Livet i Azkaban

Jag satt på det kalla stengolvet och åt mitt dagsgamla bröd. Det var den hundrafemte dagen i fångenskap, bara nio år och tvåhundrasextio dagar kvar innan jag blev fri. Mina föräldrar trodde att jag skulle bli något stort, men jag blev en mördare i allas ögon. De hade sett så ledsna och besvikna ut på mig den där regniga höstdagen i november. Jag hade precis fyllt tjugo år och skulle flytta hemifrån, då satte han dit mig. Ted, min gode vän satte dit mig för att ha mördat Arthur Weasly. Han satte dit mig! Domstolen lyssnade inte, de hävdade att jag, Albus Severus Potter, alltid varit problem, ända sedan kvällen då jag sorterades ända till domen föll. Varför? Varför hade Ted gjort såhär mot mig? Det var orättvist, jag som hade livet framför mig, skulle gifta mig med min fästmö Elisabeth, men han förstörde det. Mitt liv kommer att ha gått vidare när jag släpps ut, men jag har funnit en fristad. Jag kan nämligen förvandla mig till en gråsparv, vilket gör att jag kan flyga ut genom någon springa några timmar, men jag måste alltid komma tillbaks, annars märker dementorerna att jag är borta. Jag kände ett sting av smärta, ännu en råtta hade bitit mig. De dumma små äckeln, tänkte jag. Medan jag sitter instängd här flyter hela livet vidare. Jag förvandlade mig till en gråsparv och tog mig genom en ganska stor springa i min cell. Det var så underbart att känna luften under vingarna, solen mot fjädrarna. Jag dök ner mot marken och badade lite i en vattenpöl innan en man i svarta kläder och trollstav i handen lyfte upp mig och började mässa ömma ord som "Men vilken liten sötis" och "Är du hungrig? Vill du ha lite frön?". Jag var hungrig, och jämfört med maten vi fick inne i fängelset var fågelfrön en riktig festmåltid. Han drog fram några sunkiga frön av någon sort och sträckte fram handen. Jag pickade i mig allihop och kvittrade ett tack innan jag flög iväg. Jag landade mitt på ett människohuvud, som inte verkade märka mig. En ny fånge? tänkte jag. Jag visste inte att denna fånge skulle bli en mycket viktig fånge.

Braawsome meer

Jag tyckte alltid det var trevligt med sällskap, även om de i cellerna nära mig bara stod och glodde på dementorerna. Den här var annorlunda, det visste jag. Nummer 267 hade nyss dött av en maginfektion, så jag hoppades att denna fånge skulle hamna bredvid min cell. Hon hade ljust hår, som påminde om min gudmor Luna Lovegoods hår. Hon tittade med bedrövad min på fängelset som tilltalades Azkaban. Jag undrade hur länge hon skulle stanna. Säkert inte så länge, två veckor här var som livstid på världen hemskaste fängelse. Jag flög iväg från hennes huvud och in genom springan. Jag satte mig små fågelfötter på det nu, om möjligt, ännu kallare golvet. Jag gjorde mig beredd att minnas mina hemskaste minnen och förvandlade mig tillbaka till min smutsiga form som människa. Mitt mörka hår var trassligt, och min märkesskjorta alldeles sönderriven och smutsig.

Förlåt att den blev så kort, mina tangenter laggar otroligt, så jag ska be pappa fixa det.

Oo, superbra!*bevakar*