SJÄLSBYTARE

SJÄLSBYTARE



Hej, det här är bara början på min Novell/Bok som förmodligen kommer att ta lite lid innan den blir fördig, men jag har lagt ut ett litet smakprov som ni kan läsa och så får jag se om jag ska forrtsätta. Det kan eventuellt bli några ändringar senare, men här är den ialla fall.


Det kommer handla om Faragon Heep, som har en speciell gåva. Han kan byta själar med andra, men någon med mörka krafter försöker stjäla själarna, och han är utnämnd tll att lösa problemet.



Natten var iskall, hösten närmade sin mittperiod, vilket märktes väl. Trädens alla löv fick sin vanliga gulbruna eller i vissa fall röda färg. Dimman låg tät över markens mintgröna, daggfullda gräs, fuktig liksom luften. En svart katt sprang med lätta och tysta steg över de dödstysta gatorna. Utan någon speciellt mål, men med brist på annat håller den sig i rörelse för att inte mista alla värme i kroppen. Likaså gör den unga mannen som är på väg bort från alla hus, som redan är släckta, bort från folket, som så fort man ger blickar kastar uppmärksamhet mot honom, mot den unga mannen med mörkt chokladbrunt rufsigt hår, blek hy, och slank, men muskulös kropp. Han som ingen egentligen vet vem det är. Den nya killen, som ingen har en aning om vart han bor. Han som de sällan ser, bortsätt från de obligatoriska lektionerna, som han även då är borta från. Som att han skulle bry sig om dem, det hade varit såhär alldeles för länge för att någon som helst varelse skulle kunna bry sig.

Han gick med snabba, men långt ifrån stressade steg, snabbheten låg i hans natur, på väg en bit bort från staden, om man kunde kalla det så, det var mer som en stor by, eller en i sådana fall, väldigt liten stad. Han var på väg hem, hans eventuellt tillfälliga hem. Han visste inte hur länge han skulle stanna, som vanligt. Om stället var nog intressant kanske det skulle bli en längre tid än vanligt, det skulle komma fram snart nog.
Efter ungefär 3 kilometers promenad var han nästan framme vid sitt mål. Vägen smalnade och blev tillslut endast en grusväg. Granarnas höghet här var lite av en kontrast mot vad de var närmare staden. Det kanske var därför som husen tunnades ut mer och mer. Efter att ha passerat vad som förr föreställt en järnväg svängde han upp mot en smalare väg, liknande en stig upp mot skogen, som nu låg under dimma. Precis vid kanten av den, med drygt tio meters avstånd från vägen stod huset. Det var ganska förfallet, men ändå väldigt vackert. Växter hade klättrat upp över väggarna så färgen syntes inte lika bra som den hade gjort förr, om någon skulle ha gissat skulle de nog ha sagt grått, men på den tiden då någon verkligen bott där var det helt säkert vitt. Nu när smutsen och åldern tagit över var det svårt att säga. Ingången var förvånansvärt välbehållen med tanke på hur det kunde ha sett ut, men det var nog mest ingångens förtjänst. De mörka mönsterfyllda portarna med stora silverhandtag såg ut att kunna ha platsat på ett lyxslott, därför gjorde de sig bra här till det här, lite större, äldre huset. Han hade precis kommit upp på trappan när han tog fram nyckeln, även den silverfärgat, med lika struktur på som dörrhandtagen. Det var nästan knäppt tyst, förutom när nyckeln vreds om, och en ensam kattuggla, som hoade svagt bland trädtopparna längre in i skogen. Innan han öppnade dörren kollade han sig runt axeln och såg så att ingen skulle se honom, bara då, när han var säker på sin ensamhet steg han in i huset. Dörrarna gnisslade lätt när de stängdes igen bakom honom och han mindes genast att han glömt att smörja dem, som han planarat innan han gick. Han svor tyst för sig själv innan han tog upp en tändare, men såg att det inte behövdes, för i vardagsrummet lyste det redan.

