Dianas vändning!

Hallo, detta är min andra fanfiction och jag hoppas att den här kommer att gå bra. Inspirationen är från mitt eget liv som tonåring i en tråkig värld som längtar efter lite spänning.

Den kommer att handla om femtonåriga Diana som känner sig utanför i folkmängden. Hon skulle gärna byta ut sitt liv mot en känd hollywood stjärna eller en modig karaktär i någon av alla utlästa böcker. Och en dag händer det osannolika. Läs och njut!
(Om ni är intresserad av min tidigare fanfiction så har ni länken här --> http://mugglarportalen.se/#forum.php?topic=11947&page=1)

Fanfictionen är på svenska och jag tycker att en lämplig rating är PG-13, skicka gärna en uggla om ni inte håller med.

Jag blir super glad för kritik och många tummar upp.
Enjoy.

Diana slängde igen den gröna skåpsdörren med en smäll och låste skåpet smidigt efter års av träning. Nian hade precis börjat och hon hade redan tröttnat, inte bara på skolan utan på allt och alla. Betygen pressade på ett helt annat sätt än o åttan och gjorde så att skolan stod i fokus, därför trädde all ytlighet i korridorerna fram ännu tydligare.
Mimmi gav henne en obetydlig kram innan de skiljdes åt. Hon fnös för sig själv medan hon gick mot sin gamla cykel.

För att klara av det var hon tvungen att passera den ”svarta ligan” som satt vid sin paxade bänk och rökte ikapp. Höstens friska luft förstördes när hon gick förbi den sorgliga bänken medan hon tänkte att det var tur att hon inte hade hamnat mitt i det gänget. Hon hade nämligen flyttat till denna småstad från Malmö när hon gick i femman p.g.a pappa och hans jobb. Utan någon valmöjlighet hade hon placerats in i klassen med minst antal elever, 5a. Det var nu de super coola tjejerna från 9b som tillsammans med några killar från 9c satt och förstörde sina lungor. Min klass var alltså inte inblandad överhuvudtaget. Namnet ”svarta ligan” kom ifrån deras klädsel, men personligen tyckte jag att namnet speglade deras själ bättre än något annat, de verkar ju inte ha ett väldigt intressant liv direkt...Men tillbaka till klädseln. De hade svarta tights och tröjor som stramade om deras små bröst. Desto tightare desto bättre, helst skulle väl brösten sitta på utsidan av tröjan. Om temperaturen låg under 15 grader åkte den tjocka dunjackan på, alla coolingar såg då ut som små töntiga michelin gubbar i Dianas ögon. Man kunde inte ens se om någon var snygg överhuvudtaget, som alla killar påstår, eftersom många lager smink låg som en tjock mask över hela ansiktet. Håret var förstört sedan länge efter många hårfärgningar och platttångs användande. Converse var de ända skorna som gällde, även när det var snöstorm utanför fönstret. Killarna körde på ungefär samma sätt, skillnaden var att de faktiskt behövde se bra ut för att passa in i skolans inne-gäng. De flesta var väl medvetna om detta. Tyvärr så hade snyggingarna ingen stil alls, ett par slitna jeans och en urtvättad tröja var klädkoden medan håret spretade åt alla möjliga håll. Det var dränkt av hårgele som gjorde det motbjudande att se på, i öronen blänkte häftiga låtsas diamanter i alla möjliga olika storlekar. Dun jackan åkte gärna på även här.

Diana kunde inte hjälpa det, hur mycket hon än vände och vred på saker och ting för att passa in, så tyckte hon fortfarande att ”svarta ligan” var grymt töntiga, men hon hade alltid kännt sig annorlunda och utanför. Ensamheten var övervägande fast att hon befann sig i ett rum fullt av människor.
Diana kände hur deras blickar brände i ryggen när hon låste upp sin rostiga cykel som såg ut som en skrot hög bredvid Mimmis ståtliga nya damcykel. Hon suckade djupt innan hon stängde av sina mörka tankar om skolan med hjälp av hög musik som strömmade ut i hennes små öron. Hon började trampa, fortare och fortare, hon kände leendet breda ut sig över hela ansiktet p.g.a den härliga ansträngningen. Fart vinden fläktade hennes mörka, långa hår medan hon lämnade fängelset bakom sig. Hennes klasskompisar hade aldrig fått cykla denna vägen innan, inte tillsammans med henne i alla fall. Om de någon gång träffades på fritiden var det hemma hos dem eller i stadens cafe´. Cafe´ Mostick ligger i stadens kärna tillsammans med ICA kvantum och ett HM som alltid har ett utplockat lager, en liten frisör salong och en sjabbig pizzeria. Vi har även en bilverkstad som förmodligen är Ådstads kännetecken till världen utanför, Åstad är förresten är förort till Göteborg. Men för att vara en förort tycker Diana att den ligger oförskämt långt bort från centrum. Det tar minst en halvtimma in till centrum med buss.

