existerar kärlek?

Har du någon gång saknat någon så mycket att du inte kunnat sova på natten? Det har jag. Känslorna tog över min kropp och det var som om de levde på allt som fanns där inne, tills det inte var något kvar för dem att äta.
Jag lyckades precis ta mig ur denna situationen helskinnad men det gjorde mig rädd. Kanske var det för att jag blev kär i fel person, krossades och tappade greppet om mina känslor. Jag föll ner i ett mörkt hål utan känslor och kan fortfarande inte komma upp.

Jag saknar ditt leende, men jag saknar mitt eget mer...


Varje gång jag börjar komma i närheten av något som skulle kunna kallas för kärlek så börjar min kropp gå i någon slags försvarsläge, alla dörrar stängs. Jag stänger inte bara ute kärleken som vill in, jag låser även in mig själv och slänger bort nyckeln.
Jag kan inte bli kär längre, min kropp är för svag och här nere existerar ingen kärlek.
Det är inte så att jag inte tror på kärlek, jag faktiskt väldigt starkt troende. Jag är dock hemskt rädd att kärleken inte tror på mig...

Jag känner igen det där. En liten del av mig går igenom det varje gång jag och min pojkvän måste dela på oss igen (distansförhållande över 60 mil). Första natten kan jag i princip inte somna. Det känns som om jag håller på att gå sönder inombords för jag saknar honom så mycket. Det gör så ont att vara ifrån honom. De andra nätterna tills jag träffar honom igen kan det antingen vara hur lätt som helst att somna eller så gråter jag mig själv till sömns. Men allra bäst sover jag när jag får somna i hans armar ♥

När det handlar om kärlek så balanserar allting på en skör tråd. Det kan lätt tippa över på något håll. Jag känner en smärta liknande din för att jag älskar någon som älskar mig tillbaka, men vi kan inte alltid vara tillsammans. Du för att den du älskar inte känner samma sak. Vi är i exakt motsatta situationer, ändå är det en liknande smärta.

Och tro inte att kärleken inte tror på dig. Det gör den. När du minst anar det, när du minst väntar det så kommer den dyka upp och träffa dig så hårt att du inte vet om du mår bra eller dåligt. Tricket med att bli riktigt kär är att inte försöka bli kär. Kärleken hittar dig när du inte letar efter den

Du behöver repa dig från din krossade förälskelse och just nu känns det omöjligt. Det kommer aldrig hända. Men om du koncentrerar dig på sådant du gillar så kommer du om en tid upptäcka att det inte gör ont att tänka på den personen längre. Det känns avlägset nu, men den tiden finns.

Jag känner igen det mycket väl, har varit med om det flera gånger om. Jag blir väldigt sällan kär i någon och de få gånger det händer slutar det ini helvete eller rinner bara patetiskt ut i sanden.

Nu har jag kommit över senaste gången, och jag har inte direkt någon önskan om att bli kär igen. Är t o m okej på tanken på att leva ensam hela livet, det går ju också. Vet inte om det är för att jag gett upp, en försvarsmekanism eller annat, det är svårt att säga. Men ibland kommer perioder då jag är ledsen över det och känner mig ensam, misslyckad, ful och tråkig, att kärlek inte är till för alla och att det finns dem som är dömda att vara ensamma hela livet och att jag är en av dem... tänker jag i mörka stunder, vilket är ganska sällan som tur är. Men oftast känns det helt okej, går inte direkt och saknar det. Jag vill hellre ha fler nära vänner att umgås med, en fast sysselsättning med stadig inkomst, en egen lägenhet... sen när jag har det kanske jag börjar sakna kärlek också.

Jag tror hur som helst inte man ska gå och tänka på det för mycket, som tidigare talare har sagt är det bra att hitta annat att fokusera på, göra något du gillar. Hitta på någon ny hobby om du inte redan har någon. Själv började jag självstudera språk, det är perfekt för mig!

Jag tror att kärlek kan existera, men kärleken som andra verkar se den, existerar inte i mitt liv och jag tror inte att den kommer att existera, eftersom jag redan har ställt in mig på att jag inte bryr mig om relationer överhuvudtaget. För andra tror jag mycket väl att den existerar.

Det finns ju olika sorters kärlek också. Till en sak, ett husdjur, familjemedlem, intresse etc. Så ja, kärlek existerar.

Och även om du inte finner den riktiga stora kärleken nu så kommer du göra det i framtiden. Ha lite tålamod bara.

Jag vet hur det känns att sakna någon man är kär i. Det vet jag verkligen. Jag gråter fortfarande över killen jag gick i samma klass som, nu två år senare. Jag saknar honom, särskilt på kvällarna. Egentligen kan jag inte sakna så mkt med honom. För vi "hade" aldrig något tillsammans. Jag gillar en annan kille just nu, men varje gång jag tänker på min gamla klasskompis gör det ont. Jag vet att det inte kommer bli vi och det är inte därför jag är ledsen.

Du kasnke inte riktigt vet vad du vill i nuläget. Och det är möjligtvis därför du känner att kärleken inte tror på dig. Du kanske faktiskt ska försöka strunta i kärleken ett tag (ja, det är svårt) och låta den söka upp dig då det väl är dags.

It's hard to forget someone who gave you so much to remember. Ge det tid. Kram ♥