Fred & George - 1+1 = Tvillingar

Namn: Fred & George - 1+1 = Tvillingar
Rating: G
Kapitel: 8 (det satsar jag på)
Färdigskriven: Noo
Handling: Här får vi följa allas favorit tvillingar och en extra spännande tid för dem under deras år på Hogwarts, nämligen då de finner Marodörkartan.

____________________________________________________

Inledning

Det var den första september. Klockan stod halvelva och perrong 9 3/4 var fylld av elever och deras familjer. Överallt stod resväskor och burar till diverse djur. Sakta men säkert gick eleverna på tåget, Hogwartsexpressen. Hogwartsexpressen var stor och röd, och titt som tätt gav den ifrån sig ett tjut. Den såg precis ut som ett modellånglok, fast i verklig skala. Plötsligt kom det två identiska personer från perrongspärren, som var en plan, röd tegelvägg. De två pojkarna hade rött hår, fräknar över näsan, och exakt samma kläder på sig. De gick tätt tillsammans, med sina vagnar, som var överlastade med deras bagage. Det såg ut som om de spanade ut över perrongen, som om de letade efter någon. Strax efter dem dök en till person upp på perrongen. Det var en medelålders kvinna, som var ganska rund och kort, hade röda kinder och minst lika rött hår som pojkarna. Hon grep tag om pojkarnas axlar.
”Fred och George Weasley!” De båda pojkarna hoppade till. ”Sa jag inte åt er att vänta…” röt hon, och det blixtrade ur hennes ögon. Pojkarna, vars namn var Fred och George, snurrade runt på stället, och tittade på kvinnan.
”Ja Mamma..” började Fred.
”.. Vad är det?” fortsatte George. Deras blickar möttes, och de började genast skratta.

____________________________________________

Kapitel 1

”Ja mamma…” sa Fred.
”… Vad är det” avslutade jag. Jag kunde inte motstå att möta Freds blick, och när jag gjorde det, så började vi båda gapskratta. Mamma såg verkligen upprörd ut, och det fann vi som vanligt mycket roande.
”Fred och George! Nu slutar ni genast upp med det där!” Jag och Fred kvävde vårt, och vände vår uppmärksamhet mot henne ”Ni ska alltid hålla på att krångla! Era bröder är så mycket bättre uppfostrade än er! Vad gjorde jag för fel?..” Hon begravde huvudet i händerna, och började snyfta. Hon betedde sig oerhört barnsligt, men vi var tvungna att försöka trösta henne.
”Så ja mamma…”
”… Vi bara skojade lite” Jag och Fred såg på varandra. Så mycket stress och vansinne vi utsatte mamma för så var det ett under att hon fortfarande stod ut med oss. Mamma slutade snyfta och tittade upp. Hennes ögon var lika röda som hennes kinder, och hade det varit ett annat tillfälle, så hade jag skrattat. Men nu höll jag klaffen och svalde istället. Vi skulle ju trots allt inte se henne på väldigt länge.
”Jag är bara så orolig för er.”, sa hon och försökte le. Leendet blev en grimas. ”Fred och George” Hon rufsade mig och Fred i håret. Jag tittade på Fred och försökte vara allvarlig. Hon hade återigen sagt Fred till mig, och George till Fred. Men vi höll tyst, vi ville inte att hon skulle börja böla igen.
”Spring iväg med er, gå på tåget ni!” hon log ”Jag säger till er Pappa och era syskon att ni fick bråttom.” Jag och Fred kramade snabbt om henne.
”Vi ska ta hand om oss Mamma…”, började Fred.
”… Och vi ska inte göra för mycket dumheter”, avslutade jag. Sedan skyndade vi oss iväg mot tåget. Men bakom oss hörde vi henne skrika…
”Om jag får ett enda brev om att ni misskött er, så åker ni hem! Ett enda brev!” Detta slutade med att jag och Fred föll i skratt igen. Hon skulle garanterat få mer än ett brev!

