Korps Öga (+11 år)

Ska börja på en ff som heter korps öga, det är inget för känsliga personer.
Storyn utspelar sig: i staden Korps stad
Huvud personer: I jag form, Marielle och hennes bästis Janette (båda bor på barnhem)

Hoppas ni gillar det!

£

Korps Öga

£

Kapitel 1

Janettes skrik ringde genom luften.
Jag hoppade snabbt ut och sprang till henne.
- Tyst! Annars väcker du Miss Corpeau! vispade jag argt.
Hon svarade inte utan pekade stumt på fönstret.
Jag gick fram till fönstret och kikade ut.
Solen hade gått ner och det var becksvart ute.
Jag började bli irriterad, varför hade hon skrikit?
Plötsligt flög en skugga förbi fönstret.
En skugga av en fågel.
Jag drog in andan av skräck.
Snabbt checkade jag så att fönstret var bra låst.
Men de andra tjejerna vaknade upp av skrikit som ännu en gång kommit ut ur Janettes mun.
- Vad är det som händer?
- Varför skrek någon?
- Vad hänt?
Shhch! jag shushade åt tjejerna och viskade så tyst jag kunde.
- Det var en korp utanför fönstret.
Alla tjejer flömtade och sprang till fönstret för att titta efter bevis.
En korp landade på fönster brädet (på utsidan) och kraxade högt.
Alla tjejer skrek och backade iväg från fönstret.
Ännu en gång shushade jag åt de men jag var för sen.
- Flickor, varför är ni uppe mitt i natten?!
Miss Corpeaus röst ekade i korridoren.
Alla tjejer tittade skrämt på varandra och sprang sedan i säng.
Deras vita nattlinnen fladdrade spöklikt i månljuset.
Jag låg i sängen med stängda ögon.
Jag hörde en tjej fejk snarka.
Jag himlade med ögonen under ögonlocken.
Ett ljud i nyckellåset sa att Ms Corpeau var nästan i rummet.
Anledningen till att hon låste
dörren på natten var för att hon var trött på att
de små gick till henne varje natt och sa att de hade mardrömmar.
Hon hatade nämligen barn.
Hatade.
Ingen visste varför hon hade ett barnhem.
Men rykterna var vilda och jag vågade inte tro på de.
Jag väcktes tillbaka från tänkandet av att Ms Corpeau klampade in i rummet på sina svarta stövlar med liten klack.
Men även om klacken var liten ekade den hemskt i det lilla rummet.
Skräcken gjorde luften tjock.
Att vara uppe efter sov tid slutade alltid med hemska straff.
Alla låg stilla medan Ms Corpeau gick runt och tittade efter vakna tjejer.
- AHA! så duo truor att dit är ruoligt att vara uppé efter suov tid? Oui?
Ms Corbeaus röst dundrade och hennes ögon sköt blixtrar.
Jag hade vågat öppna ögonen lite.
Jag började nästan gråta.
Tjejen som var uppe var Janette.
Stackharn!
Hon skulle bli slagen, och skadad (psykiskt).
Det sista jag såg innan mörkret slöts över rummet var Ms Corpeau dra ut Janette genom at hålla i henne i högra örat.
Det gjorde säkert ont för jag hörde henne kvika
från korridoren.
Jag hörde ett slag (Ms Corpeau slå Janette),
och sedan bara Ms Corpeaus klackar gå ner för trappan.
Sedan somnade jag i orolig söms.

Spännande! Men är det här en fanfiction? För annars hör den hemma i kreativitets forumet.

Superbra! Känn dig bevakad!

Här kmr.. tatatadaaa..

£

Kapitel 2 (!!)

Jag satt vid det kalla träbordet ensam.
Janette brukade sitta brevid mig,
men jag har inte sett henne sen igår kväll.
Plötsligt slogs matsals dörrarna öppna och Janette
stod där, med ett lila öga.
Snacket dog bort och alla tittade tyst på henne för bakom henne stod Ms Corpeau med händerna på Janettes axlar.
Janette stod skräckslagen.
- Barn! Lyssná! Ni allaa veet att det ärr emout våra régler att barrnen ärr ouppe effter souv tid, ni vet att ni blir straffade för det, därför vill jag inte att detta behöver att oupprepas! sa hon kallt mot barnen.
Sedan lämnade hon rummet och dörrarna stängdes med ett klang bakom henne och hennes klackar ekade längst hallen tills en dörr stängdes.
Janette gick och satte sig brevid mig.
Hon sa inget, men det behövdes inte.
Jag tittade på hennes händer.
De var täckta av blåmärken, hennes fötter också.
Jag tittade medlidsamt på henne. Sedan gick vi till vår lektion, historia.

