De 5 elementens folk

Jag har börjat skriva på denna på tidningenjulia.se, och jag vill nu dela med mig av den till alla här på Mugglis Hoppas ni tycker om den!



Vi lever tillsammans med människor, med helt vanliga. De som tycker att vi är konstiga, onaturliga. Ja, vi kanske är det men vi behövs. Vattenfolket, Eldalver, Luftälvor, Jordfolket och Andarna. Nu kommer jag, Liana, att berätta om när jag började förstå att jag tillhörde De 5 elementens folk.

I skolan hade vi lärt oss att de som var av Vattenfolket hade fiskfjäll mellan tårna, att de som var Eldalver kunde leka med elden utan att bränna sig, att Luftälvor alltid hade ett hår som var så tovigt att man inte kunde borsta ut det, att Jordfolket kunde allt om växter och djur redan på barnsben och att de som var av Andarna blev osynliga ibland eller att de inte hade någon synlig kroppsdel, fast man kände att den fanns där.
"Liana, rektorn vill prata med dig.", sa min lärare Margaret. Jag slog ihop min bok om Vattenfolket och tittade upp på min lärare, hon stirrade in i mina bruna och mörkgröna ögon. (Ja, mitt ena öga är brunt och mitt andra är grönt.) Varenda person som såg mina ögon fastnade med blicken.
"Varför det?", frågade jag. Margaret harklade sig och tittade bort från mina ögon.
"Hon vill att du ska träffa henne bara. Dina föräldrar är där." Jag nickade och reste mig upp, alla andra elever kollade upp och följde mig med blicken tills jag hade stängt klassrumsdörren efter mig och börjat gå mot rektorns kontor.

Jag knackade försiktigt på rektorns stora blå dörr. Efter ungefär 4 sekunder öppnade den sig och jag tittade upp på den väldigt långa rektorn, i bakrunden såg jag min mamma med sitt långa vågiga bruna hår och min pappa i klädd som vanligt i kostym sitta på varsina stolar brevid en till stol, jag antog att det var där jag skulle sitta.
"Hej, Liana! Vad roligt att du kunde komma, gå och sätt dig hos dina föräldrar du.". Jag nickade stelt och gick fram till mina föräldrar, mamma log sitt varma leende mot mig och jag försökte le tillbaka utan att det skulle se konstigt ut. Sedan satte jag mig och kollade upp på rektorn som hade satt sig på en stol mittemot oss.
"Jo, många här på skolan har börjat undra om inte du kanske kan tillhöra De 5 elementens folk.", rektorn flyttade sig lite närmare oss, "Skulle du kunna hålla upp ditt hår lite?" jag gjorde som hon sa, och rektorns ögon blev stora av förvåning. "Oo, jag ser att ditt hår vid nacken ser ut som gräs. Kan du mycket om naturen Liana? Vad har du för betyg i biologi?", jag tittade i rektorns ögon.
"Ja, jag kan ganska mycket, och jag har B i betyg.", rektorn hade fastnat i mina ögon.
"Hm, bara B säger du?", hon slet sig loss från min blick och kollade på min mamma. "Är det så?", jag vände blicken mot mamma, hon såg spänd ut. Hon trivdes inte vid rektorns sällskap.
"Ja, hon har B i betyg."
"Har ni någon gång anat att hon kanske tillhör Jordfolket?"
"Ja, det har vi", sa min pappa. "När hon var yngre." Jag blev förvånad, mamma och pappa hade aldrig sagt till mig att de hade trott det.
"Varför sa ni inget?", sa jag svagt, så svagt att det var en viskning. Mamma vände blicken mot mig.
"Vi ville inte att du skulle åka ifrån oss.", det föll en tår från mammas kind.
"Ja, men då så!", sa rektorn glatt. "Jag ringer till Sökarna så kan de hämta henne och lämna henne hos Jordfolket, så får hon lära sig mer om hur det är att vara en sådan." Mamma brast ut i gråt, och jag bara tittade stumt ut i luften.
Skulle jag få åka bort? Aldrig få träffa mina föräldrar mer? Få leva med sådana som jag?

