The Marauders - Always and forever [SV]

Månadens fanfic Oktober 2012! ♥


Rating: G
Språk: Svenska
Tidsperiod: Tja, den började vid marodörernas sista år, men nu har den gått till 1995 (året då Harry börjar sitt sista år)


Handling


Hejsan!
Detta är fortsättningen till min förra novell ''Lily~James - Always and forever'' och denna, fortsättningen, kan ni självklart läsa även om ni inte läste den förra.
Denna utspelar sig alltså precis efter Lily och James död, och framåt.

Det som är epilog i den förra novellen är prolog i denna. Jag kommer också ta det sista kapitlet från den förra och sätta in här, innan prologen, så ni säkert hänger med. Beredda? Läs på!







-Harry, kan du säga ’’pappa?’’
-Mamma! Sa Harry och flinade retsamt åt sin far.
-Den grabben är inte dum, sa James och suckade. Han reste sig upp och gick fram till Lily, som stod och gröpte ur en pumpa till ett huvud.
Det bultade på dörren.
Lily tittade bekymrat upp.
-Men… Tramptass gick ju nyss? Sa hon förvånat. Glömde han något? Måntand och Slingersvans skulle ju inte komma förrän imorgon?
James smög ut i hallen och kollade igenom det lilla titthålet, innan han skrek till, och mumlade ’’Protego’’ innan han sprang in i köket igen.
-Lily… Lily… det är han… ta Harry och spring!
-James…
-NU! Lily, spring nu! Jag uppehåller honom!
Lily grät, omfamnade snabbt James och kysste honom.
-Jag älskar dig, grät hon innan hon sprang ut i vardagsrummet, greppade Harry och rusade upp för trappan.
-Jag älskar dig också, sa James, men han var övertygad om att hon inte hörde.
Han tog några snabba steg ut i hallen, precis i tid, då Voldemort öppnat dörren och tagit bort skyddsförtrollningen.
I samma sekund insåg han att han inte hade sin trollstav. Han var helt körd. Det enda han kunde göra nu var att ge Lily så mycket tid som möjligt – vilket skulle vara totalt omöjligt. Voldemort skulle döda James på fläcken.
-Flytta på dig! Fräste monstret under den svarta huvan.
-Snälla du, jag gör vad som helst, om du bara inte gör de ill…
Voldemort hann agera innan James avslutade meningen.
-Avada Kedavra.
Voldemort sa orden med kyla, och han verkade inte bry sig om det ett skvatt. Han uttalade orden som om han hade sagt; ’’Det är ett hårstrå i min sallad.’’
James stelnade till föll ner på golvet. Han var död.


Lily kände ett hugg i hjärtat och hon skrek till. Hon kände det, hon kände att James var död, hon kände att han var borta… allt var över. Även om hon och Harry överlevde, skulle hon inte kunna leva utan James. Lily tänkte på att hon aldrig skulle få höra James röst igen, aldrig känna hans varma hud mot sin hand, aldrig känna hans närvaro…
Plötsligt insåg hon att hon faktiskt kände honom nära. Men hon såg honom inte eller hörde honom inte. Hans närvaro kom liksom… inifrån. Hon höll om Harry och grät in i hans mjuka axel. När hon hörde steg på nedervåningen satte hon ner sin son i spjälsängen, och satte sig ner så hon var på hans höjd.
-Harry, vi måste vara modiga…
Tårar rann ner för bebisens kinder. Det gjorde ont för Lily att se, det slet i hennes hjärta. Hon fortsatte viska åt sin son.
-Du är så älskad, Harry. Så älskad… mamma älskar dig, pappa älskar dig…
Harry, vi måste vara starka. Även om det är svårt…
Dörren slogs upp och Voldemort steg in. Lily ställde sig panikslagen framför spjälsängen, och upptäckte förskräckt att hennes trollstav var där nere, på köksbänken.
-Nämen hej, sa Voldemort kallt med staven riktad mot Harry.
-Rör honom inte! Skrek Lily gällt. Snälla, snälla jag ber dig…
-Undan! Fräste Voldemort. Du dumma flicka… antingen så dör bara han eller så dör ni båda.
-Snälla, snälla, jag ber dig, skona Harry… inte Harry, inte Harry, snälla, ta mig istället! Döda mig istället!
-Undan… dethär är min sista varning!
-Ta mig istället! Inte Harry! Inte Harry!
Voldemort slog till med staven och förbannelsen träffade Lily rakt i bröstet. Hon skrek, innan hon föll ner på golvet. Hennes ansikte var stelt och… borta.