Prasslet i klassrummet dog snabbt bort av att
Mr Parle kom in i rummet.
- Idag ska vi prata om vår stad, Korps Stad.
Som ni alla vet skapades staden av Ms Corpeaus släkting, Yeux Corpeau.
När hon kom till staden var den full med korpar, stora.
Hon älskade korparana.
Men eftersom flera flyttade in i hennes stad
ville de olika saker.
De älskade korparnas ögon, det var en väldigt god soppa så de attackerade korparna.
Men korparna gillade inte det..
Sen den dagen, varje natt, ger sig korparna ut och letar efter offer..
När de hittar ett offer, pickar de ut offrets ögon och
tjuvar offrets röst.
Rösten ger de till sin ledare, den största korpen av de alla. Ögonen lägger de i en stor damm i deras grotta, Korparnas Grotta, och en dag kommer de
dricka soppan av alla invårnanas ögon.
Medan de stora korpen tar röster och lär sig alltså att prata.
Det sägs, att det finns en person i Korp Stad som en dag ska besegra monstrerna och ge tillbaka allas ögon, denna person kan inte bli dödad av korparna.
Hur de än försöker, förutom om korparna får tag på
dens röst.. sa Mr Parle dramatiskt.

Den kvällen virvlade tankarna i mitt huvud. Vem var den som kunde döda korparna?
Plötsligt könde jag något fatta tag i min arm, jag skrek nästan men Janette tystade ner mig.
- Det är bara jag! viskade hon.
- Vareruvill? viskade jag trött.
- Kom så gör vi det!! viskade hon upphetsad.
- vad?
Hon var tyst en stund, hennes ögon glittrade i månljuset.
- Vi ska döda korparna!

£

nå, vad tycks?

Det där var det bästa du någonsin skrivit hittills!

Jepp, tagit en liten paus från denna tråd.. Men ska fortsätta med kap 3! Här kmr det:


£


Kapitel 3

- Du är galen.
Mina ord hängde i luften ett tag, sedan verkade jag äta upp de igen för när Janetta pratade låtsades som om jag inte sa det.
Eller brydde hon sig inte.. Iaf, hon tog tag i mig ur sängen.
Hon kastade en svart kjol med vit blus och röd rosett, att knyta håret med, till mig.
Jag suckade men tog på mig kläderna.
Janette tog sin gröna favorit väska.
Hon drog mig mot dörren.
Jag gav henne nu-ger-vi-upp blick..
Men hon tog en hårnål och vred upp låset.
Hon tittade slugt på mig.
Jag himlade med ögonen.
Hon smög ut i korridoren och jag följde.
Hon var noga med att låsa dörren bakom oss.
Vi smög ner till köket.
Köket var helt i öde,
fast på spisen stod en gryta med lera som jag tror ska föreställa frukost.
Jag rynkar på näsan av stanken.
Janette går fram till skafferiet.
Jag tittar med stora ögon.
Skafferiet är helt förbjudet, om man så mycket som rör det får man hård bestraffning framför hela Korp Stads Barnhem för Underåriga Flickor.
Alla måste titta.
Janette hittar två äpplen och vi lämnar köket.
Vi smyger så tyst vi kan i hallen.
Men Janette råkar välta ett paraply som står brevid dörren.
Vi tittar skrämt efter Ms Corpeau.
Men ingen Ms Corpeau dök upp.
Hon kanske sov.
Vi slog upp dörarna och jag kände vinden blåsa på mig med kall vind, och frihet.
Äntligen var jag fri, än så länge, jag kände lyckan och gladheten välla upp i magen.
Jag log, jag hade inte lett på väldigt länge, det kände konstigt i kinderna, jag slutade direkt.
Detta äventyr kanske skulle vara kul ändå.

Men ödet hade redan planerat allt, och att ha kul fanns inte på listan...

£

jepp tråkigt ohändelsebart kapitel.. Sorry guys!

bra!

Jättebra!