Och de levde lyckliga i alla sina, oops fel berättelse [SV]

Hej igen, folket! I'm back again och jag har en good feeling about den här fanfictionen. Har skrivit tre kapitel redan så det kommer inte ta särskilt lång tid mellan uppdateringarna! Awesome, va?

Borde kanske börja att berätta om fanfictionen. Den utspelar sig under andra generationen och huvudpersonerna är Rose Weasley, Scorpius Malfoy och en OC som jag har döpt till Emily Fletcher. Jag kommer alltså skriva ur alla tres perspektiv under berättelsens gång.

Mycket drama och kärlek och vänskap involverat. Läs om ni är intresserade!

---

Kapitel 1

Emily Fletcher

28 augusti, hemma hos Emily

Gardinen med de röda blommorna fladdrar till i den svala sensommarbrisen. En tanig, ung kvinna med stora gröna ögon och olivfärgad hud sitter bakom ett piano i det mörklagda rummet. Hennes smala fingrar dansar intensivt över de svartvita tangenterna och det kastanjebruna håret har hon satt upp i en lös hästsvans som vilar lätt på ryggen.

Hon slutar tvärt när hon hör ytterdörren öppnas och slår hastigt igen locket. Just som hon snurrar runt på pallen stapplar en medelålders-man in i rummet. Hans blick är dimmig och han stinker av sprit och cigarettrök.

“Jag trodde jag sagt åt dig att du inte får spela på den där”, sluddrar han och tar ett ostadigt steg i hennes riktning samtidigt som han pekar mot pianot.

Den unga kvinnan vid namn Emily Fletcher kommer snabbt på fötter och backar bakåt så att hon har ryggen upp mot pianot. Hon sneglar på staven som ligger uppe på den blanka ytan och sträcker försiktigt ut en hand.

“Tänk inte ens tanken!” ryter styvfadern och gör ett utfall framåt, men han måste ha missbedömt avståndet för allt hans tjocka korvfingrar får tag på är luft.

Emily fryser till i rörelsen och stirrar med uppspärrade ögon och hjärtat i halsgropen på mannen som står bara någon meter ifrån henne nu.

Styvfaderns ögon smalnar av till två små springor. “Du tror att du är så mycket bättre än mig på grund av den där, eller hur? Du tror att du kan bestämma över mig, men det kan du glömma! Jag är inte rädd för något litet missfoster och hennes pinne!” skriker han och kommer emot henne så plötsligt att hon inte hinner reagera förren hans svettiga händer har slutit sig runt hennes hals.

“S-sluta, du stryper mig”, lyckas hon få fram trots stryptaget.

Men mannen framför henne lyssnar inte och hon kippar efter luft när hans grepp hårdnar. Hon ser på staven ur ögonvrån och sträcker sig efter den med handen samtidigt som styvfadern fortsätter skrika otrevligheter i ansiktet på henne. Hela tiden känner hon den fräna doften av alkohol, rök och svett samtidigt som syret sakta tar slut och det börjar gå runt i huvudet på henne.

Hon ger upp försöken att nå staven. Istället börjar hon slå, sparka och riva där hon kommer åt i ett försök att slita sig fri.

Styvfadern ger ifrån sig ett ursinnigt läte när hennes nagel river honom i ögat och han slänger in henne i pianot som om hon vore en trasdocka. Hon faller till golvet i en hög, hostandes och kippandes efter luft. Det river som rakblad i halsen på henne och lungorna står i brand. Hon känner hur salta tårar rinner ner för hennes kinder och hon torkar argt bort dem med tröjärmen. Aldrig att hon gråter inför honom. Hon vägrar ge honom det nöjet.

Emily sätter händerna i golvet för att pressa sig upp på fötter igen, när hon plötsligt känner staven under sina fingrar. Den måste ha ramlat ner för pianot när hon slog in i det. Snabbt sluter hon fingrarna runt skaftet och riktar trollstaven mot styvfadern som ser ut att vara på väg att sparka henne med sin geggiga känga.

“Petrificus totalus”, kraxar hon fram och med ens slutar styvfadern röra sig. Det är nästan som om han ställer sig i givakt för hans ben åker ihop, hans rygg blir rak och hans armar fästs vid hans sidor. Från sin position på golvet kan hon se hur styvfaderns ögon blir mörka och ett kvävt ljud stiger upp ur hans strupe när han försöker skrika.

Sakta reser sig Emily upp. Det gör ont, och kroppen stretar emot ansträngningen men hon vet att besvärjelsen bara är tillfällig och hon vill inte vara kvar här när styvfadern får tillbaka sin rörelseförmåga. Hon har aldrig använt sig av förhäxningar på honom förut, bara hotat med det, men å andra sidan har det aldrig gått såhär långt i heller. Hursomhelst så tänker hon inte vara kvar när helvetet bryter löst.