-Tramptass? Vad gör du här?
-Förlåt, väckte jag dig?
-Ja, men… det gör inget… kom in…
Remus gnuggade sig i ögonen. Han hade pyjamas på sig, och såg yrvaken ut.
-Vill du ha te? Sa han.
-Ja tack, sa Sirius och började oroligt gå fram och tillbaka över golvet i köket.
-Är något fel? Sa Remus med ett djupt veck mellan ögonbrynen. Han öppnade köksskåpet och tog ut två koppar, innan han greppade tekokaren och fyllde den med vatten.
-Det känns så, sa Sirius och stannade upp några sekunder.
Han tittade upp på Remus, som stod med tekannan i ena handen och en oförstående min.
-Fel med vadå?
-Jag vet inte. Det känns som att det har hänt någon med Lily eller James, men jag var där för bara några minuter sedan och då var de okej.
Remus hällde upp tevattnet i två koppar och lade i tepåsarna. Han räckte den ena till Sirius, och sa;
-Jag tror inte du ska oroa dig, Tramptass.
-Nej, men…
Sirius tystnade tvärt. Remus hade nog rätt ändå.
-Du har rätt, jag borde inte oroa mig helatiden. Men jag har bara den där känslan av att någonting är fel…
-Det säger du varje dag, suckade Remus, satte sig vid köksbordet och smuttade på teet.
-Jag vet, men det känns liksom riktigt oroväckande, sa Sirius och lutade sig mot köksbänken.
Remus betraktade bekymrat sin vän, men sa inget.
-Om nånting känns riktigt fel kan du ju alltid åka hem till Lily och James en gång till, sa han efter en liten stund. Bara för att dubbelchecka. När du vet att allt är lugnt kan du ju utan problem gå hem och sova gott hela natten.
-Du har rätt, sa Sirius igen och svepte hela tekoppen för att sätta ner den på bänken. Tack för teet, Måntand. Och förlåt om jag väckte dig.
-Ingen fara, sa Remus. Och du – jag tror inte vi ska oroa oss. Lily och James klarar sig.
Sirius log, och gick sedan ut.

Han bestämde sig för att ge sig iväg till Peter. Om Peter var i säkerhet, var Lily och James i säkerhet.
Sirius gick upp för de tre trappstegen upp till dörren, där han knackade på.
-Slingersvans? Ropade han när ingen öppnade. Det är jag.
Ingen svarade honom. Han transfererade sig en meter framåt, så han stod innanför dörren.
-Hallå? Ropade han och gick försiktigt in.
När han förstod att ingen var där blev Sirius riktigt orolig. Peter hade ju sagt att han skulle vara hemma hela kvällen!
-Slingersvans! Ropade han en sista gång, väntade några sekunder ifall någon skulle svara, och transfererade sig sedan till Godrics Hollow.

