Hand i hand längs motorvägen (En Harry/Luna-saga)

--

Titel: Hand i hand längs motorvägen
Rating: PG
Språk: Svenska
Om: Hej mugglis! Det här är lite nytt för mig, har aldrig skrivit shipping-grejer förut tycker det är lite knepigt, så är jättetacksam för feedback och söta kommentarer och så!

I det här lilla äventyret får vi får följa fröken Kärleksgott på hennes resa genom sitt fjärde och femte år på Hogwarts, där hon får många nya vänner, bland annat den berömde Harry Potter. Det är en rolig och ibland tråkig historia. (Och ja, motorvägen kommer in senare..)

------------------------------

Kapitel 1: Testralerna

Det var bara en dag.
Och nej, att det var den första september, a.k.a "åhh-nu-börjar-skolan-där-vi-ska-lära-oss-trolla-så-låt-oss-sitta-på-ett-TÅG-i-elva-timmar-tjoho" räknas inte.
Det är ju precis som en skoldag, bara tråkigare.
Det var bara en sån dag. En skoldag. Fast, ja, tråkigare.

Men ändå var det något som ändrades just den dagen.
Något stort.

Jag har alltid gillat henne, Ginny. Hon är inte som de andr... eller nej, hon är precis som de andra - med ett huvud lika fullt av trollformler, killar och, öh, bacon som alla andra i vår årskurs. Men hon är som en bra version av dem. Hon tror inte heller på smygspruttar och narglar, men hon ser inte det som en anledning att gömma mina skor och färga mina underkläder lila. Hon har en slags konstig förmåga att riva ner allt som skiljer människor åt och bara gilla läget.
Tuff, normal och schyst, det är hon.

Ja, det var bara en dag det här, ännu en dag, på ännu en sommar, då jag för ovanlighetens skull tänkt på Harry Potter.
Ja, för Ni-Vet-Vem har ju återvänt, och inga schampoflaskor går säkra, och Trolldomsministeriet struntar tydligen i hårhygien såpass mycket att de låtsas att han inte finns.
Helt och hållet.
Som när man bara snurrar 90 grader och börjar vissla. Högt.

(Nog för att Ni-vet-vem är expert på att gömma sig, så det är inte speciellt svårt att låtsas som att han inte finns, ändå, haha)

Och jag tänkte faktiskt på Harry Potter igen just den här dagen, för jag satt och läste senaste Hört & Sett, Pappas tidning, den är jättebra, lovar, om Cornelius Fudge och hans svartalfer.
Tänkte på ifall några utav de där svartalfpajerna smugglats till Hogwarts för att svartalfkött går så bra ihop med pumpasaft (Vår rektor, Dumbledore, han är lite kul) och deras kött innehåller ju julikvarker som reagerar extra starkt på hjältemod, så om någon som slagits mot drakar och ormar och annat tjolahopp, typ Harry Potter, äter av den så lär han svälla upp och få fem öron och.. ja, sen kom Ginny in i kupén, min kupé alltså, den smygspruttfyllda.

Hej, läget, bla bla bla kallprat, villr mest bara kolla hennes illröda hår efter narglar, men okej.
Och så kommer hennes bror Ronald in, tillsammans med just Harry Potter, Hermione Geller... nej, Grudger... en kille som jag tror heter Neville, som har med sig en silsvamp, även fast jag inte minns att Pappa sa att den innehöll massa lila sörja.
Och så satt vi där.
Och så hände det lite saker.
Och så åkte vi i samma testralvagn till skolan.

Inte för att det var trevligt - Ginny har mellan raderna berättat om att hennes bror och hans entourage kunde vara lite klumpiga, och hon har inte överdrivit.
Det hann gå ungefär två komma åttiofem nargelvingslag innan Hermione Garler gav mig samma sorts trångsynta Hört-&-Sett-är-inte-speciellt-trovärdig-snäseri som jag är åh så van vid att höra och ännu mindre tid innan jag bet tillbaka med den här konstiga ilskan jag inte alls är åh så van vid.
Ronald Weasley verkade vara ganska taktlös, och Harry Potter själv blev märkbart skamsen över sina kompisar när Cho Chang, den dära gråtbruden från två klasser över mig kom på besök.
(Kan ha varit den där lila sörjan, dock)


Det var bara en dag, det här. En vanlig dag. Men den slutade på ett ovanligt sätt.
Jo, för Harry Potter började skilja sig från dem andra. Och när han gjorde det så fick jag en konstig känsla från honom. Han var lite annorlunda nu. Lugnare, mer.. äkta.. på något sätt?
Sen såg jag att han hade fått syn på testralerna.
Och nu föll pusselbitarna på plats. Han såg ju någon dö. Då. När det var svarta gardiner i stora salen och turneringen var slut och något mer, jag lyssnade inte då, tänkte på den skrynkelhornade snorkacken..
Därför kunde han se dem. Alltså, Harry Potter. Kunde se testralerna.

