Borta som vinden~sorglig

Titel: Borta som vinden
Genre: Vet faktiskt inte
Antal kap färdiga: Vet inte, men några stycken..
Huvudpersoner:
Cazzandra Gringer: Långt brunt hår, bruna ögon. Snäll, omtänksam. Älskar sin syster.
Sophie Gringer: Mellan långt blont hår, kristall blå ögon. Tuff, modig. Älskar Cazz, och sin pojkvän Leif.

Kap 1

"VAKNA!" vrålade Sophie, rakt i mitt öra. Jag hoppade genast upp och stirrade omkring.
"Idiot!" mumlade jag till Soph. Hon stod och flinade mot mig. I ca tre sekunder blängde jag surt på henne, men sedan började vi skratta.
"Klockan är kvart över tolv så vi måste åka nu." sa Soph när vi skrattat klart, och gick ut ur rummet. Jag klädde på mig och gick ner till mamma. Hon hade gjort smörgåsar som vi kunde äta på tåget, och på bordet låg lite pengar som vi kunde köpa godis med.

"Brum brum!" Så låter mugglar fordonet när man startade det. Vi satt nämlligen i en så kallad ´bil´, vilket var nytt för mig. Vi hade alltid gått, tranferats eller använt flampulver. Det var obehagligt att sitta i den skumpande saken, och jag mådde illa. När vi äntligen var framme, längtade jag mer än någonsin till skolan. Det var ju trots allt mitt sista år. Soph, längtade inte. Jag vet inte varför, men hon sa gång på gång att hon önskade att sommarlovet minst var ett halvår långt. Soph suckade när vi packade ut våra koffertar och ugglor ur bagaget. Jag suckade också, åt henne. Hon gav mig en blick som jag inte kunde tyda men jag antar att det var en: Å-Jag-Vill-Inte-Åka! Blick. Jag log som svar. Då fick jag en blick som jag kände igen alltför väl. Den sura blicken.
"Ett litet smile kan vara bra när vi kommer in på perrongen. För ... Du vet, Leffe kan vara där!" Sa jag retsamt till Soph som blev blossande röd. Leffe, eller Leif som han egentligen hette, är Sophies kille och hon blir alltid generad när man pratar om honom.
"Käften." Mumlade hon när vi började gå på perrongen. Sedan var det samma story som vanligt. In genom spärren, vänta på mamma och Soph, säga hejdå, gå på tåget och leta upp en kupé för oss själva. Både jag och Soph orkade inte leta upp Chris, Josef, Sam eller någon annan av våra kompisar. Både jag och Soph var ganska populära och många vill vara med oss. Vi började spela knallkort. När jag har förlorat tre gånger kom dem allihop. Chris, Josef och Sam i alla fall.
"Hej!" Säger vi, alla på en och samma gång och börjar asgarva. Dem sätter sig i vår kupé. Då från ingen stans får jag en känsla. En känsla som bara tvillingar får. Och min känsla är att Soph har ändrat sig. Det skulle bli ett bra år trots allt!

__________________________________________

Vad tycks?

Klassisk början men ganska bra sådan Bevakar!

Å, tack så mycket! Ja, det blev en klassisk början men det blir bättre! Kommer mer snart!

Det var awesome!! BevAkar

Jag tänkte på Magret Mitchells Borta med vinden när jag såg den här tråden...
Bra! ♥

Å, tack, vad gulliga ni är! Bara för det kommer ni få ett nytt kapitel!
__________________________________________

Kap 2
Resten av resan var ... Omtumlande. Det här hade hänt: Vi pratade om sommaren och allt var bra. Men sedan, när vi kom till om man hade träffat någon ny under sommaren hade Sam tagit till orda. Hon hade träffat en kille. Det var tydligen ganska seriöst, för hon kunde allt om honom-vilket vi fick sitta och lyssna på. Alla grattade henne och frågade hur dem hade träffats. Alla utom Josef. Hans glada ansiktsutryck hade försvunnit och en upprörd och sammanbiten min hade tagit dess plats. Först förstod jag inte varför, men sedan gick det för mig. Det var självklart! Josef hade alltid haft en liten crush för Sam. Det tror jag i alla fall. Strunt samma! När Soph till sist frågade vad han hette svarade hon: "Leif." Då stelnade Soph till och frågade vad han hette i efternamn.
"Ehm, oj! Vad var det? Whestham, tror jag." fick hon som svar. Soph, som hade ställt sig upp (för den gamla tanten med godis hade just kommit) vacklade till och svimmade. Det var nämligen så att Leffe, hennes Leffe, hette Whestham i efternamn. Men Soph vaknade upp igen av smällen i huvudet hon fick när hon föll och var arg att hon hade kunnat slå ner vad/vem som helst. Hon letade upp Leffe (hon sprang runt och skrek åt varenda mäniska på tåget.) och gav honom en smäll. Sedan stod hon och skrek åt honom i en halvtimme och slutade med att göra slut. Hon vände på klacken, låste in sig på toa och vägrade prata med Sam. Jag satt i en timme utanför toaletten och försökte prata med henne. När jag nästan hade gett upp och rotade i fickan efter trollstaven, kom Sam emot mig. Jag skulle precis säga hej när hon ger mig en örfil.
"VARFÖR GJORDE DU SÅ!?" skrek jag medans tårarna rullade nerför kinderna. Men hon sa ingenting, utan gick därifrån. Först gående och sedan springande. Ja, Det var den resan! Jätte rolig. Sam och Soph är ovänner, och Josef är sur. Jag är på Sophies sida eftersom Sam slog mig.

"Cazz?" sade Soph. Vi satt i Gryffindores sällskapsrum i en fotölj och höll om varandra.
"Mm?"
"Jag hatar Leif!" Jag tittade på Sophie. Hon såg liten ut. Och otroligt sårbar.
"Jag vet." svarade jag.
"Nej, jag hatar honom för en annan sak."
"Vadå?" Soph slet sig loss och tittade på mig.
"Ehm alltså ..."
"Kläm fram det!"
"Jag ..."
"Så farligt kan det väl inte vara?"
"Nej men det är så att ..."
"För jag blir inte arg!"
"Håll käften Cazz!" Jag tystnade.
"Ok, jag lyssnar." Soph tittade på mig en lång stund, och sedan viskade hon, knappt hörbart:
"Jag är gravid."

OMGOMGOMG herre min skapare vad bra!! Du är ju... Helt otroligt duktigt!! ♥

Oj! *Överrumplad* Vilken beröm! Skriver ett nytt kap, kommer kanske ut idag men troligast imorgon!

Hihi :3

Längtar!

Kommer snart!