Dörren hos Lily och James stod på glänt. Även om Sirius tyckte det var lite underligt, så antog han bara att de hade glömt att stänga den.
Han knackade på, men när ingen öppnade puttade han upp dörren. Det var kolsvart i hela rummet. Sirius famlade sig fram, men råkade trampa på något lite mjukare. Han hittade inte lysknappen, så han tog fram sin trollstav och mumlade;
-Lumos.
Rummet lystes upp och Sirius kastade en blick på golvet där han precis hade trampat, innan han föll ihop ner på knä.
-Nej… nej… James…det kan inte vara sant…
James livlösa kropp bara låg där, och det kändes som om den när som helst skulle rycka till, titta upp och säga ’Hey, vad sitter du där och grinar för?’
Men James kropp förblev livlös, och det skulle den vara hur hårt Sirius än ruskade honom och hur högt han än skrek hans namn.
-Borta… för alltid… mumlade Sirius men han kunde inte tro att det var sant. En sån enkel sak… en sån snabb sak… kunde innebära så mycket. Att hitta sin bästa vän död på golvet. Det är en kort mening. Hur kunde det innebära något så hemskt som att Sirius aldrig mer skulle få träffa honom?
När han hörde bebisgråt från ovanvåningen anade han såklart det värsta. Lily hade aldrig låtit Harry gråta. Hon hade alltid varit där och tröstat honom när hans tårar föll.
Dessutom, om Lily levde, lät hon bara James ligga död här då eller…?
Sirius gick långsamt upp för trappan medan hans hjärta bultade hårt och han knappt kunde se framför sig av chock. Han ville inte veta vad han skulle få se, vad som hade hänt. När han äntligen kom upp för trappan, och gick in i barnkammaren, fick han snabbt gripa tag i handtaget för att inte svimma. Lily, med förskräckt ansiktsuttryck, låg död, framstupa på golvet. Det röda håret låg över golvet, och hennes vigselringar hade åkt av.
Sirius föll ner på knä och trädde på ringarna igen. På något sätt kanske det kunde betyda… att hon och James var tillsammans i alla fall. Även om de var borta…
Sirius reste sig upp och klappade försiktigt Harry över huvudet, när han märkte vad som fanns i hans panna. Ett mörkrött, blixtformat ärr som inte hade funnits där förut. Sirius försökte se hur det hela hängde ihop, men det fanns varken rim eller reson i det hela. Varför skulle Voldemort först ha dödat Lily och James, och sedan bara satt ett ärr i pannan på pojken som han egentligen ville döda?
En helt sinnessjuk idé gick upp för honom. Lite hade det ju hängt ihop från början… han kunde nästan höra själv i sitt huvud hur James hade sagt åt Lily och Harry att springa upp, och sedan själv ställt sig vid dörren. Det hade varit så typiskt James. Och så sorgligt… han visste antagligen redan där att Voldemort skulle lyckas göra slut på honom. Ändå ställde han sig där.
Antagligen hade Lily ställt sig emellan när Voldemort skulle döda Harry också. Men om det var så, att Voldemort hade dödat Lily… varför dödade han aldrig Harry?
Sirius kunde inte tänka klart när ett helt annat ord plötsligt dök upp i hans huvud. Ett ord som förklarade i alla fall hur James och Lily hade dött över huvud taget.
Peter.








Prolog.

Ett svagt dis letade sig fram mellan husen i Godrics Hollow. Det var tyst, med undantag av de små ekorrarna som ivrigt knackade på sina ekollon uppe i träden.
Det var den första november, tidigt på morgonen och man skulle kunna tro att allting var som vanligt.
Men så var det inte.
Ingenting skulle någonsin bli som vanligt igen. En liten bebis, knappt ett och ett halvt år, hade åstadkommit något som skulle förändra allt.
Allt.
Allt var borta, trots att lyckan fanns över hela trollkarlsvärlden. Mörkrets herre var borta!
Borta.
Borta var också en fantastisk vänskap.
Marodörerna.
Marodörerna fanns inte mer. Två av de var döda, och en av de var orsaken till sina vänners död. Något som hade verkat vara för bra för att vara sant. I hela tio år.
Allt var borta. Kvar fanns en liten bebis – som undrade var hans föräldrars röster hade tagit vägen. När skulle de komma tillbaka? Och vad hände med monstret i svart huva som fått hans mamma att gråta så? Hade han tagit med sig henne?
Det tog inte många dagar innan det suddades ut ur barnets minne.

Kvar fanns också en av marodörerna, nu mera isolerad och ihopsjunken av sorg och besvikelse. Han undrade var som hade hänt – och trots att han visste hur naivt det var att hoppas på att de skulle komma tillbaka kunde han inte låta bli. Han hoppades på att det plötsligt skulle dyka upp en löpsedel där det stod ’’Allt var ett misstag’’ eller i alla fall ’’Black är inte skyldig.’’
Men någon sådan löpsedel dök aldrig upp.

Och trots att ingen trodde det fanns det även ännu en marodör kvar. Han satt inspärrad, men det gjorde honom ingenting. Ingenting spelade någon roll, förutom att han förlorat sin bästa vän och det var på grund av den där usla förrädaren.

I Godrics Hollow började diset sakta försvinna. Husen kunde urskiljas bättre, och man såg tydligt att ett av de var annorlunda.
Halva taket var bortsprängt.
Så var också en kärleksfull familj och en fantastisk vänskap.

Nu fick du mig att gråta igen
Men du är awesome
För att säga hur awesome du är: På en skala från 1-10 ligger du på 1 000 000 000

Tack ♥ Fast jag har ju inte lagt ut något nytt än xD kommer nu!

