CC - I am going to be the greatest! [SV]

Titel: CC – I am going to be the greatest!
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nope
Rating: PG, klarade du av att läsa Harry Potter klarar du av det här.
Handling: Att ha en idol kan vara jättespännande, det vill säga, så länge det inte utvecklas till en besatthet. Vad händer när kravet att bli bäst långsamt äter upp den person man är?
OBS! Eftersom varken Pottermore (hatahatahata) eller HP-serien har särskilt mycket information om Colin bygger det här på min personliga bild av den karaktär som man älskar att hata. Om någonting verkar skumt eller misstänkt, tveka inte att skriva det!

Jahapp, någon som är intresserad av att läsa eller låter det helt sinnessjukt?

Jag är intresserad, ge mig kapitlet nu. xD

Byteshandel komplett x3
--------------------------------------------
Den här berättelsen handlar om en pojke. En pojke som levde sitt liv på det sätt som han ansedde att ett liv bör levas. Om en pojke som växte upp i förtid. Om en pojke vars hjärta inte lyckades följa de snabba förändringarna. Om en pojke som en gång höll av och beundrade en annan pojke så mycket att hela hans väsen värkte.
Denna pojkes namn var Colin Aurelius Creevey, även känd som ”pojken med kameran”. Men än så länge ligger dessa händelser i framtiden – låt oss börja på det ställe där Colin inte var någonting annat än ”storebror Colin”:

Kapitel 1: Att retirera är också en bedrift
Svisch! Det var knappt att Colin hann blockera knytnäven med sin axel, och han kan inte låta bli att banna sig själv. Hur kunde du Colin?! Tänk om den hade träffat! Ja, tänk om den hade träffat Dennis!
”Du är allt bra dum, eller hur?” Colin svarar inte den hånfulla rösten utan håller ansiktet nedböjt och ögonen fästade på killens ben: om hans intuition hade rätt var det en spark som skulle komma härnäst. ”Jag menar, när vi av medlidande bestämmer oss för att ta den minsta av er så att han kan ta dina gamla avlagda kläder istället för att köpa nya om de han har nu går sönder…” Medlidande? Är det sånt här som kallas medlidande? Colin vet inte säkert, är osäker på vad ordet medlidande ens betyder.
En skarp smärta i magen säger Colin att han hade rätt, och det smutsiga märket av en sko på den ljust gula t-shirten understryker det faktumet. Trots det rör Colin inte en min, så länge som han följer asfaltens mönster och slumpmässigt utplacerade småstenar med blicken kommer allt att bli bra. Så länge som han gör det kan han vänta med att skrika tills Dennis är utom hörhåll. Dennis…
”Gå hem i förväg du Dennis”, säger Colin tonlöst och vrider försiktigt på huvudet så att han kan se Dennis ansikte. Det är skräckslaget. Lika skräckslaget som alltid. ”Jag glömde några papper i skolan så jag måste gå tillbaka och hämta dem, men oroa dig inte, allt kommer att bli bra. Okej?” Colin ger Dennis ett brett leende som bleknar lite när en hand sluter sig om Colins smala hals.
”Hey! Vem sa att du kunde ha ett bekymmerslöst litet samtal med din brorsa? Huh?! Svara då för fan!” Spottar killen ur sig. Om Colin inte misstar sig går han i klassen över Colin och är bror till Jarold, en av killarna i Dennis klass. Colin kommer på sig själv med att undra vilken lögn Jarold har dragit för att få sin storebror att banka sönder Dennis den här gången.
”Skynda dig hem, annars blir Hamleys ensam…” säger Colin halvkvävt till Dennis och tar ett lika halvkvävt andetag innan han fortsätter med ett leende. ”Allt kommer att ordna sig... Allt… blir… bra…” Till Colins lättnad hoppar Dennis kvickt upp på fötter och rusar iväg.
”Fånga den lilla råttan!” skriker killen som håller händerna kring Colins hals och kramar åt hårdare av ren ilska. Med prickar dansande framför ögonen måttar Colin sparkar mot knävecken på den två killar som springer förbi honom på den smala, folktomma gatan. En duns avslöjar att han åtminstone har lyckats fälla den ena. Bra. Nu skulle Dennis hinna hem… så länge som Dennis inte blev inringad fanns det ingen som kunde springa snabbare än honom. Ingen. Inte killen som just nu skakar honom så hårt att det känns som om hans nacke ska brista. Inte killen som sparkar honom tills han är nästan medvetslös. Inte killen som sliter sönder hans fickor på jakt efter pengar. Dennis är säker.

*applåd*

Heh. GO Dennis!

Bra! *bevakar* ^^

Hur har jag kunnat missa denna så länge som fyra dagar? O_O
*bevakar*
Jättebra!

