Titel: My last and final wish
Genre: Spänning, syskonkärlek
Kap: Vet inte
Handling: Det får ni se om ni läser första kapitlet som kmr här:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
1.
Jag klev upp tidigt, och väckte mor, Loire, Will och Audrey. Det var ju trots allt slåtterdag idag. Loire, är bara 8 år, Will 13 och Audrey 17. Audrey, min storasyster, Will och jag hade tagit ut extra mycket i tesseras i år. Vi har haft dåligt med mat. Mitt namn står på ca 35 lotter. Jag är nervös. Nervös för oss alla tre. Min far hade dött i en gruvexplosion, vilket var ganska vanligt att det skedde. Alla mina tre syskon gäspade och Loire gnällde lite.
”God morgon, Rebecka.” Gäspade Audrey och strök mig snabbt över håret.
”God morgon!” Sade jag så glatt jag förmådde. ”Ska vi ut och försöka byta till oss något innan … innan ceremonin?” Frågade jag och svalde. Audrey nickade till svar.
Det var inte många som ens öppnade dörren när vi knackade på, för att byta till oss lite tygstycken. När ingen ville öppna gav vi upp, och bestämde oss för att ta en promenad istället. Klockan hade redan hunnit bli halv ett, men vi bestämde oss för att gå i en halvtimme.
När vi hade tagit ett kallt bad, tog vi på oss slåtterkläderna. Mor kammade våra hår och rättade till grejer i sista sekunden. Sedan gick vi alla i familjen, hand i hand, ner till stora torget. Men där fick vi släppa händerna och lämna fingertryck. Jag gick fram till en fredsväktare som höll i en slags nål i handen, och tryckte den på mitt finger. Jag ryckte till lite.
När alla stod i ringen, och Effie Trinket hade läst historien om Panem, rätade hon på sig.
”.. Och må oddsen ALLTID vara er gynnsamma!” Hördes hennes röst. ”Damerna först!” Effie rotande runt länge i skålen innan hon valde. Hon harklade sig och väntade en liten stund (för spänningens skull), Innan hon harklade sig igen, och läste med klar och tydlig stämma:
”Rebecka Wilson!”
Det blev tyst. En stark känsla av förtvivlan fyllde mig. Jag tittade på Audrey, men hon stod och grät, med blicken fäst i marken. Ingen var frivillig att ta en sextonårig flickas plats. Jag började långsamt gå upp mot Effie, och ett par fredsväktare i vita uniformer bildade eftertrupp. När jag var framme uppe på scenen bredvid Effie sade hon:
”Nämen hejsan lilla vän!” Och vände sig sedan bort. ”Och nu blir det herrarnas tur!” Kvittrade hon. Hon fiskade upp en lapp och läste: ”Aaron Qourterville!” Men det var inte knäpptyst den här gången. En röst skrek i högan sky. Wills röst.
”Nej! Nej!” Vrålade han. ”Jag anmäler mig som frivillig!”
Vad tycks? Ska jag fortsätta? Jag vet att det blev en rätt seg början, men det blir bättre!
Komentera gärna! Ni kan strunta i om det är spam, för jag bryr mig inte. Skriv vad ni vill, fast hellst om den här ff:n såklart
♥Love The-little-Gryff
Mugglarportalen