Den viskande vinden

Hej hopp människor! Jag hade en timme över idag och blev super sugen på att skriva en ff här på mugglarportalen! Den kmr (förhoppningsvis) bli spännande och kanske lite läskig blir G rating på denna så vem som helst kan få läsa, om ni vill skriver en egen bok som projektarbete i skolan så lämna jätte gärna konstruktiv kritik, vill bli bättre!!

Kapitel 1. Den Viskande Vinden

Hon sprang genom skogen. För varje kliv knastrade marken under henne och skvallrade om hennes ovälkomna närvaro. De mörka träden böjde sig ner över henne med grenar som ilsket drog henne i håret och de höjde sina rötter framför henne för att få henne att falla. Bakom henne hördes dundranden i tretakt, som hästhovar i galopp, men hon visste bättre. Hon hade sett deras skepnader. Hjärtat dunkade dubbelt så hårt i bröstet och hållen i sidan började bli outhärdlig. Ändå kunde hon inte stanna. Ett plötsligt ylande rakt framför henne fick henne att flämta till och en rot tog tillfället i akt att snurra sig runt hennes fot. Tafatt föll hon mot marken och landade hårt bland löv och barr. Roten kring hennes fot hårdnade i sitt grepp och det enda hon kunde göra var att hjälplöst höra hur ylandet och hästhovarna kom närmare. Hon skrek.

Och vaknade. Med ett hårt grepp om täcket satte hon sig käpprakt upp i sängen och andades flämtande. Hon kunde fortfarande känna träets grepp om fotankeln och höra skogens ilskna väsande. Med ett djupt andetag såg hon mot klockan på nattduksbordet. Kvart i 7. Då var det ändå dags att gå upp. Hon tryckte av larmet innan det hann börja pipa och gick upp ur sängen. Golvet kändes kallt mot fötterna och hon skyndade sig ut i badrummet. I spegeln möttes hon av en liten och mager flicka, nyss fylld 11 år och med kallsvetten fortfarande pärlande i pannan. Hon granskade sig själv med sina knallblåa ögon och kammade igenom det svarta håret som precis nådde ner till axlarna. Den här dagen skulle bli precis som alla andra, det visste hon. Gå upp, gå till skolan, gå hem från skolan, göra läxorna, kolla lite på TV:n och sen bums i säng. Inga konstigheter. Hoppades hon i alla fall. För det var inte ovanligt att hennes vardag kunde skilja sig lite åt vissa dagar. Om än bara lite, så fanns de där. Sakerna hon inte kunde förklara men som hände ändå. Till exempel provet hon haft så sent som igår. Det gällde historia och hon hade pluggat lite för lite, precis som vanligt. Hon hade ingen större lust med ett sämre betyg än hon redan hade, det sa även hennes mamma gång på gång där hemma. Med tankarna på sin fröken hade hon inbillat sig att försöka få henne att må dåligt och ställa in provet i sista sekund. Hon hade tänkt på magknip. Magknip, magknip, magknip. Fröken hade först sett helt oberörd ut för att senare få ett obehagligt ansiktsuttryck och mumlande sagt att de kanske skulle ta provet veckan där på, sedan hade hon gått ut ur klassrummet och muttrat någonting om dåliga sviskon. Flickan mötte sina blåa ögon i spegeln. Självklart var det inte hennes tankar om magknip som fått fröken att må dåligt. Det var omöjligt. Sådant kunde bara häxor och troll och onda andar göra, och senast hon kollat hade hon inte varit något utav dessa.

En stund senare kom hon ner i köket och såg på köksklockan att hon hade tjugo minuter på sig att äta frukost. Vid köksbordet satt hennes pappa och kollade igenom posten.
"Godmorgon" sa han och hon svarade med en nickning. Juicen stod redan framme och hon tog för sig av både flingor och bröd.
"Något intressant i tidningen idag?" Frågade hon och hennes pappa skakade på huvudet.
"Nej, men det har kommit ett underligt brev. Till dig" Tillade han när hon gav honom en konstig blick. Han höll fram ett grönt kuvert mot henne och hon tog emot det.

Sofia Smith
Evertstreet 12
Quartrettown 677

I hörnet av kuvertet fanns en besynnerlig symbol av ett emblem med en orm, ett lejon, en grävling och en örn.

Wow! Du är sjukt duktig ska du veta. Just nu kan jag inte komma på någon konstruktiv kritik... Men det var fantastiskt skrivet c: ♥

Jätte bra skrivet! så inlevelsefullt . bevakar helt klart!

bevakar

Tack alla! Blir jätte glad att ni gillar det!

Kapitel 2. Det gröna brevet

Sofia såg länge på det gröna pappret i hennes händer innan hon öppnade det med stela fingrar.

Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Rektor: Albus Dumbledore (Innehavare av Merlin-Orden av första graden, Storhäxmästare, Överstetrollkarl, Högste Storpamp i Häxmästarnas Internationella Samfund).

Kära Miss Smith

Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.

Terminen börjar den första September. Vi förväntar oss er uggla senast Juli 31.

Er tillgivna, Minerva Mcgonagall - Biträdande rektor


Sofia stirrade på brevet en stund innan hon vände på pappret som för att hitta ett till meddelande som förklarade att allt var ett skämt. Men något sådant kunde hon inte hitta.
"Vad står det?" Frågade hennes pappa nyfiket och reste sig upp och läste över hennes axel. När han var klar rynkade han ögonbrynen och tog brevet ifrån sin dotter. Även han vände på pappret för att hitta någon sorts förklaring.
"Är detta ett skämt?" Sa han och började pilla med naglarna på det besynnerliga emblemet på kuvertet. Sofia tog tillbaka brevet och läste det en gång till men blev inte något klokare för det. En skola för häxkonster och trolldom? Som att lära sig trolla bort mynt och sen ta fram dem bakom någons öra?
"Pappa, du tror inte..." Började Sofia men tappade hakan när hon i förbifarten såg något utanför fönstret. Där ute på fönsterbrädan satt en chokladbrun uggla och kikade in i köket med sina stora, gula ögon. Den knackade försiktigt på glaset med näbben samtigigt som Sofia kunde se att ett likadant grönt brev som de fått satt fastbundet kring dess ena fot. Hennes pappa vände sig om när han hörde pickandet och började gapa han med. Långsamt, för att inte skrämma den, gick Sofia fram till fönstret och öppnade det. Utan minsta förvarning lyfte ugglan och gled ljudlöst in, satte sig på en stolsrygg och stack ut benet mot hennes pappa som för att säga att han skulle ta brevet. Pappan såg mer än chockad ut men gick fram och knöt loss brevet. Ugglan lyfte genast från stolen och susade över Sofias huvud ut igen. Sofia hängde ut genom fönstret för att se vart den dresserade ugglan var på väg men den hade redan försvunnit. När hon vände sig om hade hennes pappa redan öppnat kuvertet och var i full färd med att läsa det. Sofia som knappt förstod vad det var som pågick, gick fram och läste hon med.

Bästa familjen Smith

Vi är glada att meddela att eran dotter, Sofia Smith, har fötts med magiska kunskaper, trots att ingen i erat tidigare släktträd har visat några som helst magiska förmågor.

Hogwarts skola för häxkonster och trolldom är en skola som erbjuder eran dotter kunskaper, lärdom och utveckling i sina studier att bli en häxa. Utbildningen är beräknad till sju år och skall vara grundande för alla barn med eller utan tidigare erfarenheter vad gällande trolldom.

Ugglan som lämnade detta brev kommer att återkomma och då skall ni skicka med den ett meddelande om ni är villiga att låta Sofia Smith gå denna utbildning.

Om ni accepterar denna plats skickas mer information om skolstarten och dess förberedelser.

Er tillgivna, Minerva Mcgonagall - Biträdande rektor

Sofias hjärta började dunka hårt. Tänk, en häxa. Hon? Var det möjligt?
"Vad ska detta föreställa?" Sa hennes pappa och kliade sig i hårbottnen. "Antagligen det de säger, att jag är en häxa! Kan jag få börja där, pappa? Snälla, snälla, snälla?" Hennes pappa svarade inte utan gick ut i hallen. "Madelene, älskling. Kan du komma ner?" Han gav Sofia en sträng blick. "Vi får se, gumman. Vi får se."



Kapitel 3. En ny början

Sofia kunde knappt tro att det var sant. En häxa, hon? Hur coolt var inte det?
"Sofia, vart vill du gå först?"
Sofia log bara lyckligt mot sina föräldrar där de stod i den så kallade diagongränden, full av trollkarlar och häxor i full färd med att, precis som hon, fixa med saker inför skolstarten på hogwarts. Det pirrade till i hennes mage då ett par trollkarlar i hennes egen ålder gick förbi och hon hörde dem säga, "Vad tror du om nimbus 2000 då? Helt klart den bästa kvasten någonsinn! Den skulle jag göra vad som helst för att få spela quidditch på." Quiditch? Det var ett konstigt ord och hon sprack nästan av nyfikenhet att få reda på vad alla nya knäppa ord och personer var. Det hon tyckte var mest intressant hon snappat upp av andra i diagongränden var bertibotts bönor i alla smaker, perong 9 och tre kvart och en himla massa folk pratade om en pojke vid namn Harry Potter. Sofia förstod att han var känd för något och att även han var en förstaårselev, precis som hon. Hon visste inte vad han var känd för än, men nåt sa henne att hon snart skulle få reda på det.