Kapitel 1
En förrädare är en förrädare för mycket.
November 1981

Inte förrän dagen efter fick Sirius reda på var Pettigrew var. I London, på en helt vanlig mugglargata. Just idag var det såklart fullt av folk, men Sirius sicksackade sig igenom folkmassan så gott han kunde. När han plötsligt fick syn på Peters huvud, greppade sin trollstav och sprang mot honom, utan att bry sig om alla som ramlade omkull omkring honom när han omilt tog sig fram.
Sirius greppade i nacken på Peters klädnad, innan Peter ens hade förstått att Sirius var efter honom.
-Din jävla… började Sirius viska, och Peter kollade skräckslaget in i hans svarta ögon innan han skrek till.
-Lily och James, Sirius! Hur kunde du!
Tydligen hade han hållt sin trollstav bakom ryggen, men han snärtade till med den och hela gatan och alla dess människor försvann i ett regn av stoft. Sirius var inte skadad, och han visste inte varför. Han förstod verkligen ingenting, innan han såg sig omkring.
Gatan var bortspräng, och ett dussin kroppar låg i det stora hålet som för bara några sekunder sedan hade varit täckt av asfalt. Runt om stod människor och kollade förfärat på honom, innan de vände sig om och sprang. Nu förstod Sirius allting, varenda liten bit av det ologiska pusslet, bortsett från det där med Harry och Lily…
Peter hade gått till Voldemort föregående kväll och berättat var Lily och James var.
Idag, när Sirius hade sökt upp honom visste han att han var dödens. Det var såklart därför han skrek ’’Lily och James, Sirius! Hur kunde du!’’ Sedan sprängde han väl hela gatan i luften och försvann därifrån själv för att alla skulle tro att det var Sirius fel. Men vänta lite… var var den lille förrädaren förresten?
Peter var inte någon av liken på gatan. Sirius hade inte heller sett honom springa ifrån platsen.
Plötsligt fick han syn på något litet som låg i ett av hörnen. Han gick dit och lyfte äcklat upp föremålet. Det var ett lillfinger… krökt och blekt med gulaktiga naglar, precis som Slingersvans. Hade idioten lyckats spränga sig själv också eller?
Eller så hade han… det är klart. Skurit av fingret och förvandlat sig till en råtta…
Sirius hann inte tänka längre förrän han hörde någon ropa.
-Petrificus Totalus!
Sirius blev stel som en pinne och föll omkull. Han slog i huvudet i stenen och blev medvetslös.


Nästa dag gick Remus till affären för att köpa sig en tidning på morgonen. Han greppade ’’The Daily Prophet’’ och gick mot kassan för att betala när han plötsligt noterade rubriken.

’’Massmord på mugglargata’’

Han ögnade igenom texten och fick snabbt syn på namnet ’’Sirius Black mördade… hans vän Peter Pettigrew… förråda…’’
Remus kunde inte läsa mer. Kunde inte registrera texten… han vände sig om och såg de andra rubrikerna.

’’Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn borta för alltid?’’

’’Lily och James Potter – morden med mystik’’

’’Deras bästa vän förrådde dem – för att sedan mörda deras andra vän.’’

’’Sirius Black sprängde halva London i småbitar – 13 personer omkom’’

’’Ett finger var allt som fanns kvar’’

Remus svalde hårt och gick fram till tidningsstället. Han plockade åt sig ett exemplar av varenda tidning och gick sedan till kassan. Egentligen ville han inte läsa artiklarna, det var något hemskt i luften som han knappt ville veta. Men han måste ju…
När han gick hemåt, med den nu ännu tyngre väskan fylld av tidningar, kunde han inte tänka klart. Han kunde inte neka att han nästan panikslaget längtade efter att få slita upp tidningarna och se vad som hade hänt.

’’Tidningar skriver så mycket skit…fast vad…hur…varför…det kan inte vara så…’’

När han kom hem satte han sig ner och läste igenom tidningarna.

’’Igår, 31 oktober, omkom Lily och James Potter vid niotiden på kvällen. Efter en noga utförd fideliusbesvärjelse var det ingen annan än deras vän Sirius Black, som visste var de bodde.
Black, som var deras hemlighetsväktare, blev uppsökt åt familjen Potters vän Peter Pettigrew.
Ögonvittnen såg och hörde hur Pettigrew ropade åt Black ’’Lily och James, Sirius! Hur kunde du!’’ och sedan hur Black sprängde hela gatan, inklusive Pettigrew och tolv mugglare, i luften. Det enda som fanns kvar från Pettigrew var ett finger.’’

