Never Say Goodbye - Marodörerna [FF, SV]

Titel: Never Say Goodbye - Marodörerna [FF, SV]
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Rating: PG 13
Beskrivning: En berättelse som handlar om Alison Braysee. Hennes bästa vän begick självmord, någonting som tog hårt på Alison. Hon och hennes familj flyttar från Sverige till London, och hon börjar på Hogwarts. Alltså börjar hon det sjunde året på Hogwarts, samma årskurs som Marodörerna, Lily samt Mary.

Del 1: En oönskad bekantskap
Del 2,1: Tankarna iväg

---

Del 1: En oönskad bekanskap

Alison kunde för ett tag känna sig sorgfri. Men när den lyckliga känslan övertogs av minnesbilder från Jacqueline slutade det med att hon istället brast i gråt. När Jacqueline hade försvunnit hade Alison gått in i sig själv. Hon hade stäng ute världen, och sin familj. Alisons föräldrar hade blivit bekymrade, och de ansåg att den enda utvägen som fanns var att flytta. Så det var vad de hade gjort. De hade sett till att lämna alla minnen av Jacqueline för att Alison inte skulle plågas i onödan. De hade packat sina väskor och gett sig av. Då Alison var en häxa var det nästintill tvunget att hon skulle gå på en häxskola. Föräldrarna hade sina bekanter, och ett par kände Dumbledore personligen. Och han hade gått med på att Alison skulle få börja på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.
”Så där, Alison”, sade hennes mor när allting var klart. Alison tittade upp med en ihålig blick och gick oberört förbi sin mor. De minnena och alla de lyckliga stunderna som Alison hade haft med Jacqueline gick inte att ersätta, och det gick inte att glömma. Trots det hade alla gjort allting de kunnat för att få Alison att försumma Jacqueline. Men det de inte visste var att hon ville minnas.

Alison tittade sig omkring i Diagongränden. Diagongränden var imponerande, men trots det visade inte Alison några tecken på att hon brydde sig. Med en suck försvann hon in i Flourish och Blotts. Alison drog ett djupt andetag och drog på munnen. Affären doftade gamla böcker, och böcker var en sak Alison värderade högt.
”Ursäkta mig…har ni Avancerad Trolldryckframställning här?” Alison vände sig om och såg en flicka, i samma ålder som sig själv, stå och betrakta henne.
”J…jag jobbar inte här…”, mumlade Alison generat och kände hur det hettade till om kinderna. Flickan log ursäktande. Hon hade stora, gröna ögon och hennes hår var vackert rött.
”Förlåt mig”, sade hon med ett småskratt, ”Du såg så hemmastadd ut här att jag antog att du jobbade här. Jag heter Lily Evans”, fortsatte hon och räckte fram handen. Alison stirrade på den lilla handen framför sig och ignorerade den klump som hade bildats i magen. Hon log snett mot Lily och fattade tag om handen. Hon skakade den tre gånger och släppte den hastigt.
”Alison…Alison Braysee”, sade hon tystlåtet. Lily påminde henne om Jacqueline, bortsett från att Lily var levande…och Jacqueline död.
”Åh”, svarade Lily. ”Då är det alltså du som ska börja på Hogwarts. Har du blivit sorterad ännu?” frågade hon och lät nyfiken. Alison nickade förteget. ”Vart hamnade du?” krävde Lily att få veta.
”Gryffindor…”, mumlade Alison och sänkte blicken. ”Ravenclaw verkade lovande, men hatten satte mig envist i Gryffindor. Vet du någonting om Gryffindor, hur är det där?” Hon såg på Lily med en forskande min. Hon ville veta mer om Hogwarts, och nu hade hon träffat en som gick där. Perfekt.
”Oh, ja. Självklart. Jag är också i Gryffindor”, Lily log brett och Alison noterade att hon hade ett leende som smittade av sig, ”Det är helt…underbart där.” Med de orden lyftes en sten från Alisons axlar och hon pustade av lättnad. ”Jag måste gå nu, Alison. Men det var trevligt att träffas.” Lily skakade ännu en gång Alisons hand och gick sedan därifrån. Alison stod kvar och spanade efter Lilys ryggtavla när hon gick ut ur affären.
”Och vem har vi här då?” Alison hoppade till av frågan. Hon var inte beredd på det där. Hon vände sig om och fick syn på en lång, muskulös kille. Hans svarta hår var tillrufsat och han hade ett roat leende på läpparna. ”Jag är Sirius”, sa han och räckte fram handen. Alison fnös föraktfullt.
”Tror du att jag tänker skaka din hand efter att du skrämt mig sådär?” frågade hon blygt, med en underton av irritation. Alison var så uppretad att hon förbisåg att vara den blyga tjejen hon oftast framstod som. Sirius skrattade och rufsade till sitt hår med handen.
”Men du, det där var inte meningen. En orättvis anklagelse!” klagade han och flinade. Alison veknade en aning men hon blängde fortfarande förargat på honom. ”Som sagt, mitt namn är Sirius. Jag sade dessvärre aldrig mitt efternamn, så oförskämt av mig. Efternamnet är Black.” Han log självsäkert och tittade roat på Alison.
”Vadå? Tycker du att det är något speciellt med ditt namn och att jag ska lägga det på minnet?” mumlade Alison till svar och klampade ut ur affären. Bakom sig kunde hon höra honom skratta. En arrogant lymmel var vad han var. Hon kunde enkelt se honom framför sig. Hans självsäkra, nästan kaxiga leende. Hans perfekt tillrufsade hår. Hans gråa ögon. Han var helt enkelt snygg. Men det kompenserade inte hans arroganta beteende. Alison hade tyckt om den där Lily, hon verkade snäll.