Emily sväljer och sätter med ens av upp för trappan till sitt sovrum. Hon gissar att hon har ungefär tio minuter på sig innan besvärjelsen avtar och slänger därför upp kofferten på sängen det första hon gör och börjar fylla den med allt från kläder till skolmaterial. När hon är klar låser hon den med ett klick och höjer sin stav.

“Accio spargris”, säger hon och ut ur ett gömställe i bokhyllan far en rosa spargris. Hon fångar den nätt och jämnt och skakar ut pengarna på överkastet. Ett fåtal siklar och några galleoner är allt hon har lyckats spara ihop men det får duga. Snabbt och med skakig hand samlar hon ihop mynten och slänger ner dem i en mindre tygväska.

Sedan sätter hon av med kofferten i ena handen och tygväskan i den andra. Hon låtsas inte om mannen som står orörlig i vardagsrummet när hon passerar, och försöker stänga ute hans oupphörliga försök till att skrika. Snabbt rycker hon åt sig en jacka och försvinner sedan ut genom dörren.

Men ute är det kvavt och jackan behövs inte, så hon knyter den i tygväskan och sträcker upp handen med trollstaven i luften, så som hon sett mamman göra när hon var liten.

Inom några sekunder dyker en trippeldeckare upp vid hennes fötter och hon måste haja tag i handtaget för att inte ramla baklänges. Hon tar ett steg tillbaka när dörren öppnas med ett pysande och en kvinna i tjugoårsåldern kliver ut. Hennes hår är rött och tovigt och hennes ögon är bara halvt öppna som om hon antingen är väldigt trött eller väldigt uttråkad.

Utan ett ord börjar hon lasta på Emilys koffert, varefter hon försöker ta tygväskan ifrån henne, men Emily tar ett steg tillbaka. “Om du inte har något emot det så behåller jag den här”, säger hon och kliver sedan ombord på bussen. “Ett barn till Den Läckande Kitteln, tack.”

“Det blir tjugo knutingar”, muttrar chauffören och sträcker ut en skrynklig gammal hand med handflatan uppåt.

Emily rotar i väskan bland mynten och fiskar upp en sikel som hon släpper i den gamla mannens hand. Han sträcker skakigt fram nio knutingar och hon stoppar ner växeln i väskan igen, varefter hon letar upp en ledig säng som hon sätter sig i.

Bussen rivstartar och först nu känner hon hur öm hon är i vänstra axeln och runt halspartiet. Det kommer säkert bli flera blåmärken och hon kommer tvingas att bära halsduk för att inte väcka några frågor. Emily suckar och lutar huvudet i händerna med armbågarna stödda på knäna, och bryter i gråt.

Riktigt bra! Jag kunde se första scenen i huvudet. Fortsätt gärna, den här tänker jag bevaka!

Tack så väldans mycket, BlondaHermione! Jättekul att du vill fortsätta läsa! Jag lägger ut nästa kapitel så fort någon mer har kommenterat

Verkar riktigt bra C: Riktigt bra beskrivet med styvfadern och det, verkligen. Ser fram emot nästa kapitel! ^^

Tack så mycket, Almson! Här kommer nästa kapitel som lovat!

---

Rose Weasley

1 september, hemma hos The Weasleys

“Har ni packat allt nu? Skolböcker, tandkräm, tandborste, underkläder--”

“För femtioelfte gången, mamma, ja! Vi har packat allt!” utbrister en spänstig ung kvinna irriterat samtidigt som hon släpar ner två koffertar för trappan. Hennes hår är rött och är för tillfället rakt tack vare plattångern hon fått i födelsedagspresent. “Jag är snart sjutton år, mamma, jag tror nog att jag klarar av att packa själv.”

Den ena kofferten fastnar runt hörnet på trappan och efter att ha försökt slita och dra några gånger slår hon till den med ett frustrerat läte. Hon vänder sig till mamman som står vid slutet av trappan. “Lite hjälp kanske?” säger hon irriterat och slår ut med armarna mot koffertarna.

Kvinnan vid namn Hermione låtsas se chockad ut och lägger ena handen över bröstet. “Inte vill en nästan sjuttonåring som du ha mammas hjälp? Du klarar dig ju så bra på egen hand, eller hur?” säger hon.

Rose suckar högljutt och slår ut med armarna i en uppgiven gest. “Visst, jag menade det inte. Kan du hjälpa mig nu?” säger hon.

Ett leende skymtar i Hermiones mungipa. “Men varför sa du inte bara det?” säger hon och höjer trollstaven. En outtalad besvärjelse senare får väskorna liv och flyger ner för trappan och ut till bilen som står parkerad utanför.

Ett otåligt tutande ljuder från bilen följt av en mans röst, “Rappa på folket! Vi är sena!”

Hermione suckar och ser upp mot ovanvåningen. “Var har du din bror? Hugo!”

I nästa sekund hör de ett skrik och ett brak, följt av ett, “Ur vägen allihopa!” och en brunögd kille kommer störtandes ner för trappan på sin kvastkäpp.