’’Familjens son, Harry James Potter, ett år gammal, överlevde, men han har fått ett blixtformat ärr i pannan…’’

’’’Lily Potter ställde sig emellan Du-vet-vem och sin son, vilket gjorde att det bildades ett sorts skydd runt Harry själv. Så när Du-vet-vem försökte döda honom, studsade förbannelsen tillbaka på honom. Så trots alla förluster vi har gjort dessa dagar, så kan vi i alla fall glädjas åt att Mörkrets herre är borta!’ säger trolldomsminister Cornelius Fudge.’’

’’Sirius Black, tjugotvå år nästa vecka, har blivit satt i Trollkarlsfängelset Azkaban…’’

’’Harry Potter har blivit omhändertagen av sin mugglarmoster och hennes familj..’’

Remus lade ner tidningen. Han hade förstått det allt han behövde veta. Nu orkade han inte läsa mer. En plötslig yrsel och illamående dök upp, och han gick upp för att lägga sig på sängen.
Vad skulle han göra nu då? Han var ensam.
Alla hans vänner var antingen mördade, eller mördare.

Det är så awsome så det är omöjligt

Awesome
Men Fudge är inte trolldomsminister än, han är biträdande minister för Avdelningen för magisk lag och ordning
Och du är awesome fast du inte kagt upp något när jag skrev det, jag läste ju den förra

Du skriver helt fantastiskt...allvarligt...finner inga ord! Sååå bra!

AWESOME,ville inte läsa epiologen eftersom att jag skulle börja gråta då

Kapitel 2
Lonely werewolf.
November 1981

I tre dagar gick han inte längre än till köket, där han hämtade en kopp med gojibärsnudlar och ett glas vatten, till toaletten eller till soffan.
Han låg i sängen och bara stirrade upp i taket. Funderade. Trots detta kunde han inte inse vad som hade hänt.
Lily, James och Peter var döda. Sirius hade dödat de. Lily, James och Peter var döda. Sirius hade dödat de…

Tydligen var det fullt kaos världen över, fick Remus veta när han läste tidningen för första gången på en vecka. Åsikterna verkade vara mycket olika, vissa ansåg att Voldemort var borta för alltid, och vissa var övertygade om att han skulle komma tillbaka.
Remus tänkte på Harry. Om någon kunde överleva den dödande förbannelsen hade alla såklart trott att det skulle bli Dumbledore eller någon annan stor trollkarl. Inte en ettårig bebis…
I ’’Hänt i trollkarlsvärlden’’ fick Remus reda på att experterna gissat att det berodde på moderns skydd. Lily hade ställt sig emellan, och det skapade en osynlig vägg mellan Harry och Voldemort. Så förbannelsen studsade tillbaka…
Trots att Remus valt att tro på Dumbledores teori, att Voldemort skulle återvända, kunde han inte förstå hur Voldemort kunde ha överlevt om förbannelsen studsade tillbaka. Då var ju trots allt inte Harry den enda som överlevt Avada Kedavra…
Av alla tankarna fick han bara huvudvärk, och han kom ändå inte på någon bra teori utan hamnade alltid på ruta ett igen. Så istället funderade han på vad han skulle göra för att sysselsätta sig med.
Någonting dök upp i hans huvud. Det var sjukt och antagligen ingen bra idé, men det borde göras.

Severus,
Jag antar att du också hört den sorgliga nyheten. Jag hoppas inte att få höra skadeglädje från dig, jag kan garantera dig att jag mår tillräckligt dåligt ändå.
När jag tänker tillbaka på vad James och Sirius gjorde mot dig när vi var yngre blir jag ledsen. Ledsen att jag aldrig stoppade de… jag var helt enkelt för feg för att säga emot mina vänner. Kan du förlåta mig för det?
Jag kan inte sluta se Sirius som en vän. Jag hatar honom mer än någon annan på jorden, men jag kan helt enkelt inte förstå vad han har gjort, speciellt inte att det faktiskt är han av alla människor som har gjort det.
Jag vet att Lily betydde väldigt mycket för dig, och jag är ledsen över att det slutade som det gjorde. Jag är övertygad om att du inte menade någonting illa, med vad du sa.
Hursomhelst tänkte jag dessutom fråga om du hade tänkt vara med och anordna Lily och James begravning. Deras föräldrar lever ju inte längre och Lilys syster skulle aldrig tänka sig att sätta sin fot i Godric´s Hollow. Vi har ju Fenixorden, men du och jag var nog deras närmaste anhöriga. Jag tänkte besöka Johnsons begravningsfirma tisdag eftermiddag, vid tretiden ungefär. Vi kanske ses där.
Ha det bra.
//Remus Lupin

Han tvekade kort innan han fäste brevet vid sin ugglas fot och lät den flyga iväg. Jaha, hur skulle Snape reagera på dethär då?
’Det återstår att se’ tänkte Remus och gick in i köket för att sätta på te.