”Efter dig, kära bror”, sa Fred sarkastiskt. Vi hade tillsist hittat en ledig kupé.
”Nej, du först, min höst ärade...” sa jag, men fick en knuff bakifrån.
”Ska ni ha kupén, så gå in!”, sa en välbekant röst.
”Åh Angelina…” sa Fred och blinkade åt mig. Jag visste vad jag skulle säga.
”Är hon snyggare än förra året, Fred?” Bakom mig hörde jag hur Angelina fnyste och vände på klacken, antagligen rodnande. När jag såg på Fred igen nickade han.
”Bra början på året”, sa han nöjt, innan han gick in i kupén. Jag följde efter. Kupén var som resten av tåget. Rött. Den hade två soffor och ett utvikbart bord på väggen. Ovanför bordet var fönstret placerat. Jag stängde dörren till kupén, medan Fred slängde sig på en av sofforna. Jag lyfte mödosamt upp vårt bagage på hyllan över den ena soffan, innan jag satte mig intill fönstret. Perrongen var fortfarande fylld av folk som ständigt rörde sig. Jag fick syn på Lee, som tjafsade med sin mamma. Lee var en ganska kort pojke, med stort hår. Han var kommentator under Quidditchmatcherna. Han tillhörde Gryffindor, vilket han gjorde klart för alla när han kommenterade. Han har mitt och Freds fulla stöd!
”E, Lee!” Lee fick syn på mig. ”Kom hit nu, jag kan inte hålla din plats för evigt!” Fred trängde sig upp, så att han också syndtes i fönstret.
”Det är ganska stoppat här inne redan, du får skynda dig!” Lee skrattade, och kramade hastigt sin mamma. Han har ett sådant ansikte då det verkligen syns vad han känner och tycket, och nu var hela han ett stort, ivrigt leende. Han begav sig mot närmaste ingång till tåget. Jag och Fred halkade ner från fönstret, och slängde oss åter på varsin soffa.
”Så…”, sa jag dröjande, ”Hade Angelina blivigt snyggare?” Fred började ronda svagt, men det skulle han aldrig erkänna om jag sa det till honom.
”Ja, det hade hon. Quidditch kommer att bli riktigt svårt nu…”, sa han och skrattade. Angelina var jagare i Gryffindors Quidditchlag, där jag och Fred sedan förra året varit slagmän. Det var ganska kul, förutom det faktum att vi var tvungna att slavträna under Oliver Wood, lagkaptenen. Han körde hårt med oss, alltid.
”På tal om Quidditch!”, sa Lee. Lee hade öppnat dörren, och stod nu inne i kupén. Han kunde verkligen smyga sig på folk.
”Käre gamle gosse, ska jag tillåta mig att hjälpa dig med ditt bagage?”, sa Fred med sin sarkastiska stämma. Jag hängde givetvis på direkt.
”Och hur mår ni, mr. Lee Jordan, Quidditchkommentaror?” Lee började gapskratta.
”Ja, ni har inte förändrats ett endaste dugg!”, skrattade han. Jag och Fred tittade oförstående på varandra.
”Vad menar ni…”
”… Min bäste herre?”, sa vi och tittade på Lee. Han vred sig i skratt och hans mörka hud hade blivigt en nyans rödare runt om hela hans kinder. Jag och Fred satte oss ner och när Lee hade lugnat ner sig började vi samtala om Quidditch.

Jag, Fred och Lee satt nu i stora salen och åt frukost. Alla runt oss såg trötta ut. Det var första skoldagen, och vi skulle få våra scheman. Dagen innan hade den stora festmåltiden varit. Förstaårseleverna hade blivigt sorterade. Vi var extra nöjda, för till vårt elevhem hade förutom vår lillebror Ron, även Harry Potter sorterats in, vilket vi givetvis applåderade extra högt för. Professor Dumbledore, rektorn, hade som vanligt talat om alla regler i sitt tal. Han hade tittat menande på oss, när han nämnde att man inte fick gå in i Den förbjudna skogen. Det tog jag och Fred som en komplimang.
”Nå”, sa Lee ”Vad har ni planerat?” Jag och Fred spelade oförstående, fast vi mycket väl visste vad han var ute efter.
”Ingenting speciellt…”, sa jag.
”... Ingenting alls”, avslutade Fred. Lee såg sur ut.
”Men jag vill...” Längre hann han inte, förens professor McGonagall kom fram till oss. Hon hade en mörkgrön klänning på sig och håret satt uppknutet i en knut som vanligt. Hennes glasögon låg på hennes nästipp, medan hon studerade några pergament som hon hade i sin hand.
”Fred, George, Lee” sa hon och nickade. Hennes tonläge var lika barskt som det alltid varit.
”Jag har era scheman här.” Hon gjorde ett svepande med den lediga handen över pergamenten. ”Och jag tycker att era val, Fred och George, är ytterst dåliga.” Jag och Fred kunde inte hjälpa att skratta, medan Lee oförstående såg på oss. ”Att välja ’ingenting alls tack’ var inget passande val alls…” Nu skrattade även Lee. ”Därför gav jag er samma lektioner som Lee här” Lee slutade skratta.
”Som mig?” McGonagall nickade och log. ”Men jag hade ju valt ett fullplanerat schema?!” Nu slutade även jag och Fred att skratta, och tittade surt på Lee.
”Just det”, sa professor McGonagall glatt. ”Och jag förväntar mig lika bra resultat ifrån er som från Lee”, sa hon, och räckte över pergamenten. Sedan tittade hon triumferande på oss och tågade iväg innan vi riktigt hunnit hämta oss.
”Man ska nog inte skoja om lektioner.”, sa Fred. Jag nickade.
”Det här blir allt annat än ett lätt år…”

Du skriver superduper bra!!!! Bevakar starkt!

Vohhooo! Den är jätte bra, och rolig

meeeeer!