Jag kände ett äntligen, det gjorde jag. Inga trångsynta kommentarer, bara någon som stod och stirrade på en sak jag också stått och stirrat på - vi hade.. vad kallas det här.. jusst det, 'något gemensamt.' Ganska coolt.
"Oroa dig inte. Du är lika frisk som jag", sa jag till honom.
Sen blev jag hungrig på pudding.

Bra! Fortsätt

Du skriver bra!
Känn dig bevakad!

Bra

Rikaaaard! Heeej! Du skriver bra!
*bevakar*

Åh vad glad jag blir! Tack! Man kan "bevaka" trådar också ser jag, vad bra ^^
Här kommer kapitel 2:

2: Nargelsäsong - Eller?

"Öh, Lollan! Schysst sommar, eller?!"
Tim Dallory viftar med sin fjäderpenna mot mig. Jag säger inget. Håller huvudet nerböjt, skriver ner allt Flitwick skrivit på tavlan.
Van. Så otroligt van. Men det gör ändå alltid lite, lite ont.
"Hittade du några spruttpruttar eller? Va?"
Vet inte vad det är som får mig att titta upp, men det gör jag. Ser deras flin, exakt likadana allihopa, som när man tänder ljus samtidigt, hånfulla ljus, tretton tänder med ett mellanrum mellan sju och åtta räknat från höger.
"Det heter 'Smygsprutt', säger jag till honom. Den där konstiga, hetsiga känslan börjar komma igen. Var kommer den ifrån?! Inte kan det vara nargelsäsong redan?
Och när han skrattar så fortsätter jag.
"Du borde kolla dig själv, kollar man sig inte i god tid så kan man glömma bort vad alla ens farbröder heter.."
"Yeah right, och sen så hamnar jag på en far-off kyrkogård och så hoppar Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn fram bakom en gravsten och försöker döda mig, eller hur?"
Tims bästa kompis Reno skrattar högt.
"Kolla, jag är berömd och korkad.", säger han och gör glasögon med händerna. Det ser fult ut.
"Ge mig uppmärksamhet!", säger Tim och ritar ett blixtärr i pannan.
"Weirdo", säger Reno.
"Nu tycker jag det är mindre prat, mer jobb som gäller!", piper Flitwick från bakom katedern. Tim skrattar och vänder sig om. Några bänkar framför passar Patricia Dolly på att blänga åt mig. Förvåningen är minimal: Patricia skulle hoppa från Astronomitornet iförd en chockrosa hippogriffdräkt om Tim nu ville det.

Det är kylig höst och mina öron-snibbar svider. Men är det nargelsäsong så är det, och då måste anti-nargel-lökarna fram. Jag har ingen lust att glömma bort Abrahaglossions namn. Han är så snäll.
Men någon gång ska jag orka göra en viktminskningsförtrollning på anti-nargel-lökarna, iallafall.
Det fräser fortfarande i magen när vi står i ett smådimmigt växthus och sår Agapantusplantor. Om jag blundar, slappnar av och bara existerar så känns det som om att allt jag vill göra är att hala hem Tim, Patricia och alla de där och visa dem Pappas färska iakttagelser på den Skrynkelhornade Snorkacken och säga:
"Kolla.. Finns det något annat som lämnar sådana här avtryck, eller? Neeej, för att: DEN FINNS! Så nu kan ni sluta kalla mig konstig!"
Eller att någon av dem kunde förlora en nästkusin eller något mindre värdefullt så att de kunde se tetralerna, som de också tror är ett av "Lollans dumma påhitt".
Harry Potter. Han kan ju se dem..

Och när man talar om snorkackar och annat mysigt så kommer just Harry Potter gåendes nedanför slottsbacken, tillsammans med Grangr.. nej, Gruedler och Ronald Weasley.
Professor Sprout meddelar att lektionen är slut.
Jag hamnar som i trans; tänker fort, rekordfort faktiskt, superduperhyperfort, säkert narglarna igen, attans, jag tänker på Harry, på alla som är som Tim, tror att han är galen.. precis som folk tänker om mig ibland.. tänker på testralerna och på att om nu Ni-vet-vem dyker upp och gör schampobutik av hela Hogwarts så kommer folk att sluta kalla iallafall Harry för konstig.
Det svider och skaver i öron-snibbarna, men jag kan inte sakta ner.
"Harry", säger jag mycket, mycket högre än vad som var meningen. "Jag vill att du ska veta att jag och Pappa tror på dig till hundratolv procent! Vi tror på att Ni-vet-vem är tillbaka och att du slogs!"
Och knappt hinner jag bli klar förrän jag hör Tim och de andra skratta i bakgrunden.
"Skratta ni bara! Men förr trodde inte folk heller på den Hukande Humdringen eller spygspruttarna!"
Jag nästan springer tillbaka till lunchen.