Det kom ett svar från Snape, två dagar senare.

Jag har faktiskt träffat Lily en gång, efter bröllopet. Det sista hon skrek åt mig var att hon aldrig mer ville se mig igen. Antagligen skulle hon inte heller vilja se mig på begravningen.

Remus suckade och funderade på om han skulle skriva ett svar. Han bestämde sig för att inte göra det. Om Snape inte ville komma, eller hjälpa till, kunde han väl slippa det då. Om Lily skrek att hon aldrig mer ville se honom hade hon väl en anledning.

Det var stressigt med begravningen. Allting skulle fixas, och trots att hela orden hjälpte till var det mycket som skulle göras.
Remus bestämde sig för att skriva ett brev till Petunia per mugglarpost, och lyckades ganska bra. Trots det fick han inget svar.
Stenen skulle fixas, formulär skulle fyllas i och frågor skulle svaras på. Datum skulle bestämmas och meny beställas.
Dagen innan begravningen var allt som jobbigast. Stressigt och ont om tid.
Hundratals av människor ville komma till Lily och James begravning. Det var ju trots allt lite familjen Potter som hade befriat de från allt mörker.
På kvällen skulle Remus besöka rummet på Sankt Mungos där James och Lily var, men det var en lucka på två timmar så han passade på att kila hem och vila ett tag.

I samma ögonblick slog det honom att det lämnat honom brev. Lily och James hade lämnat honom två brev för mer än ett år sedan. ’’Om någonting händer oss så öppna detta’’ sa de. ’’Inte annars. Lova det.’’
Remus svor vid att han inte skulle öppna breven sålänge James och Lily var i livet. Men nu…

Kära Måntand,
Jag hoppas att jag är död när du läser dethär. Du lovade att inte läsa det sålänge jag och James var i livet, eller hur?
Jag är så glad för allt stöd vi har fått genom dig genom åren. All hjälp. All vänskap. Alla trevliga stunder. Allt skratt. All tröst. Allt. Tack.

Du sitter faktiskt bara några meter ifrån dig just nu. Du, Sirius och James försöker mata Harry med hallonpaj. Det går sådär, kan jag berätta för dig. Men jag undvek att berätta att Harry inte gillar hallon. Kan du förlåta mig för det? Det är så roligt att se er försöka…
Peter är på jobbet, men han dyker nog upp lite senare, till middag.
Jag hoppas att ni alla tre alltid kommer vara ett stöd för Harry i framtiden.

Du är en fantastisk person, och sluta aldrig tro att du är nästan precis som alla andra, trots din sjukdom. Det finns massor av människor som inte bryr sig om såna saker. Som tycker du är en jättebra person i alla fall. Hoppas att James, Sirius och Peter bevisade det för dig.
Jag vet att ditt liv inte är lätt. Och du, enligt min mening, är en sådan person som inte skulle göra en fluga förnär. Därför förtjänar du verkligen inte att ha en sådan sjukdom.
Men kommer du ihåg det där jag sa för några månader sedan?
’’Ödsla inte år av sorg på att försöka hitta skåpet där lyckan finns. Du kan ändå inte öppna det, om du inte hittat nyckeln som finns inom dig.’’
Kom ihåg det. Vänta inte på att någonting ska förändras. Jobba istället på att alltid veta att du är precis lika mycket värd som alla andra.

Tack för allt. Ta hand om dig.
//Lily


P.S Jag tror inte James har berättat detta för dig, men vi fyllde i dig som andra reservförmyndare ifall något skulle hända oss och Harry blir kvar. Det är ett ganska stort uppdrag, och du behöver självklart inte göra något som du inte vill eller tror du kan, då finns det alltid en tredje reservförmyndare. Dessutom tror jag inte att det är så stor risk att något händer mig, och James, OCH Sirius.D.S