Diana svängde in på en gata som de flesta inte ens visste existerade och njöt av farten hon kunde uppnå i nedförsbacken som förde henne till ett sitt mysiga hem. Hon måste erkänna att det är en aning kämpigare på morgonen när hon måste starta dagen med en envis uppförsbacke. Timbuktu pumpade pepp till henne genom de bekväma hörlurarna medan hon sträckte händerna högt upp i luften den sista biten. Hon vågade blunda men endast någon sekund.
Den vanligtvis lugna gatan blev plötsligt till ett helvete. Billisten som körde i fullfart blev förmodligen lika förvånad och rädd som Diana när de krockade i korsningen som sammanförde två av de mest avlägsna gatorna Diana kände till. Hon blundade och visste att det här var slutet medan hon flög högt upp i luften över den tutande bilen för att sedan landa på den hårda asfalten mittemot ett öde hus. Hon hann inte uppfatta någonting innan allting blev läskigt svart. Hon försökte febrilt vakna upp som om detta var en av alla mardrömmar som spökade hos henne i den kolsvarta natten. Men detta mörkret var mörkare, mörkare än kolsvart. Gick det så här snabbt att dö?

duktig!! bevakar

Åh, vad bra! Bevakar

Awesome!!Känn dig bevakad ^^

Tack hörni! Det värmer verkligen att ni tycker om det och tar er tid att läsa, love you! ♥

Här kommer ett nytt kapitel:
________________________________________________

Kap 2
Döden?

Dianas liv var på snabbspolning inuti hennes röriga huvud. Hon såg ett litet barn, likt sig själv men fortfarande väldigt annorlunda, som skuttade fram på Malmös mysiga gator. Hon såg en sliten nalle som lojalt satt på hennes mini säng och en barbie docka med exakt lika vackert hår som hon själv hade ärvt av farmor. Huvudet bjöd på en riktig feel-good film tills gengern bytade tema helt, det blev ett sorgligt drama. Vissa skulle säkert tycka att det var en skrattretande komedi, men inget man själv skulle välja att leva mitt i.

Pappa Stefan fick jobb i Göteborg samtidigt som Diana faktiskt mådde kanon. Det gick väldigt bra på den sociala fronten och hon var stjärnan i klassen, om hon tänker efter så var hon nog tilll och med populär! Hennes vänner var de snällaste man kunde tänka sig, men när de fick de sorgliga beskedet om flytten så var dem inte där vid hennes sida. De brydde sig inte längre, utan hittade på roliga saker utan henne. Vännerna pratade skit om henne bakom hennes rygg och var riktigt elaka över nätet. Allt detta trots att dem var väldigt unga, endast tio år, men mobbningen var påtaglig. Diana förstod inte hur det kunde bli en sådan här vändning. Hon var enormt ledsen och tappade allt hon hade byggt upp, det var tyvärr självsäkerheten som fick mest stryk. Skolan gick också utför, allting var helt enkelt ett fullständigt fiasko. Hon kunde inte bärga sig till att få flytta härifrån och börja om på nytt.

När det väl var dags, var det inte lika kul längre. Den nya klassen välkomnade henne artig och trevligt på alla sätt och vis men hon kunde inte förtränga vad hennes så kallade vänner hade gjort mot henne i Skåne. Hon litade inte på någon längre och hade väldigt svårt att låta folk komma henne nära inpå livet. I och med att hon stängde ute omgivningen så hade hon knappast några kompisar som orkade bry sig om henne efter ca ett halvår.

Men det blev bättre, när hon inte orkade lägga energi på någon slags vänskapskrets så återtog hon sitt starka fokus i skolan och jobbade hårt och ambitiös, även på fritiden. Hon blev snart ledare över alla olika organisationer som fanns på den stora skolan, hon vann alla lärares intresse och snart även elevernas respekt. Hon började även på simning i hela den här vevan, och det blev en stor räddning. Hon hade sätt en annons på Ica Kvantum, när hon handlade åt mamma som då bar på hennes första syskon. Hon hjälpe till mycket hemma mot mammas vilja, så när hon kom hem och sa att hon ville bli simmerska blev mamma Carola överlycklig. Hon var då mitt uppe i vårterminen i sexan.