Han gick så tyst han kunde bort mot rummet, där han var säker på att han hade släckt innan han lämnade det. Förundrad över vem eller vad som kunde vara där inne, ställde han sig vid dörrkarmen och kikade in. I den stora braskaminen fanns en eld brinnande, som hela tiden ville nå dess förra lågor, papper fulla av klottriga skrifter låg utspridda runt den flanellklädda soffan, och i den omaka bruna fåtöljen bredvid satt någon. En man. Det gick inte att urskilja hur han såg ut förrän han hade ställts dig upp. Hans lår var långt, vågigt och hade en nyans av råttfärg. Hams klädnad bestod av en lång svart ponchoformad jacka. Där underarmarna syntes.
På hans vänstra arm syntes en rad av minst 20 tatueringar i form av olika runor och symboler. Hans byxor var slitna och på vissa delar syntes hans sönderrivna ben. ”Det har gått en väldigt lång tid Heep sen vi sågs sist.” Sa den okände mannen. Faragon, som var van att bli tillkallad Heep, såg på mannen med rynkiga ögonbryn, som mannen genast upptäckte. Han snurrade på sitt långa skägg var lätt flätat och såg allvarligt på Faragon. ”Mitt namn är Charis” sa han och räckte fram sin vänstra hand för att inte verka ovänlig. Faragon räckte likaså fram sin vänstra hand och skakade den. Det var någonting som han kommit ihåg sedan barnsben. ”Jag antar att du redan vet vem jag är eftersom du tilltalar mig med Heep” sa Faragon, fortfarande skeptisk till den oväntade besökaren. ”Absolut, det gör jag” Svarade Charis och vände sig för att gå ut ur rummet. Faragon rynkade på ögonbrynen. Vem trodde han egentligen att han var? Hur hade han fått information om sitt hus? ”Vart är du på väg?” Frågade han Charis otåligt, som redan hunnit halvvägs upp för trappan. Som redan förväntat fick han inget svar, istället följde han efter för att lista ut svaret själv.
Han skyndade upp för trappan, men där var det tomt. Han kollade sig omkring, och såg ett svagt ljus i ett rum längre bort, dit han fortsatte. Det var ett litet rum, där bokhyllor klädde de tapeterna, ett stort runt fönster fanns i den motsatta riktningen och i mitten fanns ett litet trekantigt bord där Charis stod lutad över.
Några halvt utbrunna stearinljus var redan tända, Faragon gick fram och försökte få ögonkontakt med den underliga mannens ögon. ”Varför är du här?” Hans tonläge lät alvarigt, men inte argt. Charis höll ett hårt tag om bordet. Charis släppte bordet och gick långsamt fram till Faragon. ”Jag är här för att varna dig.” Han såg på Faragon med oroande blick. ”Som du ser har mina krafter bleknat med åren, ju fler svarta härfåglar som föds, ju fler tatueringar ristas in i mina armar. Ondskan tar över. Mörker skymmer ljuset, vattnet släcker eldens törst, och magin, som vi så omsorgsfullt har behållit, kommer förintas om vi inte gör någonting åt det.” Han stod så nära Faragon nu så att han skulle kunna snudda honom vid näsan, men han vägrade att visa sig som en ynkrygg. ”Och varför kommer du då och söker hjälp hos mig om du redan vet vad som är problemet?” Frågade Faragon med antydan av irritation i rösten. ”Du förstår inte, du är blankt 17 år och du har redan den starkaste kraften av oss alla. Du kan byta själ kontrolerat och säkert varje gång, och du behöver inte ens blinka så är du tillbaka i dig själv igen. Du är den enda av oss som skulle kunna hjälpa oss att sätta stopp för de som försöker stjäla våra själar! Det här är vår sista chans, ingen går säker fören vi har avslutat det här uppdraget!” Han gick till bortre delen av rummet och kollade ut genom fönstret. Månen var i sin fulla form, och var det enda som lyste upp nattens mörker. ”Om människorna där ute hade varit mer uppmärksamma hade de sett att fullmånen varit framme i minst två veckor nu.” Charis humör hade råkat riva ned hälften av alla böcker som stod i en av bokhyllorna. Frustrerat började han rota igenom dem och ställde tillbaka dem en efter en. ”Vilken är det du letar efter?” Frågade Faragon som såg hur noggrant han studerade varje bokrygg. Som förut fick han inget svar. Det enda ljud som kom ut från hans mun var enstaka mumlanden och svordomar. ”Snälla, jag kan hjälpa dig…” Men han fick fortfarande inget svar, så han slöt sina ögon…

Du är sjukt duktig!

---

Winter is coming...