always and forever- Dramione

Titel- Alwys and forever
ålder- PG
genre- Romantik, sorglig
beskrivining- När draco och Hermione under sitt femte år blir tvingade till att spendera mycket tid tillsammans börjar dom lära sig att förstå varann, men vad ska hända när känslorna växer sig starkare?



”TYSTNAD!” Dumbledores röst lät högre än någonsin när han ännu en gång stod där framför dem, under skolstartsfesten. Det var den gyllene trions femte år, och Dumbledore hade nyss berättat att han hade storartade nyheter för skolan. Hermione betraktade Dumbledore noggrant och väntade hungrigt på den stora nyheten.
”Det är så att, under januari månad förra året så höll trolldomsministeriet vår skola under observation.” Hermiones hjärta dunkade omedvetet snabbare, vad var det Dumbledore höll inne med? Den gamle mannen fortsatte flyktigt sin historia. ”Under januari månad förra året, var tvekampen i full gång, och även annat, vad jag har hört…” Dumbledore kastade en snabb blick mot hennes håll. Vad var det som hände? Januari, januari… januari! Hermione hade hamnat mitt i en gigantisk konflikt med Malfoy. Hon hade suttit och läst in sig på en läxa som hon hade i talmagi, i biblioteket. Då hade Malfoys stora ego klampat in genom trädörren, och ställt sig framför henne. Hermione hade då så långt hennes förmåga räckte, ignorerat honom. Efter ett tag hade det inte gått längre, och hon kollade stillsamt upp på honom.
”Kan jag sitta här?” Hermione öppnade munnen, men stängde den igen, i förvåning.
”Varför?” sa hon bara. ”Jo, alltså, det är nästan fullt här inne, och det här är det enda lediga bordet.” det såg inte ut som Malfoy, Hermione hade inte sett honom på hela året. Han hade inte det där snirkliga hånleendet på läpparna, han var bara helt neutral. ”Ja, bordet är ju inte ledigt för jag sitter här. Gör som du vill, jag bryr mig inte.” Malfoy tvekade ett tag, men bestämde sig sen för att sätta sig ned. De satt där i tystnad i några minuter, men spänningen var inte direkt osynlig.
”så, vad läser du då?” sa Malfoy, för att bryta isen lite. ”Vadå, bryr du dig eller?” sa Hermione, men ångrade sig sen när hon kollade upp och såg att Malfoy vart uppriktigt sårad. Hon sa inget mer sen.
Det gick ytterligare några minuter utan att någon sa något, sen reste sig Malfoy upp, och tog med sig sin bok. Hermione kollade upp, och följde honom med blicken. Han vandrade längst med bibliotekets väggar, och letade efter en ny bok. Hon kollade fascinerat på när han så metodiskt drog ut en bok, och utan att ens kolla på den gick han tillbaka och satte sig. Hon kollade ner på sin egen bok igen, men vart snart störd av att Malfoy satt där och mumlade. ”Kan du vara tyst?” frågade hon irriterat. ”Nej…” sa han sen. Hermione fortsatte att läsa, men kunde inte koncentrera sig fullständigt när han satt där och babblade. Hon kollade på honom med ögonen smått kisade. Han höjde huvudet sakta, och möttes av en stel blick. ”Kan du inte visa lite hänsyn, Malfoy? Jag försöker plugga, så var tyst”
Malfoy kollade på henne, och reste sig sen snabbt upp. Han packade ner alla sina saker i en liten väska, och gick sen där ifrån med häftiga steg. Hermione kände att skuldkänslorna ströp henne långsamt inifrån, och reste sig häftigt upp, och sprang efter honom ut. Hon kom ifatt honom, och tog tag i hans handled. ”Malfoy, förlåt, jag menade inte att vara taskig…” Han krånglade sig ur hennes grepp, och fortsatte att gå. ”Malfoy!” Han vände sig om och talade till henne högt, och häftigt. ”Vad vet du? Du har ingen rätt att säga så till mig! Jag kämpar för att klara skolan, jag kan inte läsa! Det är svårt som det är, och så kommer du med dina toppbetyg och klagar på mig, du vet inget!” han vände sig om igen och gick där ifrån, och lämnade Hermione att stå där. Hon hade skadat honom. Hon gillade honom absolut inte, men hon hatade sig själv.

”Under dessa onständigheter som ett antal elever troligtvis känner till, kommer ni två som har något med detta att göra, träffas två gånger i veckan, och prata. Ni kommer att vara själva, men inte ensamma. Ni kommer att träffas tills detta är löst.” Hermione vände sig långsamt om mot bordet med de smaragdgröna dukarna, och fann att pojken med det blonda håret kollade på henne. Han skakade sen på huvudet, och kollade ner i bordet. Då förstod hon. Hon skulle spendera mycket mer tid än hon planerat med Draco Malfoy det här året.