Hon hade njutit av hela showen fram tills nu, då hon började vrida sig i kramper utav smärtorna hon kände. Inte fysiskt, som förvånade henne, men det var ingenting hon la energi på att fundera över just då, smärtorna var helt och hållet psykiska. Skulle hon inte kunna simma igen, kunde man simma i himlen? Hon måste simma, hon vill inte vara död!! Men det var väl det enda möjliga? Hon kände ingen fysiskt smärta överhuvudtaget men hon hade inget fel på hennes tankegångar, inte som hon märkte av själv i alla fall. Hon kände sig bara djupt sovande, en snabb bild an törnrosa dök upp i huvudet och hon kunde inte hindra ett lätt leende. Hon föreställde sig att det skulle komma en stilig prins för att kyssa henne ömt och rädda henne från djävulens klor. Hon låg där en stund, som kändes som en evighet, och funderade över den underbara tanken att hon kunde bli en prinsessa och bo i ett flott kungarike långt, långt bort i fjärrans land. Men det var såklart bara en av alla hennes dumma fantasier som inte kunde lämna henne ifred. Om de bara skulle kunna gå upp i rök så att hon kunde fokusera på verkligheten, det var en tråkig verklighet hon levde i , dock. Men det kunde inte vara bra att dagdrömma om ett annat spännande liv som skulle kunna platsa i en av alla osannolika sagor.

Diana tvingade sig själv att börja tänka på sin förtidiga död istället. Hon hoppades innerligt att hon skulle bli saknad av många, men troligtvis var det bara hennes närmsta familj som hon kunde räkna med. Framförallt Hannes som bara var ynka tre år, han skulle aldrig lämna hennes sida, det visste hon med säkerhet. Hannes. Hon kunde inte lämna honom, det gick helt enkelt inte! Han behövde henne, men det var förmodligen Diana som var den som behövde sin broder mest. Med dem tankarna öppnade hon målmedvetet sitt vänstra öga, utan hopp alls. Men hennes isblå öga kunde se klarare än någonsin, alla detaljer och konturer var så skarpa så att det nästan gjorde ont. Hon öppnade hastigt det andra, och såg rätt upp i ett stort lövträd som liknade en stor brinnande eld med alla sprakande höst färger. Förvirringen hade övertaget men en mycket liten del av hjärnan visste att hon var fullt levande och förmodligen helt oskadd. Hon knep ihop ögonen hårt och la en stor kraftansträngning på delen av hjärnan som berättade att hon fortfarande var en liten prick på denna planet. Att hon skulle få simma, så fort hon bara ville, och pussa på sin lillebror tills läpparna värkte. Glädjen han sprida sig till större delen av kroppens alla celler innan hon tog förnuftet till fånga.
Det kunde inte vara möjligt, men när hon försökte röra sig så gick det. Det gick alldeles utmärkt, helt utan ansträngning eller smärta. Hon var i full fart att sätta sig upp, när en tutande ambulans svängde in på den bortglömda vägen med hög fart. Sirenerna gjorde henne nästan döv och ljusen orsakade kaos i Dianas sköra ögon. Hon blev stel och skräckslagen, minnen från den tutande bilen som hade träffat henne dök upp i huvudet och rädslan gjorde henne medvetslös.

jättebra!!

Super!

Tack för att ni fortsätter att läsa!! Nästa kapitel kommer här:

Kap 3
Mayleen

Diana vaknade plötsligt när en kraftig sjuksköterska böjde sig över hennes obekväma bår. Hennes tjocka afro kittlade Diana lätt i hennes oskadda ansikte och hon fick en varm stöt när sjuksköterskans rejäla mage vid rörde Dianas muskellösa arm. När sköterskan la märke till att Diana hade fått tillbaks medvetandet så välkomnade hon henne till Friborgs sjukhus och presenterade sig som Mayleen med en härlig amerikansk brytning. Mayleen berättade kortfattat om varför hon befann sig på en hård bår i stället för i sin bekväma säng och hur man snabbast fick i sig en kopp kaffe, om nu behovet lockar.

Diana hade till sin stora förvåning varit väldigt populär under sin sömnperiod och när hon blickade ut över det lilla rummet fann hon ett överflöd av nallar, blommor, ballonger och söta choklad askar. Hennes haka befann sig ända nere i golvet och munnen formade ett stort O, omedvetet. Mayleen skakade på huvudet med ett brett leende på läpparna, ”Vi behövde nästan kalla in livvakter endast för din dörr. Kanske några brandmän också, det var många heta killar här som var oroliga för dig vettu!”. Diana kände riktigt hur kinderna skiftade färg och hon kunde föreställa sig vilken rusning det var där inne, undra vem som vinner av alla små blodceller... ”Men det var ju skönt i alla fall, då behöver jag nog inte oroa mig att du är dödssjuk. Du såg nästan ut som ett spöke ett tag.” Mayleen gav ifrån sig ett väldigt gulligt skratt, innan hon satte sig vid en dator, Diana anade att hon skulle kolla hennes hemska värden och sedan komma med väldigt dåliga resultat. Det var det ända hon var inställd på, hon visste inte ens varför hon var tvungen att passera sjukhuset innan himlen, väldigt orättvist faktiskt. Hon lät inga känslor förstöra det hon hade kommit fram till. Men Mayleen var tydligen inte med på den överenskommelsen. Hon satt helt stilla framför skärmen förutom huvudet som skakade långsamt i en rytmisk takt, ibland mumlade hon oförstående meningar som Diana inte ens lyssnade till. Diana var helt borta i sina dödstankar när hon hörde sköterskan nämna Hannes namn.