"Sofia?" Sa hennes pappa och ruffsade om i hennes hår. "Oj, jo först vill jag ha en trollstav!" Hennes mamma nickade och de började vandra ned för gatan mot en affär en artig häxa med en mycket spetsig hatt hade sagt lång längre ned. I samma stund Sofia fick syn på trollstavsbutiken kom en enorm jätte just ut ifrån den. Han var högre än hennes pappa med säkert dubbla längden och med ett skägg och hår som var buskigt nog att rymma ett helt fågelbo. Sofia tvekade först att gå in förbi jätten men när jätten fick syn på hennes rädda upförande så gav han henne ett jätteleende. Då släppte Sofias rädsla och hon strålade som en sol tillbaka för det var helt omöjligt att vara rädd i denna miljön eller världen. Hon gick förbi jätten in i butiken och krockade då med en pojke med svart ruffsigt håt och runda glasögon.
"Oj, ursäkta mig." Sa Sofia och log brett mot honom. Pojken log tillbaka och svarade "Ja, detsamma." Sedan skyndade han sig efter jätten och Sofia gick med sina föräldrar in i affären.

Där inne fanns hur många smala lådor som helst och Sofia kunde satsa alla sina pengar på att de innehöll trollstavar. En gammal man hälsade dem välkomna och presenterade sig som Olivander, ägare av butiken. Han hjälpte Sofia välja ut sin trollstav, eller snarare hjälpte trollstaven att välja ut henne. För i denna världen var det tydligen trollstaven som valde trollkarlen eller häxan. Efter en stund utbrast Olivander att en ekstav, 8 tum med enhörningshår som kärna var hennes trollstav. Sofia och hennes föräldrar betalade för trollstaven, tackade artigt för hjälpen och gick sedan ut ur butiken.

Dagen gick fort fram och när Sofia hade handlat allt som stod i deras lista över saker att ha med sig till hogwarts var hon helt slut i fötterna. Väl hemma roade hon sig med att bläddra igenom sina skolböcker som hon fann väldigt intresanta. Hon kunde knappt bärga sig med lektionerna i försvar mot svartkonster eller trolldryckskonst. Förvandlingskonst lät också kul och hon kunde inte sluta le. Hon var tvungen att nypa sig själv i armen gång på gång för att försäkra sig om att hon inte drömde. En häxa, hon? Det var fortfarande helt ofattbart. Plötsligt hörde hon et knack ifrån fönstret. Där satt en uggla med ett brev fastlindat runt ena klon och Sofia flög ut sängen och öppnade fönstret. Ugglan lämnade lydigt sitt brev och flög sedan ut igen lika snabbt som den kommit. Sofia öppnade brevet med iver och hittade en tågbiljett där i. Hogwartsexpressen, parong 9 och 3 kvart. Hon log. Jasså, det var därifrån det tåget gick. Hon hade ingen blekaste aning om vart den perongen låg någonstans men det problemet fick hon ta itu med när det kom.

Bra!!!

Tack!! Vore super kul om ni fortsatte komentera med kritik och sånt Vad ni tkr och sånt! (obs, är medveten om att hon i första kapitlet då hon fick brevet gick i skolan... brevet får man ju på sommarlovet, typ... tabbe av mig!)

Kapitel 4.

Dagarna närmade sig. Sofia vandrade mest fram och tillbaka i sitt rum med sin alldeles egna trollstav i handen. Hon log när hon drog fingrarna över det långa, mjuka skaftet. Hon skulle göra vad som helst för att få vifta med den och se vad som hände men hon hade fått veta i diagongränden att utövning av trolldom utanför skolan kunde resultera med religering, och hon skulle känna sig ganska misslyckad om hon fick och förlorade sin plats på hogwarts inom loppet av någon vecka.

Dagarna släpade sig fram och Sofia hade väskan packad färdig för avfärd en hel vecka för tidigt. När dagen äntligen kom studsade Sofia upp och ned i hallen i väntan på att hennes föräldrar skulle ta på sig sina kappor.
"Skynda då! Vi kommer missa tåget!" Hennes mamma drog handen över hennes hår. "Nejdå, gumman. Vi har gott om tid." Sofia snörpte på munnen och fick nästan putta sina föräldrar ut till bilen för att det skulle gå snabbare. I bilen tog resan en väldigt lång tid och Sofia kände ett starkt sug i magen. En blandning av nervositet och spänning. Hennes föräldrar gav henne sneda blickar från framsäterna. Antingen tyckte de att hon skruvade på sig för mycket eller så var de obekväma i tanken om att deras enda lilla flicka skulle bo på en internatskola för trolldom. I deras öron lät det nog knäppt och oseriöst, men för Sofia var detta ett nytt liv.