Ledsen att det har tagit tid, här kommer nästa kapitel ^w^
-------------------------------------------------------------
Kapitel 2: Lika oföränderlig som texten i en bok
Redan under den korta tystnad som uppstår mellan det att Colin drar ut nyckeln ur hemmets ytterdörr och att han trycker ner dörrhandtaget hör han höga dunsar från någon som rusar ner för trappan följt av det spinnande ljudet av strumpor som spinner på kaklet i hallen. Det är tur, för inte ens Colin vet hur han skulle ha reagerat om han hade varit helt oförberedd på Dennis som kastar sig över Colin med tårar i ögonen. Nu hinner Colin dock både dra på mungiporna i ett leende och torka bort blodet som fortfarande rinner från näsan med handens baksida innan dörren slås upp och träffar Colins huvud med ett Bonk.
”S-storebror Colin! J-jag… D-de… D-du…” stammar Dennis osammanhängande fram och det tar bara några sekunder för Colin att inse att Dennis fortfarande är i chocktillstånd. Trots att det här är vardagen för de båda - trots att Colin alltid tar emot alla de sparkar och slag som riktas mot Dennis. Colin lyfter en hand och rufsar om Dennis råttbruna hår med ett leende.
”Jag sa ju att allt skulle bli okej, eller hur?”

”Har du matat Hamleys än Dennis?” frågar Colin när Hamleys jamande stryker sig mot Colins ben. Anledningen till att en apelsingul kattunge har samma namn som den stora leksaksaffären i London är simpel: han hade hittats av Dennis i en låda med HAMLEYS skrivet tvärs över med stora bokstäver och varken Colin eller pappa George hade velat förstöra Dennis lycka genom att förklara att den lilla kattungen faktiskt inte hette Hamleys. Inte när Dennis hade lyckats läsa namnet rätt. Lilla ömtåliga Dennis med läs- och skrivsvårigheter.
”Nej, inte än, men snart!” ropar Dennis från köket och Colin hör att han ler samtidigt som han öppnar en av de solkiga köksluckorna där den vita färgen har flagnat bort på vissa ställen. Hamleys rusar snabbt bort till matskålen i väntan på torrfodret och Colin skyndar efter.

”Storebror Colin, berätta en saga!” ber Dennis när de båda, långt senare, ligger nedbäddade i den stora säng som de båda delar.
”Men Dennis, du är ju nästan nio, är inte du för stor för sagor?” skrattar Colin och Dennis skakar häftigt på huvudet.
”Inte dina, för de är bäst!”
”Det såklart”, säger Colin glatt och kramar om Dennis. ”Har du hört den om den lilla tiggarpojken som hette Dennis?”
”Berätta! Berätta!”
Så Colin berättar historien om tiggarpojken Dennis som bodde i det hus som var minst och i mest behov av renovering i hela samhället och om hur Dennis med hjälp av snällhet överkom hindren och blev den rikaste och mest respekterade mannen på hela jorden. När Colin har avslutat berättelsen tittar Dennis på honom med stora ögon.
”Tror du att det kommer att kunna bli så för oss också?” frågar Dennis hoppfullt och Colin ger Dennis en stor kram.
”Jag vet att det kommer att bli så! Jag svär på den bok man sedan kommer att skriva om oss att det kommer att bli så!” säger Colin upphetsat. ”Bara för att man är fattig betyder det inte att man inte kan bli något! Bara för att ens pappa har tagit en massa extrajobb för att försörja ens familj betyder det inte att man är sämre än alla andra. Det som inte dödar stärker!” Dennis skrattar glatt och klappar i händerna av upphetsning. På det sättet är de lika, Colin och Dennis. Båda har lika lätt att bli upphetsade, båda är lika lättlurade och båda ser nästan likadana ut med sitt råttbruna hår, sin spetsiga näsa och sin korta längd. Det som skiljer mest är ögonen som, trots att bådas är bruna, är stora och oskyldiga hos Dennis och mindre och smalare hos Colin.
När Dennis döljer en trött gäspning bakom en liten hand kan Colin inte motstå reflexen att krama Dennis igen. Colin kramar ofta Dennis, det finns ingen annan som gör det: pappa George verkar vara rädd för att röra vid dem och deras mamma har ”gått i förväg för att vänta på dem”. Colin är säker på att det första hon kommer att göra är att krama dem båda när de möts igen, men innan dess tänker Colin bli någon som man vill krama. Han tänker bli bäst. Bäst med stort B. Han tänker visa Dennis att det går, att det är möjligt även för dem. Frågan är bara hur man blir bäst…
Jaja, Colin är säker på att han kommer att klura ut ett sätt snart. Och med de tankarna vänder sig Colin gäspande om i sängen och somnar lugnt.

Jag ska ta mig tid att börja läsa den här!
snart..

Vet du vad? Jag kommer hemsöka dig mitt i natten och stjäla din skrivförmåga om du fortsätter skriva så här bra! ._. (tro det eller ej, men det är en komplimang xD För du skriver så jättebra!!!)