Florean Fortescue en bara för skum/intensiv historia [SV]

Jag ursäktar om det förekommer grammatiska fel och särskrivningar och stavfel men se det som charmen i det hela i sådana fall.

Florean Fortescue

Del 1. Mosag, Hagrid och Aragog.

Kanske skulle det ha varit bättre om han gått tillbaka in i huset igen. Kanske skulle allt ha blivit bra och han skulle försonas med sin mor och far. Då skulle han börja på Hogwarts den första September. Men som det nu var så gick han bara vidare genom skogen bort från son mor och far.
Att bara gå kändes inte precis som det bästa när man var ensam, utan trollstav, och värst av allt inte visste var man skulle gå. Det blev snabbt mörkt och Florean Fortescue, eländig och vilsen, började känna sig kall, då även till sinnes.
Han var lång för sin ålder, hans bruna hår hade växt under hela sommaren och han ögon var mossigt gröna. Oavsett färg på sina ögon kunde Florean inte se mer i det totalmörker natten fört med sig. Så, bara sådär fick Florean en kort insikt av att inte längre vara själv. En stor, hårig sak med många ben stod bredvid honom och knäppte.
”Vadå knäppte,” tänkte Florean och förbarmade sig över berättarens ordval och tänkte vidare. ”Det är aningen en jättespindel eller en Dumbledore som inte rakat sig och har sin släckare med sig.” Han bestämde sig för att alternativ 1- Jättespindel – var mest troligast och sade därför ingenting, han kunde ju inte spindelspråk. Istället sade det stora, håriga med många ben. ”Hej!”
Nu blev Florean lite arg. Skulle en spindel som förmodligen skulle äta honom säga ”Hej!” bara sådär...? Nej minsann inte. ”Hörru du din spindel – eller Dumbledore som inte har rakat sig och som har sin släckare med sig, nu får du ta och berätta vem du är.”
”Ja ja, jag är en spindel och hörru du, vet du inte att Dumbledore är ung och att släckaren inte uppfunnen än?”
Florean blev helt ställd och beslöt sig för att byta ämne och vara lite sliskigt trevlig. ”Jag heter Florean Fortescue, vad heter du?”
”Mosag,” sa Mosag.
”Hittar du här?”
”Nej, gör du?”
”Nej.”
Så de gick tillsammans vidare in i skogen och sov lite, och gick vidare.

När de båda blivit goda vänner och gått i skogen i något år som kom de till en stor jordhög och ett hus. På brevlådan bredvid huset stod det: Mrs/Mr Brown.
Florean knackade på och en kvinna öppnade dörren. Hon grät och var i allmänhet helt hysterisk.
”Vad har hänt?” frågade Mosag.

Nu finns det två saker som berättaren, som Florean förbarmade sig över, vill uppmärksamma. Det första är att Mosag borde förstått att om en människa tittar ut genom fönstret och ser en jättespindel så blir den personen nog ganska ledsen och i allmänhet helt hysterisk. Den andra är att om nu inte kvinnan sett spindeln så är hon väldigt upprörd för det ända hon kunde se var Florean och någon stort, hårigt med många ben, kanske en Dumbledore.

Nu var det i alla fall så att kvinnan eller Mrs Brown var upprörd på grund av den stora jordhögen som stod så elakt i trädgården. Den skulle hon använda för att plantera fladderbuskar, men nu hade flygande mattor blivit förbjudna så fladderbuskförsäljaren kunde inte leverera. Han flög nämligen på en matta från Flen.
”Vad har hänt?” frågade Mosag igen.
Mrs Brown berättade och Florean förstod, inte Mosag.
”Jag som antingen vill ha fladderbuskar eller doftande blommor i trädgården kommer inte att kunna ha det” sa Mrs Brown.
När Mosag hörde ”doftande blommor” sade hon. ”Men plantera lavendel då och sluta lipa. Har du kanske något som man kan äta här?”
”Lavendel? Det var en bra ide. Tack! Vi har lite gröt men det ska min sjuke bror har.”
”Så bra,” sa Mosag. ”Då kan Florean ta gröten och jag din bror.”
Så Florean åt gröt, Mosag åt sjuk bror och Mrs Brown planterade lavendel som nu var hennes favorit blomma.
Sedan gick Florean och Mosag vidare in i skogen i några år.

Nu hade skogen de gått in i bytt karaktär och det började kännas ”förbjudet” att gå i den så de stannade.
Då hörde det snyftningar från någon som också var i skogen. En skrovlig röst sa. ”De tror att du är monstret. De tror att jag gjorde det. Jag är relegerad – vi måste gå.”
En annan knäppande röst sade då. ”Men Rubeus, jag är bara en spindel, inte Slytherins monster.”
Mosag höjde på alla åtta ögonbrynen. ”En spindel sa han, bäst att piffa till sig.” Så hon smetade lite kåda på ”läpparna” och sprutade lite ”Morgana-parfym” på sig.
Florean kunde se att Mosag var kär och eftersom han hatade den långa tid det tog för alla kärlekspar att säga till varandra att de var kära så bestämde han sig för att hjälpa Mosag.
”Hallå!” sa han.
”Hallå!” sa Rubeus.
”Knäpp, knäpp,” sa någon och Mosag ryste och log.
”Min kompis är spindel och är kär i din spindel” sa Florean. Mosag rodnade och tittade förläget på Florean.
”Okej,” sa Rubeus. ”Vad heter din kompis då?”
”Mosag,” sa Florean.
”Och jag heter Aragog!” knäppte Aragog och han och Rubeus visade sig.

För er som hänger med så vet ni nog vad som hände sedan. Bröllopet var kort och två präster slutade som bröllopsmiddag.
Rubeus (som jag tänker sluta kalla Rubeus och i stället kalla Hagrid) och Florean beslöt sig för att fortsätta vandra några år i någon annan skog...

Fortsättning följer i Del 2. Isglass, Dumbledore och krigandet i sig.