Oljudet var högt och de verkade ha kommit fram samtidigt som ett populärt förmiddagståg så det var trångt på perongen. Sofia och hennes föräldrar sick-sackade sig fram mellan folket. De gick förbi pelaren med skylten perong 5... 6... 7... 8... 9... Nu sprang Sofia fram med sin tunga vagn med alla böcker och koffert. Hon såg med glittrande ögon upp mot pelaren och såg... perong 10. Det kunde inte stämma.
"Jaha, vart har du din så kallade perong 9 och tre kvart då?" Hennes pappa la en hand på hennes axlar och såg sig omkring som om han letade efter en skylt där det stod något i stil med ´Tåg till trolldomsskolan hogwarts för häxor och trollkarlar!´ Sofia önskade att även hon kunde få en skymt av en sådan skylt. "Vi kanske får fråga någon?" Hennes mamma nickade och grep tag i den förbigående lokförare. "Ursäkta mig, men vet ni vart man kan hitta tåget som går från perong 9 och tre kvart?" Lokföraren fick ett plötsligt argt uttryck och sa kallt "Perong 9 och tre kvart? Ni får sluta upp med det där skämtet! Tre familjer före er har frågat om den. Sluta upp med att ödsla mig tid på strunt!" Ilsket klampade han därifrån och mamman stod snopet kvar och kliade sig i hårbottnen. "Okej, vi är nog alltså inte de enda så kallade mugglarna som har problem med att hitta." Sofia skulle precis öppna munnen och svara när någon bakom henne hann före.
"Ursäkta, men kallade ni er för mugglare?" Sofia vände sig om och såg att rösten som ställt frågan tillhörde en flicka men en exakt lika lustig och tung vagn som henne själv. Hon hade brunt rufsigt hår och bruna ögon. Hennes kinder var blossande röda och bakom henne stod dem som måste vara hennes föräldrar. "Öh, ja. Eller, mamma kallade henne och pappa för det." Svarade Sofia tafatt och lite blygt. Flickan sken upp. "Vad bra! Jag är förstaårselev och mina föräldrar är också mugglare så vi har ingen aning om vart vi ska!" Sofia nickade men skakade sedan snabbt på huvudet. "Tyvärr sitter vi nog i samma båt. Vi vet inte heller vart vi ska." Flickans leende försvann en aning men verkade fortfarande positiv. "Okej synd. Men nu är vi i alla fall fler som kan leta tilsammans." "Ja." Flickornas föräldrar började genast att prata och diskutera medans Sofia artigt frågade den brunhåriga flickan "Vad heter du, om jag får fråga?" "Hermione Granger. Och du?" "Sofia Smith."

De gick omkring en bra stund på perongen innan och Sofia började känna sig lite orolig där Hermione plötsligt grep tag om hennes arm. "Titta!" Utropade hon och pekade mot en pelare i tegel. Sofia stirrade på den men kunde inte se något märkvärdigt med den. "Vad är det?" Hermione pekade nu istället på en pojke men mörkt hår som såg sig om över axeln med en vagn framför sig som liknade deras. "Titta vad han gör" Sa Hermione och Sofia släppte inte pojken med blicken. Pojken knuffade fart på sin vagn och småsprang framåt. Sofia kunde inte se vad som var så konstigt då hon upptäckte att pojken sprang rakt mot tegelpelaren. "Åh nej, akta..." Mer hann hon inte säga innan hon helt magiskt såg pojken försvinna in i pelaren. "Oj..." Sofia visste inte vcad hon skulle säga. Detta var ju absurt. Skulle hon springa rakt in i en tegelvägg men risken att krocka och slå sig gul och blå? "Kom." Sa Hermione och flickorna och deras mugglarföräldrar ställde sig framför pelaren med avstånd nog för att kunna ta sats som pojken hade gjort. "Är ni säkra på det här?" Frågade Sofias pappa då de förklarat vad som skulle göras. "Nej, men vi gör det ändå" Svarade hans dotter och innan hon hann ångra sig började hon springa mot pelaren. Hon hörde sin mamma protestera bakom henne men kunde samtidigt höra hur Hermione kom springandes tätt bakom henne. De saktade inte in utan såg hur väggen kom närmare och närmare och... ingen krasch kom. När Sofia öppnade sina ögon var son på en ny plats. En ny perong med skylten ´9 och tre kvart´ och ett tåg i lysande rött med namnet Hogwartsexpressen.