[THG oneshot]

Bank, bank, bank.
Mitt hjärta slår och slår och slår och slår som en hammare på en spik som aldrig aldrig tänker komma ner i den jävla brädan. Mina ögon blinkar och blinkar och blicken är på olika ställen hela tiden men det är nästan ingenting jag registrerar. Träd med barr. Granar? Jag vet ingenting om granar. Jag vet bara om salt och hav och fiskar och sjögräsbröden vi bakar i bageriet.
Människor. Barn. Tjugotre. Tjugotre mordlystna människor som är ute efter mig. Mig. De kommer att springa fram till mitten och ta sina vapen och hugga mig i småbitar och blodet kommer att forsa så det blir ett rött hav. Åh hav jag vill se dig igen, jag saknar dig saknar dig och jag saknar hela mitt distrikt nästan precis allt men jag kommer dö. Dödödödödö.
Nej, jag måste skärpa mig. Nu. Måste granska min omgivning, sakerna jag har möjlighet att ta, de andra tjugotre barn som... som kommer döda mig. Mitt blod kommer att forsa i skogen, mellan träden och bilda snirkliga floder och människorna i huvudstaden kommer att skratta och människorna i alla andra distrikt kommer att skratta och mina klasskamrater kommer att skratta åt min vekhet. Jag är nämligen så vek att jag inte ens kan välja ett håll att springa mot men jag måste. Jag får springa bortåt, bakåt bort härifrån även fast det inte går.
Tio.
Tio? Vadå tio? Räknar den ner? Vilken idiot jag är jag kommer dödödö. Nio, åtta, sju och så vidare jag kommer dö.
Fem.
Jag måste försöka vända mig diskret om. Ingen ide att försöka få tag på några saker då kommer bara alla skratta åt mig ännu mer för då kommer jag säkert få tusen yxor i ryggen jag kommer dödödö.
Tre.
Mitt hjärta bankar bank bank bank bank det bankar så hårt att det gör ont.
Två.
Dödödödö. Jag måste sprinta. Bankbankbank ajajaj.
Ett.
Och jag sprintar och springer fast inte så långt för plötsligt känns det som om jag kommer ut och in och hela kroppen gör jätteont det bara värker men bara en kort sekund för sedan är allt borta. Jag också.