Rose hinner inte veja undan och faller hejdlöst framlänges. Med flera stönanden och klagande rullar de båda ner för de sista trappstegen och blir liggandes i en enda stor hög på entrémattan. Hugo skrattar så han måste ta sig för magen, men tystnar vid åsynen mammans blodröda ansikte.

“Hugo Billius Weasley! Vad har jag sagt om att ha kvastkäppar inomhus!” ryter hon och plockar upp den tilltufsade kvasten från golvet. “Du kunde ha skadat dig! För att inte tala om din syster! Du kan glömma att ta med dig den här till Hogwarts.”

Hugo flyger genast på fötter. “Men mamma, jag får ju söka till Quidditchlaget i år! Jag måste ha den!” utbrister han.

“Du får låna en kvast av skolan fram tills jul”, säger Hermione och ställer undan kvasten i klädskåpet. “Sen får du tillbaka den.”

“Men--” börjar Hugo förkrossat, men Hermione avbryter honom.

“Inga men, sätt fart nu”, säger hon och marscherar ut på gräset mot bilen. “Och be om ursäkt till din syster!” ropar hon över axeln.

Rose reser sig upp och ger sin bror en uppmanade blick, men Hugo bara skakar på huvudet. “Glöm det”, säger han surt.

Rose suckar och ska till att kliva ut genom dörren när Hugo säger, “Förresten, ska du inte ha med din skoluniform?”

Rose blir stilla för en sekund, sedan minns hon uppsättningen kläder som ligger på sängen. Hon snurrar runt och sätter av upp för trappan. “Inte ett ord om detta till mamma!” ropar hon över axeln.

Hon hör Hugos skratt bakom sig.

Haha awesome xD

Väldigt bra!
Bevakar

Superbra!!!

När kommer nästa kapitel?
Vet att du skrev nyss, men ändå

Tack så mycket! Här har ni nästa del!

---

Scorpius Malfoy

1 september, på Kings Cross stationen

Den bredaxlade unga mannen står med ryggen rak och hakan i vädret och betraktar de mugglare som går förbi. En handfull män iklädda kostym, talandes på telefon passerar med snabba steg, en gammal dam skjutandes på en kundvagn fylld med säregna saker går förbi och en familj med vad som ser ut att vara fyrlingar försöker ta sig igenom folkmyllret med den specialtillverkade vagnen.

Scorpius Malfoy blåser ut en tuggummibubbla ur munnen och för en hand genom det blonda håret.

“Kommer du, sockertoppen?” säger kvinnan vid bagagevagnen med gullig gull-röst och sträcker ut en hand mot sin son.

Scorpius grimaserar illa vid smeknamnet. “Mamma! Kalla mig inte för det där! I alla fall inte ute bland folk!” snäser han samtidigt som han oroligt ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen han känner är i närheten.

“Inte den tonen mot din mor, Scorpius”, säger mannen som står vid kvinnans sida. Han är nästan en exakt kopia av sin son, fast en äldre version. Hans blonda hår är en aning grånat och de kantiga ansiktsdragen har börjat mjukna av ålder, men han har samma hållning och arroganta uttryck över sig.

“Förlåt”, muttrar den unga mannen motvilligt när familjen på tre passerar genom spärren till perrong nio och trekvart. Där står ett scharlakansrött tåg och spyr ut rök i väntan på dess passagerare och det kryllar av barn och ungdomar i skoluniform som tar farväl av sina nära och kära.

Scorpius för handen genom håret igen och en varningsvissla ljuder. “Tio minuter till avgång! Jag upprepar, tio minuter till avgång!” ropar en tjock konduktör med förstärkt röst.

“Jag förväntar mig att se bättre resultat från dig i år, min son”, säger pappan. “Jag vill inte så lite som höra talas om en kvarsittning, poängavdrag eller sänkta betyg, är det uppfattat?”

Scorpius nickar och tvingar sig själv att med stadig blick se in i pappans kalla, grå ögon. Han kan redan känna pappans press på honom ligga och gnaga i maggropen.

“Ha det bra, Scorpius”, säger mamman och kramar hastigt om sonen. Sedan håller hon honom på armlängds avstånd och viskar med en blinkning, “Jag har packat ner några k-isar, ifall att.”

En ovälkommen, svag rodnad stiger upp över Scorpius kinder och han vänder sig bort för att stiga ombord på tåget. Det är då han får syn på henne och varenda fiber i hans kropp fylls av skuld och längtan. Om bara allt vara annorlunda, då skulle han springa fram till henne och säga som det är, hur han känner, och sedan skulle han kyssa henne, länge och passionerat. Och de skulle leva lyckliga i alla sina--

Ett gällt skrik rycker honom tillbaka till verkligheten som en kalldusch. “Scorpius-babe!”

Scorpius ser den blondhåriga unga kvinnan komma springandes mot honom och undantränger en suck. Men allt är inte annorlunda, och kommer aldrig bli det i heller.