Lunch, (pudding, åh) och hinner läsa lite Hört & Sett innan förvandlingskonsten. Vår lärare i förvandlingskonst kan bli till en katt, men det känns inte vidare avancerat för att vara någon som undervisat i sextionågonting år. Hon borde bli ett vitrinskåp istället.
Halvvägs mellan artikeln om blåbärselden man skymtat i norra Skottland och Pappas tappra försök till en lyckad annonsaffär (En gumma i Diagonkränden som säljer egengjorda vattenkransisärskruvarsskruvmejslar) kommer jag på vad det är som känns så varmt och jobbigt i min mage. Det är inte nargelsäsong: (alltså var örhängena totalt onödiga, jättekul) utan känslor. Vetskapen gör mig deprimerad. Jag är inte så bra på känslor. De är för många, svåra att lära sig utantill och några av dem får vatten att rinna ut ur ögonen, vilket ser ganska roligt ut.
Det känns som om det kan räcka nu. Visst vore det en skön tanke att bli lämnad ifred, på riktigt, men tänk om jag hamnar i bråk? En duell? Jag kan inte duellera. Jag är VÄRDELÖS på att duellera. Jag kan bara trolla fram rosa bollar som kan sjunga trestämmigt, men inte så mycket mer än så. Om jag inte kan få dem att hoppa ner i halsen på Tim..

När dagen är slut tänker jag på Harry igen. Undra hur han mår? Han måste också ha det jättejobbigt, med alla som tror att han är galen.. men han har iallafall Gritger och Ginnys bror Ronald.
Jag har, förutom Ginny, men våra scheman är jätteomatchande nu, ingen.
Ensammast på Hogwarts.
Jag slipper höra Patricia och de andra snacka goja om just Harry för jag somnar så fort mitt blonda huvud träffar himmelssängens mjuka kudde.

Jättebra ju! Jag vill gärna läsa mer! ^^

Skriv gärna mer!

Kapitel tre :3


In, ut, fram, bak, höger, vänster, ut, fram, bak.
Äntligen klar. Jag torkar bort svetten och granskar mitt mästerverk. En av fördelarna (jag letar aktivt efter sådana, haha) med att vara ensammast på Hogwarts är att man får så mycket saker gjorda. Jag blir alltid klar med mina läxor i god tid och hinner med både det ena och det andra lilla kreativa äventyret.
Som nu, nu har jag gjort en jättestor lejon-hatt till Quidditch-matchen på lördag. Just angående Quidditch är enda gången som jag och Pappa är osams. Han tycker att det är en, öh, vad var det han sa, "meningslös marknadskraft som etablissemanget utnyttjar för att kapitalisera på oss vanliga dödliga". Jag tycker man kan se förbi allt storpolitiskt hokuspokus (något som Pappa är ganska dålig på...) och försöker se det roliga.
För Quidditch är kul. Det är alltid så spännande när en spelare får Nerviga Nypor och tappar klonken.. det är intressant med bollar, tycker jag. Bra koncept.
Jag hejar på Gryffindor, för de har bra slagmän - de ser ju likadana ut, så det blir liksom häftigt med den extra symmetrin. Plus att förra årets vaktare, Oliver Wood hade så mycket Nypor i sig att hans adamsäpple böebv typ rosa. Då skrattade jag.
Jag går upp och granskar min lejon-hatt. Den är snygg! Jag blir glad! Hej hopp!

Några dagar går. Nu är det lördag.
Veckans näst sämsta dag. Hukande Humdringen går i ide på helger och det skaver i mina hälar små på grund av det.
Någonstans här så börjar jag undra om jag inte är mentalt instabil, för min tankecirkel har rubbats. Det är vanligtvist så här:
20% Skrynkelhornade Snorkacken
37% Narglar
35% Hukande Humdringen
8% Skola
Men nu tänker jag på Harry Potter igen.