Jättebra! *Bevakar*

Tackar! Kommer lägga upp ett kapitel till idag tror jag!

yey Längtar

Kapitel två

Det var tisdag. Första mötet med Malfoy skulle hållas idag. Dom hade inte pratat med varann sen festen, men Hermione hade fått speciella blickar från honom, och hon visste att detta inte skulle kunna undgås. Hon skulle vara tvungen att kolla på honom och säga förlåt, men det skulle aldrig räcka. Den relationen som de två hade skulle inte kunna ändras med samtal, eller? Nej, självklart inte. Även om de skulle bli vänner, skulle de ändå aldrig kunna vara det officiellt. Hatet mellan deras elevhem var för stort för att bortses. Mötet skulle börja om en timme, och hon hade ett alibi för vart hon tog vägen. Det visade sig att ingen av hennes vänner från Gryffindor skulle läsa talmagi, så det var lätt att fixa. Dumbledore hade tagit in henne på möte som senast i måndags, och berättat för henne vad som skulle komma. Han berättade även tider för när hon skulle träffa Malfoy, och vilken dag. När hon gick där ifrån så såg hon Malfoy. Han satt ensam i en korridor, med huvudet mot väggen och knäna uppdragna mot bröstet. Det hade känts som att någon pressade in en träpåle i hjärtat på henne. Var hon andledningen till det här? Var hon monstret som fått Draco Malfoy att sitta i en officiell korridor och gråta? Vem var hon att klaga på Malfoy när hon hade miljoner brister som hon inte ens lagt märke till? Allt detta hade skapats på grund av att hon hade klagat på att han pratade, men det hade sårat honom hårt.
Men det var inte allt. Hela bråket handlade inte om Malfoys läsning. Hermione hade gått tillbaka till uppehållsrummet efter att Draco rusat iväg, och hon hade satt sig på golvet framför elden och bara stirrat. Harry hade kommit och satt sig bredvid henne, och frågat vad som var fel. Då hände det som hon senare skulle ångra. Hon berättade för Harry vad som hade hänt, inklusive att Draco inte kunde läsa. Harry hade gått och lagt sig, och lämnat henne sen. Då ångrade hon sig. Varför hade hon sagt något?
En dag senare gick Hermione åter igen till biblioteket, med Harry och Ron den här mången. Draco satt där i Biblioteket, och rörde metodiskt på munnen samtidigt som han läste. Då klev Harry fram till honom, och Ron följde med tätt efter. ”Så, jag hörde att du hade problem med skolan Malfoy” sa Harry kaxigt. Draco höjde lång samt på huvudet, och kollade plågat på Harry. Hermione ställde sig vid en av bokhyllorna, och låtsades som ingenting. Det gjorde ont i hjärtat. Hon kollade dit, och såg att Malfoy kollade på henne med en plågad min. Ron och Harry malde på med sina kommentarer, och Malfoy bara satt där och tog åt sig. Hermione gjorde inget, hon bara stod där som vilken annan idiot som helst och struntade i det på utsidan. Men på insidan kände hon hur tårarna kom närmare. Det var hennes fel, alltihop.

Hon satt framför elden i uppehållsrummet igen. Mötet skulle börja om bara några minuter, så hon reste sig upp och började gå mot den utvalda platsen nere vid sjön. Under den stora eken skulle de träffas. Hermione grät. hon var nervös, hon var inte den flickan som ville vara i bråk. Hon ville att alla skulle vara glada och lyckliga tillsammans. Men hon hade förstört allt. Nu var hon den mobbaren som hon alltid själv varit rädd för att råka ut för. Några minuter senare satt hon nere vid sjön och väntade på Malfoy. Hon satt med ryggen mot trädet, och kände den flisiga barken mot ryggen. Hon kollade neråt mot den blanka sjön. Det var redan solnedgång, och hon drog sin kofta lite hårdare omkring sig för att inte frysa. Hon betraktade den vackra sjunkande solen, när hon hörde fotsteg bakom sig. Draco kom gåendes ner mot det stora trädet vid sjön. Han sjönk ner på andra sidan om trädet. Dom satt där, helt tysta ett tag. Hermione var den som tog till orda först. ”Förlåt…” ordet kom nästan som en stum viskning, men han hörde det. ”Ett ord kan inte ändra det du gjorde mot mig.” sa han. Hon fick en klump i halsen. ”Jag såg dig i korridoren igår” sa hon efter ett tag. Hon hörde att han skruvade lite på sig. ”Jag vet att det inte gör någon skillnad, men jag vill bara att du ska veta att jag är ledsen för det jag gjorde mot dig, du skulle bara veta hur mycket jag ångrar mig, det är sant.” Hermione suckade, och sjönk ihop. Hon drog in benen så hon hade de mot bröstet, och satt som Malfoy hade suttit i korridoren. De satt där ett tag, sen tog Malfoy till orda. ”Varför berättade du för Potter?” Den meningen var den hon hade väntat mest på att få höra, men hon hade inget svar på den. Inget riktigt svar i alla fall. Det blev en lång tystnad innan hon svarade på den frågan. Svaret var hemskt, men ärligt. ”Jag vet inte” hon flämtade till. Hon reste sig upp, och gick fram till sjön. Hon tog ett steg ut på bryggan, och sen ett till. Hon stannade till. Vad höll hon på med? Hon tog ett steg till. Hon kände Malfoys blickar i nacken. Hon tog av sig skorna, och gick sen långsamt ut till kanten på bryggan. Hon stod still, och slöt ögonen för ett tag. Hon böjde på benen, som skakade av kylan. Hon tog lätt sats, och hoppade sen i det kalla vattnet till ett skrik.

jättebra! Men försak att dela upp det i mer stycken, blir så rörigt att läsa annars

Ska göra det i följande kapitel, hade ingen tid att fixa det idag!

Den är jättebra!

Ok, bra

Bra!