Only time will tell...

Kapitel 1.
Jag såg på det vassa, blanka bladet jag hade i min hand. Vred långsamt på det och såg ljuset från lampan speglas i det. Sakta sänkte jag det mot handleden och tryckte till. Jag kände den välbekanta smärtan komma, och andades långsamt ut. Gud vad jag hade längtat efter det här. Det var flera dagar sedan jag gjort det sist, och min ångest hade börjat bli outhärdlig. Jag reste mig långsamt från toalettlocket och tog upp en linda. Vant snörade jag den runt handleden, fäste den och började sedan torka upp blodet som hade kommit på golvet. Jag kastade en snabb blick på klockan. Den visade 15.34. Det betydde att det var högst 1 timme tills mamma kom hem. Jag drog på mej en tjocktröja för att bandaget inte skulle synas, gick ner för trappan och in i köket. Jag tog snabbt fram en kastrull, en stekpanna, massa grönsaker, färsk pasta och kyckling. Jag fyllde kastrullen med vatten och la i pastan. Samtidigt som jag la i kycklingen i stekpannan tog jag fram en skärbräda och började skära upp grönskerna. Efter en kvart var både grönsakerna och kycklingen färdig. Jag dukade upp på bordet och gick ner i källaren för att hämta en flaska vin till mamma. Jag hatade att vara nere i källaren. Det har jag gjort ända sen den där gången jag tappade en talrik i golvet och mamma hade låst in mej i källaren utan någon mat eller vatten och tvingat mej att skrubba hela golvet, och måla om. Jag var fem då och fattade inte vad jag hade gjort för fel. Jag rös vid minnet och skyndade upp i köket igen. När jag kom upp i köket var det fortfarande 4 min kvar på pastan så jag satte mej ner på en stol och kollade mej runt i köket. Den gula färgen på luckorna hade börjat flagna, det var sprickor och märken efter knivhugg i köksbänken, kranen var sen och rostig, men jag älskade det här köket. Det hade alltid varit min plats. Den ända platsen jag fick vara ifred på. När jag var liten innan pappa försvann satt jag alltid härinne och gjorde läxorna medans han lagade mat. Det hade jag gjort ända tills den dag jag fyllde 11. Den dagen jag fick brevet som ändrade mitt liv. Jag hade varit så glad, så lycklig. Jag hade blivit antagen till Hogwarts. Jag hade drömt om det i hela mitt liv. Min mamma var en mugglare och min pappa var en ynk. Min pappa hade aldrig berättat för mamma att han kom från en magisk familj, men han hade berättat sagor om den magiska världen sen jag var liten. Mamma fick reda på det när vi satt och åt middag, och hon blev så arg att hon kastade sin kniv mot pappa. Den träffade honom i ena armen, och han fick åka in till sjukhuset. Han sa aldrig till polisen vad som hade hänt, men några dagar senare skiljde sig han och mamma och jag har inte sett honom sen dess. Det var 4 år sen idag. Jag saknar honom så jävla mycket. Jag kände hur tårar börja bildas i ögonen, men precis då pep timern på spisen till. Jag torkade bort tårarna i ögonen och gick upp till spisen för att hälla av vattnet från pastan. Jag ställde fram all mat på bordet och kollade på klockan. 14.10. Mamma borde vara hemma när som helst. Jag gick drog ut stolen för att sätta mig ner igen, men en låg knackning på köksfönstret fick mig att vända mig om istället. Utanför fönstret satt en mörkgrå uggla och tittade på mig med stora gula ögon. Jag öppnade fönstret och ugglan satte sig på fönsterkarmen. Den hade ett tunt brev fastknutet runt benet, och jag såg redan innan jag knutit loss det att de kom från Hogwarts. Så fort jag knutigt los brevet flög ugglan iväg. Jag kollade förvånat efter den. Ugglor, eller i alla fall min uggla brukar alltid vilja ha något gott när hon har lämnar ett brev. Jag brukar alltid bli så irriterad när hon sitter och nafsar mig i fingrarna, men nu längtade jag sjukt mycket efter det. Jag började sätta mig ner för att öppna brevet, men blev än en gång avbruten. Men nu var det av en bild som stannade utanför dörren. Jag kollade ut. Mamma var hemma. Jag kollade ner på brevet i min hand. Vad skulle jag göra av det?!


Det här är min första ff och jag skulle bli jätteglad om ni säger vad ni tycker om den! kram klara

Jättebra! Jag gillar den

Ååh, Gud vad bra! Du har verkligen talang! Ser fram emot mer ♥

Riktigt bra, men du kan komma ihåg att ta nytt stycke när det är en ny händelse
Fortsätt i samma stil!

Superbra, håller dock med om att det blir lättare att läsa om det är uppdelat i stycken. Förresten skrev du först att klockan var 15:34 men sen att den var 14:10.

Kom ihåg styckeindelning!

Dessutom kräver mugglis att du lägger in i början en liten "faktaruta", med rating och liten indelning och annat smått och gott ^^ se från reglerna i det här forumet, så får du det rätt och den här tråden låses inte ^^

tack för alla fina kommentarer! blev jätteglad när jag såg dom!

Kapitel 2
Jag tänkte i en sekund och sprang sedan fram till kylskåpet. Jag la mig ner på knä och sköt in brevet så långt in under som möjligt. Det brände i handleden när jag sträckte på den men jag brydde mig inte. Jag hörde hur hon öppnade dörren, och hoppade upp från golvet så snabbt jag kunde.
-Klara kom hit! Ropade mamma och jag hörde hur hon sluddrade. Hon var full. Jag suckade och gick in i hallen.

Mamma stod precis innanför dörren och kollade på mig. Hon hade fortfarande på sig sin jacka och sina skor. Jag stannade och frågade:
-vad är det?
-Min chef har bestämt sig att det jobbar för många på kontoret, och sparkade 10 personer idag. Inklusive mig.

Jag stirrade på henne. Hon kunde inte förlora jobbet. Vi hade redan svårt att klara oss, och det skulle ta lång tid för henne att hitta ett nytt. Hon hade ingen speciell utbildning och hon var inte den som ansträngde sig i onödan.

-mamma, du måste…
-Nej, Klara jag måste ingenting. Den här gången ska jag göra vad JAG vill. Inte vad du eller någon annan vill att jag ska göra. Din pappa är inte här längre så JAG bestämmer! Avbröt hon mig.
- Men mamma! Försöker jag igen, men blir avbruten av ett hårt slag i magen. Jag skriker till och viker mig dubbel med händerna för magen. Det känns som om den brinner. Jag kollar upp på mamma som står och ler. Hon ler och säger:
- jag sa nej Klara. Och går sedan ut i köket.
Jag står kvar i hallen tills jag kan sträcka på mig, sen följer jag efter mamma in till köket.

Jättebra!! Sorgligt D: