inte för att Geroge någonsin svarade på Lee frågor, men det märktes att han ville ha Lee där, istället Molly. Det var som om de två förstod varandra angående Fred.

Det vanliga livfulla huset, låg i total tystnad. Enstaka jämrande från gengångarens hördes. När han hade kommit upp på övervånigen, såg han att det sipprade ut från George rum. Han tvekade, skulle han vänta tills det hade släckts? Men tanken på att det kanske var ännu en mardröm, fick Lee att försiktigt öppna dörren. George sat vid fönstret, med ett glas vatten i handen. Han tittade snabbt upp, försskrämd över att någon plötsligt kommit in.

- Varför är du vaken? Frågade Lee och drog av sig sin extra tröja.
- Kunde inte sova, svarade George och ställde sig upp.

De två pojkarna mätte varandra med blicken, som för att kolla hur mycket man skulle kunna avslöja.

- Vart var du själv då? Frågade George misstänksamt.
- Sträckte på benen, sa Lee och ryckte på axlarna.
- Vart gick du? George tittade på honom misstänktsamt.
- Runt huset bara, sa Lee och ryckte på axlarna.

George lätt ämnet falla, men det syntes på honom att han inte trodde Lee.

Lee kröp ner i sin mjuka säng. Han somnade nästan direkt, men skulle inte få sova länge, då George snart skulle skrika Freds namn, av ännu en av de ändlösa mardrömmar han får evigt skulle drömma.

Verkligen bra! Jag gråter faktiskt lite men den var väldigt bra det måste jag erkänna!

Tack