Till alla som känner sig lite ensamma ...

Halva klassen har åkt på ett utbyte till Italien, däribland alla mina kompisar.

När man har kompisarna nära glömmer man lätt bort hur mycket det betyder att ha dem där. Det insåg jag när jag satt där ensam i matsalen (eftersom ingen jag kände - vare sig från min klass eller parallellklassen - var där samtidigt som jag).

Det är tråkigt att vara ensam. Även om jag klarar det rätt bra. För jag vet att det inte måste vara så så länge.

Hur som helst vill jag skänka en tanke till alla de människor som nästan alltid är ensamma. Som kanske inte, liksom jag, har kompisar och en underbar syster att luta mig mot. Även om kompisarna för tillfället är lite frånvarande.

Någon av er andra som känner sig lite ensam, och vill dela med sig av sina tankar? Eller bara berätta lite om varför man känner sig ensam? Det behöver inte vara ett permanent tillstånd av ensamhet, utan kan vara en känsla man bara har i stunden.

Den här tråden är, i såna fall, till för det.

Jag hade två nära kompisar i högstadiet/lågstadiet som jag umgicks med hela tiden i skolan. En av dem har jag känt sedan allra första dagen i nollan. Men nu går vi i olika skolor och i den här har jag ingen. Visst, jag är en person som tycker om att vara ensam men inte hela tiden. Jag är blyg och har svårt att få nya kompisar så det är liksom anledningen till varför jag är ensam.

Jag är aldrig direkt ensam i skolan men jag har varit superblyg sedan jag var liten så därför har jag bara ett fåtal kompisar som jag verkligen kan prata med och som jag trivs med. Jag träffar nästan aldrig kompisar efter skolan vilket är tråkigt. (jaa förutom på träningar) Jag har försökt att ändra på det men det har inte direkt funkat...

Jag känner igen mig lite i det där faktiskt. Jag hade en bästis när jag var liten men sen vi gled ifrån varandra totalt har jag haft svårare att få riktigt nära vänner (troligtvis eftersom jag förändrats som person också). Men jag har i alla fall några kompisar att vara med, tack och lov. Och jag har inte jättemycket emot att vara ensam då och då. Dock har jag en stor önskan om att en dag få en riktigt nära vän. Mer än "bara" min syster, som är den absolut bästa vän jag har.

Ladusvalan Jag förstår hur du känner. Under mitt sista år på gymnasiet satt jag själv en del. Min "bästa" vän (ex-bästa vän) blev deprimerad och stannade hemma 99% av året. Som tur var var jag vän med i princip alla tjejerna från Bild-klassen, så jag hade ju ändå någon att äta med och jag hade även vissa gemensamma lektioner med dem. Dock var det väl mest på lektionerna jag satt själv - tills på våren då jag började prata med den tjejen som vart utstött. Visade sig att hon också var ett Potter-fan, så genom det började vi lära känna varandra (ytterst ytligt måste jag tilläga, vi sågs aldrig utanför skolan). Utanför skolan var jag med mina andra vänner från andra skolor/Bild-klassen. Idag bor jag i en annan stad och pluggar på universitet, bor 10 minuter från en av mina bästa vänner som också flyttade hit, som då gick i Bild.
Mitt sista år kunde ha varit värre, definitivt, synd att dem i min klass inte var så open minded som de trodde att de var

Jag har bra kompisar ibland. Ibland känner de bara inte för att prata med mig under en hel dag så rätt ofta sitter jag ensam i matsalen och på lektioner är jag nästan alltid ensam. Det har varit så enda sen jag gick i trean tror jag så jag har vant mig.