Remus stirrade på brevet långt efter att han hade läst klart det. Någonting rev och slet i honom. James brev låg på bordet, precis framför honom, men han ville inte öppna det just nu. Var rädd att smärtan skulle bli ännu värre.
Han kunde inte känna någonting, kunde inte tänka klart. Först av allt kände han sig så arg. Det var bara han som fanns kvar. Lily hade skrivit att det fanns en tredje reservförmyndare, men inte vem. Var det Peter? Eller kanske Petunia?
Sirius. Hur kunde han? Han hade varit James bästa vän sen elva år tillbaka. Halva sitt liv. De två var ju som bröder! Hur kunde han? Vilken idiot tänker så? Varför hade Sirius lagt halva sitt liv på några han ändå bara hade tänkt döda!? Och framförallt: Hur understod han sig att komma till Remus samma kväll som Lily och James dog, och faktiskt påstå att han var orolig. Skulle han vara orolig? För vem då?
Remus kände hur en eld blossade upp inom honom, och utan anledning ryckte han åt sig pennstället i porslin och kastade det i golvet.
-Jag tröstade den jäveln… morrade han medan han viftade med trollstaven så porslinsbitarna sattes ihop och flög upp på bordet igen.
’’Jag sa att han inte skulle oroa sig. Att Lily och James skulle klara sig.’’
Sirius visste allting helatiden.
Om inte…
Remus ville så gärna tro att Sirius gjort allting under Imperiusförbannelsen. Men den gäller ju inte i Azkaban och Sirius verkade, enligt tidningar och radio, vara fullt medveten om vad som hade hänt, vilket han inte hade varit om det hade inträffat när han var förhäxad.

Efter att Remus suttit och tittat ut genom fönstret i nästan fyrtiofem minuter sträckte han sig försiktigt efter brevet som James lämnat honom, ifall något skulle hända honom;


Kära Måntand.
Om du höll ditt löfte är jag död när du läser det här. Sörj inte för mig, jag har det bra här uppe bland molnen där jag skuttar omkring i en töntig dräkt av solrosor och äter sockervadd.

Remus kunde inte låta bli att tårögd stanna upp och le lite. Det var så typiskt James, alltihop.

[i]Hursomhelst, först så vill jag be dig om tre saker. Två av de är lagliga.

1. Glöm inte bort mig, och låt Harry få veta allt om mig. Berätta för Harry om allting vi gjorde under vår tid på Hogwarts. (Men uppmana honom inte att göra samma sak)
Säg till honom att jag hade gjort vad som helst för att få lära känna honom, och att jag vill att han sätter sin fulla tillit till dig, Tramptass och Slingersvans. Om han någonsin behöver en hjälpande hand eller tröst, kan ni lova att finnas där och erbjuda stöd?

2. Jag lämnade Dumbledore en låda med bilder. Bilder från min tid på Hogwarts, på mig och Lily, bilder från bröllopet, tja, allt möjligt. Det finns fyra exemplar av varje bild. Ett till dig, ett till Tramptass, ett till Slingersvans och ett till Harry.

3. Om du blir lärare på Hogwarts, ge Harry bra betyg även om han inte förtjänar det.
(Fast han kommer såklart förtjäna det. Han är ju den bästa trollkarln sen Merlin!)

Nu ska jag sluta upp med att be dig om saker och istället tacka dig. För allt som du har gjort för mig genom åren. Räddat mig ut svåra knipor jag för det mesta själv har orsakat. Stoppat mig innan det blev ännu värre…
Tack för att du alltid funnits där, som vän och som stöd. Alltid lika villig att ge en hjälpande hand, alltid lika osjälvisk. Alltid lika givmild och hjälpsam. Alltid lika lugn och trevlig.
Tack för alla stunder. Skratt och gråt, metall och plåt. Tack för allt. Glöm inte att Sirius, Peter och jag inte var de enda som förbiser att du har ett litet pälsproblem. Du har så många andra fina sidor, det är ju det som vi alltid har gillat med dig, och det som många andra kommer tycka om dig för efter oss.
Jag är dig evigt tacksam.

Remus stannade återigen upp och tittade ut igenom fönstret. Han kände motvilligt hur det började bränna i ögonen. Han hade faktiskt inte sörjt förrän nu. Han hade gjort som han alltid gjort när det blev för mycket känslor – blundat och undvikit att känna något, trots att han har tänkt en hel del på det.
Utan att han tänkte på det började tårar strömma ner för hans kinder. Först nu insåg han att det hela inte var en riktigt dålig mardröm han strax skulle vakna upp ur. Hans vänner var mördade eller mördare, och det måste han inse. Men han kunde inte förstå hur, eller varför...?
Han försökte om och om igen komma på ursäkter för Sirius, eller vettiga förklaringar. Ingenting gick ihop. Han önskade att Sirius också var död.
Han tyckte det hade varit bättre om Sirius var död, istället för skyldig. Fast besluten att inte tro på faktumet att Sirius var en mördare ryckte Remus åt sig lite pergament och började ilsket krafsa med fjäderpennan.