Jättebra! MEr!

Taack Nu kommer det lite mer!


Jag fick inte packa! För man får tydligen inte äga saker som har med människor att göra hos Jordfolket. Vi får inte ens ha med människorna att göra överhuvudtaget. Det var bara de där Sökarna som får det, för de tillhör egentligen inte De 5 elementens folk. De var bara helt vanliga människor, eller helt vanliga var de väl inte. För man blev bara Sökare om man hade minst en förälder som tillhörde elementen.
Det var en liten grön minibuss de kom körande på, jag stod med mina föräldrar utanför skolan och tittade fortfarande stumt framför mig. Jag hade fortfarande inte förstått att jag inte skulle få träffa min familj något mer. Eller jag skulle få träffa dem igen, men det var om många, många år.
"Kom nu, tjejen! Vi måste åka.", sa en av Sökarna som hade gått ut ur minibussen, medans den andre fortfarande satt där inne framför ratten. Mamma och pappa kramade om mig hårt, och viskade att de skulle sakna mig som in i bomben och att de älskade mig lika mycket med. Jag försökte berätta att jag också skulle sakna dem och att jag älskade dem med, men jag fick inte ut ett ända litet ljud från munnen.

Braaaa! ♥

Taack sötizz Lägger ut allt jag har skrivit nu!

Jag satt vid fönstret inuti minibussen med huvudet på snedden. I ögonvrån såg jag hus och träd som flimrade förbi, men det var bara väldigt få hus, och de blev bara mindre och mindre. Tills den sista stugan. Vi åkte nu på en grusväg inne i en skog, solskenet lyste mellan trädens kronor och lyste upp små spindelnät med daggdroppar på. Det var fint, väldigt fint.
"Vi är framme nu!", jag hade inte märkt att vi stannat, eftersom jag hade vart helt inne i min lilla fundering om hur Jordfolket bodde, för det hade inte stått i någon bok. Jag reste mig långsamt upp från bilsätet och gick ut ur bussen.
"Ehh...", sa jag tyst och kollade mig omkring. Jag såg inget som skulle kunna se ut som nåt Jordfolket bodde i, det var bara en helt vanlig gräsplätt med några få träd växande med rötterna på varandra.
"Du måste säga att du är av Jordfolket, tjejen. Annars så släpper de inte in dig.", sa Sökaren. Jag harklade mig.
"Jag heter Liana och är av Jordfolket.", Sökaren skrockade.
"Inte så, så kan ju vem som helst säga. Du måste säga vad som gör dig till en av Jordfolket."
Varför sa du inte det från början då?!, tänkte jag surt.
"Jag heter Liana, jag har alltid kunnat mycket om naturen och jag har alltid velat vara där. Mitt nackhår är gräs och mina ögon är i färger som hör ihop med naturen. Mina föräldrar har länge trott att jag är en av er, och nu börjar jag också tro det. Så var snälla och släpp in mig!" Marken började skaka och jag hörde att minibussens motor startas, jag vände mig om och fick se bussen rulla iväg. När jag vände mig igen hade marken lyfts upp så att det nu var ett hål ner till jorden. Jag gick närmare och kunde skymta en spiraltrappa och ett mycket, mycket svagt ljus långt ner. Jag svalde hårt, Skulle jag våga gå ner där? Ja, jag måste ju. Annars så kommer jag ju aldrig till mitt nya hem., tänkte jag och tog ett djupt andetag. Jag tog ett steg ner på trappan och började gå ner.


Mina fotsteg ekade när jag gick nedför trappan, de upphängda gaslyktornas ljus fladdrade i Jordfolkets mörker. Det var en bit kvar tills jag skulle komma ner till fast mark igen, när jag hade stått där uppe och tittat ner hade hålet inte sett så djupt ut. Och nu hade den tanken försvunnit för länge sedan. Hålet var väldigt, VÄLDIGT djupt!
Luften började bli tunn, och min blick började bli suddig. Jag knippade förtvivlat efter andan och sedan blev allt svart.