Vart är världen på väg, när man inte ens kan få fem minuters ro framför ett lejonhuvud utan att den där klantskallen ska traska in? Han är allt som är ointressant, egentligen - svarthårig, berömd, och jag tvivlar på att han ens skulle köpa en femtedel av de bevis som finns för Snorkackens existens.
Jag går ner mot Stora Salen och försöker lugna mig själv med att mina tankar kring Harry Potter är helt logiska. Det är ju Quidditch, och han, eh, råkar ju faktiskt spela. För det är ju inte så att jag har gjort min lejon-hatt enbart för hans skull... eller?
Hinner halvvägs ner mot Ravenclawbordet när jag vänder mig om. Patricia har fångat min blick och har något skadeglatt i den, men jag får för mig att gå mot Gryffindorbordet, istället. Kommer på att det vore högst, eh, oklokt om Harry drabbas av Nyporna.. kommer på att Pappa sagt att Nypor skräms bort av kreativitet, och kanske kan lite av det från min kreativa lejon-hatt fastna på hans kläder.
Kanske.
Men nu är jag framme vid Gryffindorbordet. Harry sitter i en klump med Ronald Weasley och Gr.. äh.
"Hej", säger jag.
De hälsar tillbaka, och jag börjar förklara att jag inte hade tid med att lägga till att ormen skulle bli uppäten.
Just som jag säger det inser jag hur mycket snyggare det faktiskt hade blivit. Och jag inser att jag gillar det här. De tittar på mig och ser visst lite "öh-stick-härifrån-ditt-freak" ut, men bara lite. Lite, lite.
För det finns något annat hos dom. Jo, det är något annat som tar över, något som dominerar. En slags positiv kraft som känns ny och främmande. Säger inte att de tycker jag är världsbäst direkt, det tycker ingen, förutom Pappa, tack Pappa, men de verkar ha en större aura av tolerans jämfört med typ Tim och de andra. Det gör mig lite svagt lycklig.

Sen händer något plötsligt, som bara händer.
Det är alltd något plötsligt som bara händer, i mitt liv.
Harry Potter tittat på mig lite snabbt, sådär som man gör när man är nära Snorkacken, för man vill inte skärmma den, den är ju så lättskrämd, som eld fast utan det där varma grejset i mitten, och jag får en sån där Känsla igen.
En sån där jobbig som känns som om man svalt ett eldklot. (Som är omöjligt om man inte är halv-heliopat, och det är jag ju inte) Jag inser att han är svår att sluta titta på, Harry. Det är något med hur blodådrorna slingrar sig kring adamsäpplet som känns märkligt tilltalande.
Knappt har jag tänkt tanken förrän han tittar på mig lite snabbt igen, och jag blir typ åttio gånger varmare.
Jag hör inte mina egna ord förrän jag märker att jag råkar säga "Lycka till Ronald", istället för Harry. Ronald tittar förbryllat på mig och tappar en sekund det där accepterande han nyss hade. Jag hinner vända mig om innan mina kinder blir pionröda.
Den konstiga värmen blir bara starkare.
Kommer att tänka på Snorkacken och på att det här känns ungefär likadant.

Jag märker knappt ingenting av matchen. Mina kinder är illröda, mitt hjärta går snabbare än en Humdring som nyss fått vittring på hyfsat mogen ost. Jag fattar ingenting - till en början.
Men jag börjar förstå när jag viftar med trollstaven för att få min lejon-hatt att ryta. Jag kommer på mig själv med att tänka: hoppas han hör.
Gång på gång.
Pappa har berättat att jag redan tidigt frågade honom en triljard frågor om varför Mamma var som han fast med typ längre hår, och varför de gjorde läppmöten då och då.
Och sen började jag på Hogwarts och innan den iskalla isoleringen förskjöt min tillvaro i en lång, svart korridor utan ljus så hann jag uppfatta Patricia och de andra prata ihjäl sig om en sak: Pojkar. Vadå pojkar? Har det med Snorkacken att göra? Nähä. Bra. Då kan jag sluta bry mig. Men när den sena eftermiddagssolen lyser över Hogwarts stora slätter och jag ser den reflekteras i hans glasögon när han flyger förbi, lika lätt och smidigt som om han ägde luften.
Jag vet vad som händer - eller vad som håller på att hända - eller vad som redan har hänt. Inte för att jag själv känner det.
Utan mer eftersom jag känner igen känslan utifrån hundratals tröstlösa beskrivningar, åmande, längtansfyllda beskrivningar som jag hört Patricia och de andra häva ur sig under fyra år av delad sovsal.
Luna Yztokia Lovegood blev precis, eller har blivit, eller ska bli, kär.
I Harry Potter.
Attans.

Jättebra!!
Kommer fler kapitel?