Kanske det var Sirius som sökte upp Peter för att Peter var förrädaren?

Funkade inte. Sirius var ju hemlighetsväktaren.

Kanske det var Peter som av misstag sprängde mugglargatan i luften?
Går inte det heller. Det fanns ju ögonvittnen. Plus att Sirius var vid liv, och allt som fanns kvar av Peter var ett finger...

Om Peter förvandlade sig till råtta direkt efteråt? Han kanske skar av fingret själv?

Kan vara, men ändå inte. Det fanns ju fortfarande ögonvittnen.

Remus suckade och lade ner pennan. Det fanns ingen vettig förklaring, förutom att Sirius var mördare och de andra var döda.
Men ändå... om Sirius aldrig hade brytt sig om James, varför hade han då lagt tio år på någon han ändå tänkte sälja till Voldemort? Verkar aningen onödigt.
All ilska, allt hat mot dödsätarna.... hade det alltid varit fejkat? Hade Sirius bara lekt en ond lek som gick ut på att låtsas hata ondska och sin familj?
Tankarna blev för många för Remus, som istället skakade på huvudet och sträckte sig efter brevet för att läsa vidare.

Jag tror inte Lily har berättat detta för dig, men vi fyllde i dig som andra reservförmyndare ifall något skulle hända oss och Harry blir kvar. Det är ett ganska stort uppdrag, och du behöver självklart inte göra något som du inte vill eller tror du kan, då finns det alltid en tredje reservförmyndare. Dessutom tror jag inte att det är så stor risk att något händer mig, och Lily, OCH Sirius.

Remus log igen. Nästan ordagrant samma sak som Lily hade skrivit.

Hursomhelst vill jag ännu en gång tacka dig för allt. Det finns inga ord.

Tack för alla år som vi delat.

Tagghorn.



Utan att slita ögonen från brevet slutade Remus att läsa. Han lovade sig själv att spara breven för alltid. De skulle trösta honom i stunder där allt var som svårast, få honom att minnas, kanske en dag till och med få honom att förstå. På något konstigt sätt.

Jaha vad skulle han göra nu då?
''En kopp te'' sa en röst inom honom.
Ja, en kopp te kan vara gott i tio minuter, tänkte Remus, reste sig upp och gick ner i köket.
Men resten av livet då?
Rösten inom honom sa ingenting. Vad betydde det? Att han skulle dö nu?

Han smuttade på sitt te medan han funderade på om han ens hade någon mening med livet längre.
Trots att han inte ville erkänna det just i den stunden, trodde han inte på vad James och Lily skrivit i sina brev. De hade ju alla fyra varit speciella – han ville inte tänka det, men Sirius också – bara de fyra. Bara de fyra som inte hade skytt honom, flytt därifrån så fort de fick reda på hans sjukdom. Bara de fyra, och nu var de alla... borta.

De kommande veckorna kände Remus helatiden att han bara gick runt och väntade på något som aldrig tycktes komma. Han bara kände att detta var en konstig fas, och snart skulle allt förändras. Kanske bli som vanligt igen.
När som helst skulle James knacka på dörren. Remus skulle yrvaket öppna dörren.
''Jag hade en sån hemsk dröm'', skulle Remus säga.
''Usch då. Kom över till oss och spela knallkort istället, berätta om din dröm på vägen dit.''
Så skulle James ha sagt. När Remus berättat om allt som hade hänt hade de skrattat åt det. Alla fem hade skrattat åt det.
''Sprängde jag hela gatan i luften?'' hade Sirius flinat.
''Och det fanns bara ett lillfinger kvar från mig!?'' skulle Peter ha sagt och gapskrattat.
Så hade det varit. Och på något sätt var det det som Remus helatiden gick och väntade på. En vändning, som skulle komma automatiskt, utan att han skulle behöva göra något annat än att gå här hemma och dricka te dagarna i ända.
Men vändningen kom aldrig, och Remus fick sakta men säkert bygga upp sitt liv från början igen.

Nästa del: 12 år senare

Bevakar!! ^^
Awesome som vanligt ;P

Fy tusan vad bra!!!