"Hallå? Hallå, hör du mig?", sa någon och klappade på mina kinder. Jag öppnade sakta ögonen och såg en suddig kontur som satt brevid mig på knä.
"Hon vaknar.", sa en annan svag röst en bit bort. Jag gnuggade mig i ögonen och reste mig sakta upp i sittande ställning. Jag satt i ett mörkgrönt rum, väggarna var skrovliga som om rummet var ur hackat från ett berg eller nåt. Dörren var liten och rund och gjord i ett mörkbrunt träslag. Sängen som jag satt på var också gjord i det mörkbruna träslaget, och "madrassen" var gjord utav granris med en filt ovanpå.
"Är det du som är Liana?", sa en mans röst. Det var han som satt brevid mig som pratade.
"Eh, ja, jag är Liana." Mannen log. Han var klädd i en päls på överkroppen såg det ut som, och han hade byxor utav. skinn. Inga skor, han var barfota. Hans ögon var ljusbruna och hans hår var blont och rufsigt
"Jag är Caleb", sa han. "Din mentor." Han nickade en bit bort från dörren, och där satt det en liten flicka med benen öppkurna mot bröstet. "Och det där är Sallie, din Amicus. Hon ska se till så att du hittar rätt, och alltid se till så att du inte är ensam. Till mig går du om du bara vill prata eller om du vill ha hjälp eller råd.", Caleb log. "Och du måste byta kläder, för det där får du inte ha på dig.", sa han och nickade mot mina jeans och min blåa tröja. Sedan så reste Caleb sig upp och gick ut ur rummet.
Sallie reste sig försiktigt upp och gick fram till mig.
"Salve Liana!", sa hon och la två fingrar bakvända mot hennes haka.
"Sal.. Vadå?", frågade jag.
"Vi använder latin blandat med vårt eget språk. Det betyder 'Hej Liana!'", sa hon och log. Sedan så gick hon fram till en byrå och tog fram kläder.
"Byt om!", sa hon med ett skratt och kastade kläderna mot mig.

Bra! Meer!?

Det kommer mer strax

Jag hade nu satt på mig mina nya kläder. Dem var helt annorlunda från dem som Caleb hade haft på sig. Byxorna var också av skinn men dem såg helt annorlunda ut. Tröjan var mörkgrön, stickad, och tunn. Så man blev inte kokhet av den.
"Vad fin du blev!", sa Sallie och kramade om mig. Sedan så backade hon och stoppade handen i hennes byxficka. "Du måste bära detta...", sa hon och drog ut en medaljong som hängde i ett läderband. Det var en rund guldig platta, lika stor som en femkrona med ett löv ingraverat i mitten.
"Det här är Jordfolkets character.", sa hon och hängde medaljongen runt min hals. "Alla av Jordfolket måste bära en sådan", Sallie log. Jag försökte kolla om Sallie också bar på en medaljong, men det gjorde hon inte.
"Varför har inte du någon charappter?", frågade jag. Sallie skrattade.
"Character, Liana. Jag är inte av Jordfolket, men båda mina föräldrar är det."
"Så...", sa jag dröjande.
"Jag är en Amicus, och det har jag alltid varit. Ända sedan jag föddes."
"Men är du inte en Sökare då, om dina föräldrar är av Jordfolket, menar jag?", frågade jag.
"Nepp, men min syster är det." Hon kavlade upp sin vänstra ärm på tröjan, där var det ett märke. En rund spiral, och den... Blänkte?
"Det finns silver inuti den, det är därför.", sa hon och drog ner ärmen igen. "Nu måste du gå och skriva in dig! Annars så kommer du inte in i skolan.", hon drog i min arm.
"Vänta! Hur gammal är du?", Sallie vände sig mot mig.
"122! Kom nu!", sedan så sprang vi ut genom dörren.
122? Det ser ju ut som om hon är lika gammal som jag...

Bra kapitel!!!

Braaaaa! ♥