”Alison? Jag har köpt böcker till Lucas, är det någonting du behöver?” frågade hennes mor när hon kom gående emot henne. Alison skakade bistert på huvudet. Hon hade redan allting hon behövde. Hon var alltid steget före.
”Dåså, då är det bara din klädnad kvar…”, mumlade hennes mor och drog med sig Alison in på Madam Malkins klädnader för alla tillfällen. Den lilla runda häxan hälsade dem glatt välkomna och började kvickt ta mått på Alison.
”Vilket elevhem tillhör du? Så du kan få tillhörande slips och halsduk”, sade Madam Malking.
”Gryffindor…”, mumlade Alison till svar och kände sig väldigt obekväm. Hon tyckte inte om den här framfusiga kvinnan, och hon tyckte absolut inte om att någon tog mått på henne. Hon hade redan vetat sin längd, och allting som Madam Malking hade behövt veta. Varför hade hon inte bara frågat Alison?
”Vänta här då”, sade Madam Malking och log varmt mot Alison. Hon försvann, men dök snabbt upp igen. Denna gång hade hon med sig en rödgul slips, och en rödgul halsduk. ”Dessa kommer passa perfekt”, sade Madam Malking leendes och räckte fram dem till Alison. ”Varsågod.”
Alison mumlade fram ett tyst: ”Tack.”

”Då var allting klart”, sade Alisons mor lättat när de hade lämnat Madam Malkins klädnader för alla tillfällen. ”Ska vi till stationen nu då?” Alison nickade och följde efter sin mor. Lucas skulle vänta tillsammans med deras far på perrongen, och sedan skulle de åka med Hogwartsexpressen. Tågstationen var trång och uppfylld utav folk. Alison hade känt sig förvirrad, och därmed hade hon bara tyst följt efter sin mor. När de hade kommit fram till perrong nio förklarade Alisons mor att hon skulle genom väggen mellan nio och tio. Alison tittade klentroget på sin mor, men gjorde som hon hade blivit tillsagd. Hon knep ihop ögonen - hårt, och tog ett språng in i väggen. När hon öppnade ögonen igen stod hon på en ny perrong. Alison sneglade på en skylt, och fann ”9 ¾” skrivet på den. Omedelbart efter att Alison hade anlänt kom hennes mor gåendes igenom väggen.
”Är det tåget jag ska med?” frågade Alison och tittade menande på Hogwartsexpressen. Hennes mor nickade och log brett. Hon lade ena handen på Alisons rygg och föste henne framåt, samtidigt som hon drog vagnen efter sig. ”Titta, där är far och Lucas…”, mumlade Alison och pekade på två gängliga gestalter längre fram. Hennes mor nickade och ökade på stegen.
”Ser man på…där kommer mina tjejer”, sade Alisons far och omfamnade henne i en kram. Alison lösgjorde sig ur omfamningen på ett smidigt sätt och log ursäktande mot sin far. Hon kastade en blick på Lucas som såg närmast uttråkad ut. Uppsynen i hans ögon fick henne att haja till. Han såg ilsken ut.
”Glöm inte Gizmo bara”, sade Lucas och tittade på den lilla upprymda ugglan. Gizmo flaxade vilt i sin bur. Alison skakade på huvudet.
”Vad är det med dig?” frågade hon diskret då deras föräldrar var upptagna av sin konversation. ”Du verkar arg?”
”Det angår inte dig, Ali”, morrade han ilsket och vände bort blicken. Alison suckade lågt när hon insåg att han inte ville tala om det. Men det faktum att han inte ville berätta vad det var gjorde henne misstänksam.
”Dåså, flickan min”, sade hennes far och gav henne ett glatt leende. ”Lova att skriva till oss?”
”Och stifta inte bekantskap med några dumma pojkar nu”, inflikade hennes mor.
”Ja, far, jag lovar”, svarade hon. ”Och nej, mor, jag lovar”, tillade hon när hon såg sin mors stränga blick. Lucas gav henne en snabb kram.
”Var rädd om dig nu…”, mumlade han tyst. Alison nickade mot sin bror och log snett. Lucas visste vad som egentligen hade skett natten så Jacqueline hade begått självmord, men han hade aldrig någonsin nämnt det för någon. Det hade han lovat Alison.
”Jag kommer saknar dig, Lucas”, sade Alison uppriktigt och kramade honom en sista gång. Alison tog emot Gizmo. Hon gav sina föräldrar en avskedskram och lovade återigen sin far att skriva - minst varannan vecka - innan hon vände sig om och klev på tåget.

Uu, super ^^ aijoo, det jag glömde säga var, att jag älskar Alisons efternamn!

Jätte bra, slutet också. Looking forward to the next chapter

Haha, aw. Jag älskar det c:

Tack så mycket :3

Känn dig super mega bevakad! Du är helt fantastisk på att skriva, fortsätt så!

Ehe...
Tycker ni om den? Verkligen?

Vad glad jag blir. Jag ska fortsätta på nästa del genast! ♥

Alltså... Vad ska man säga? Fantastisk, fenomenal, utomordentlig är du på att skriva. Det finns inte ord.

Tycker du verkligen det? Oh, du anar inte vad glad jag blir av sådana kommentarer. Oh My Merlin. ♥

KLART VI TYCKER OM DET! Varför skulle vi annars skriva om att det skulle vara så bra som det är? Tror d u vi ljuger?

Som Dini sa, det finns inte ord.

AWESOME!

superbra !