Det var uppror inuti Dianas huvud och de stora tankarna flaxade hit och dit, som om dem inte kunde bestämma sig var dem bäst skulle skapa svårast beslut. Vissa bestämde sig för att lämna sin position helt medan andra envist hakade kvar i något av hjärnas alla vek. När tankarna på ett fortsatt liv redan var uppe så kunde hon inte låta bli att undra över alla omtänksamma presenter som bara väntade på att bli beundrade. Men spänningen låg inte över om hon hade fått choklad med hasselnötter eller en nalle med ett gulligt hjärta över magen, utan vilka de mystiska avsändarna var. Hon kom sedan på att hon inte hade någon aning om hur länge hon hade varit borta, hon tyckte det verkade som några minuter men hon kanske hade legat här i flera månader. Inte konstigt att hon hade ont i ryggen...

Mayleen besvarade att hon hade varit medvetslös i snart ett dygn, Diana blev imponerad på riktigt denna gång. Allt detta på 24 timmar?! Sedan slog hon till sig själv hårt i skallen, huvudvärken blev tyvärr inte bättre. Men hur dum kunde hon vara? Det är bara skuldmedvetna pengar som ligger framför henne, ”förlåt att jag aldrig hörde av mig, att jag ljög, att jag inte brydde mig, förlåt mig! Berätta inte för någon där uppe om oss, du kan väl säga att vi är snälla?”. Här låg hon och funderade över att dö, inte ville hon blanda in något gulligt eller sött.

” Ehm, dina värden ser fantastiska ut, men...” Mayleen pratade och förde sig med en väldig osäkerhet. Hennes röst var inte längre tydlig och klar, kroppsspråket var svårt och tyda och den rädda blicken tog hela tiden fäste på den vita dörren med städschemat på. Konstigt nog vaknade Diana helt ur sina tankar när hon fick höra denna tysta meningen. Någonting var ruskigt fel, hon fick inte ihop någonting längre utan stirrade bara oförstående på sin snälla sköterska. Mayleen tog ett djupt andetag och sa hastigt att hon bara skulle kolla en grej och snart komma tillbaka. Efter det gick hon snabbt ut genom dörren, hon tog sig inte ens tid att trycka på den lilla grå knappen med en rullstol på som gjorde att dörren åkte pp med ett klick, ganska långsamt dock.

De svarta lockarna vinkade ett slarvigt adjö innan dörren stängde in Diana och ensamheten i ett rum fullt av blandade känslor. De färggranna ballongerna utövade en lätt dans med vindtrycket som hade skapats när Mayleen slank ut i korridoren och en maskin bredvid henne pep regelbundet och visade en röd kurva som gick upp och ner. Mängder utav slangar var kopplade till hennes huvud, handlederna, magen och tårna och allting låg just nu i en väldig röra. Diana kunde inte lista ut varför läkarna hade stuckit henne i fötterna men det fanns säkerligen en väldigt bra anledning till varför, förhoppningsvis. Diana satt så en stund, lutad mot sänggaveln, och tittade ut i hösten. Hon anade att klockan var runt fem, eftersom mörkret hade börjat inta staden och skrämt alla människor in till teve apparaterna. Det var bara ytliga tankar som fanns i hennes huvud just nu, hon orkade inte reda ut något mer eftersom det inte gav ett vidare resultat. Istället väste hon de isblå ögonen på en ovanligt stor bukett med röda rosor.

Hon vågade röra sig framåt och glädje sig åt smidigheten som simningen hade gett henne. Sladdarna var ett hårt hinder men hon klarade det galant och hon var nu framme vid bårens slut där rosorna var placerade på ett litet bord. Hon böjde sig fram och drog in den ljuvliga doften innan hon letade upp ett litet kort med en stjärna på. Hon öppnade det och fokuserade blicken på att tyda vad det stod. Hon släppte genast kortet och texten som hon hade behövt läsa flera gånger, men det var bara ett namn som hade fastnat på hjärnan. Malfoy.

Nice!

Wow vilken bra FF!