Säkerhetsåtgärder.

Titel: Säkerhetsåtgärder.
Språk: Svenska
Rating: PG-13
Antal Kapitel: Ett. TVÅ, not a oneshot anymoooore pga era fina kommentarer ♥
Färdigskriven: Ja.
Handling: Albus Potter är kär, han har varit det länge. Han har alltid tyckt att han borde vara på den säkra sidan, så han har hållit sina känslor hemliga. Tills nu.

Jag äger ingenting. Alla karaktärer och miljön tillhör J.K Rowling och jag har som sagt bara skrivit en fanfiction om hennes otroliga historia om Harry Potter.

___



Okej, andas Albus, andas. Fokusera på professor Flitwick istället.
Merlin, han stod så nära att Albus kunde känna hans doft. Han doftade någonting som han aldrig hade känt tidigare och om han visste vad han skulle kalla det skulle han förmodligen göra det engelska språket ett ord rikare. Han doftade… som en blandning mellan vanilj, citrus och värme. Hur nu man kunde dofta värme med det gjorde han.
De stod och lyssnade på Flitwick som hade en genomgång om säkerhetsåtgärderna. Av någon anledning så hade alla elever i sjunde årskursen blivit tvingade att följa med på den där löjliga grejen och gå igenom allt om säkerhet på skolan. Detta resulterade till att de var utomhus i fem minusgrader och snö upp till knäna för att titta på skyddet som låg runt skolan. Eller titta och titta. Det var ju osynligt.
I alla fall så stod Albus mycket nära en person för tillfället. En person som på något sett fått hans andning att gå ur funktion och hans hjärta att komma i otakt. Albus kunde inte förneka det längre. Han hade vetat det länge med förtryckt det. Han var kär. För första gången i sitt liv också. Att han hade hamnat bredvid just honom i den enorma gruppen av sjundeårselever var ju helt… overkligt. Men nu stod de där bredvid varandra och Albus var mycket väl medveten om att hans arm nuddade Slytherinarens. Hela hans inre var i uppror och det kändes som att hans mage snart skulle explodera.
Albus, nu slutade du andas igen.
Juste. Han skulle ju andas också. Långsamt tog han ett djupt andertag och släppte sedan lätt skakigt ut det. Han kände hur hans knän var som gelé och han var säker på att det inte berodde på att de var täckta av snö. Hans andertag blev bara skakigare och skakigare och det berodde inte på kylan det heller. Utan på att Albus med ens blivit mycket medveten om att personen bredvid honom flyttade över vikten till vänster ben. Detta resulterade att de kom ännu närmare varandra än innan.
Han vände försiktigt på huvudet och märkte till sin förfäran att personen bredvid betraktade honom med sina gråa ögon.
Merlin, hans hjärta slutade fungera helt och hållet.
Sedan uppstod det… hm… vissa problem i hans mittenparti och han kände hur det blev hårt.
Herregud han hade ju bara mött Slytherinarens ögon för tusan!
Han vek ner blicken från de grå, glittrande ögonen när färgen började stiga i ansiktet och tackade sig själv innerligt att han hade valt att ta på sig den tjocka vintermanteln.
Vad var det med honom egentligen? Hur kunde Malfoy göra något sånt där med honom. Han var så arg på sig själv och sin kropp att han inte hade märkt att Malfoy flyttade sig närmare innan han hörde en röst som gjorde ilningar längst hans ryggrad och bakåtvolter med hans hjärta viska i hans öra.
”Potter, vi måste prata sen okej?” hans röst var len som sammet och kittlade honom i örat. Albus rös motvilligt till av den underbara rösten och slöt ögonen. Öppnade dem. Slöt dem sedan en gång till innan han nickade så lite på huvudet att han inte var säker på att Malfoy… Scorpius märkte det. Han hette Scorpius. Scorpius Hyperion Malfoy till och med. Lika gammal som Albus var han, son till Draco Malfoy som Albus egen far hade hatat under hans skoltid. Albus förstod inte hur man kunde hata något så vackert som en Malfoy. Eller en Scorpius. Han var ju vacker. Det fanns inget annat ord i hela världen som Albus kände till som skulle vara nog att beskriva Scorpius. Han var vacker, okej? Bra. Punkt slut.
Under de minimala sekunderna han hade tänkt det där hade inte Malfoy hunnit dra sig undan. Tvärt om så dröjde han sig kvar med sina läppar precis vid Albus’ öra. Albus kände hur luften inte gick in i hans lungor - igen -men kunde inte förmå sig att andas. Plötsligt, så snabbt att han kunde ha inbillat sig hade Scorpius nafsat lite i hans öronsnibb. Albus öppnade förskräckt ögon och tittade på den sjuttonåriga mannen bredvid sig. Men den unge mannen visade inga tecken på att någonting hade hänt utan studerade istället med en uttråkad min Flitwick som malde på om den förtrollade väggen.
Behövde han säga att hans kropp inte precis hade lugnat ner sig efter denna händelse utan var helt galen? Han visste inte vad han skulle ta sig till, den som inte har varit med om det kan inte tänka sig hur det känns att vilja bara kasta sig över personen i fråga och kyssa allt man kom åt. Han försökte med andra ord behärska den impulsen. Om Scorpius läppar bara kunde sluta se så inbjudande ut. Varma, mjuka, lena. Och om hans käkben bara inte var så perfekt formade så att man hur lätt som helst skulle kunna placera en rad kyssar där. Det vitblonda håret som var bakåtkammat och såg så otroligt lent ut och den alldeles vita hyn som klädde honom något så gudomligt bra. Albus kom inte på sig själv med att bokstavligt talat stå och dregla över Slytherinaren innan han mötte de grå ögonen för andra gången. Han märkte till sin förfäran att hans mun var halvöppen och stängde den snabbt. Vilket resulterade att han bet sig så hårt i tungan att han kände blodsmaken i munnen. Slytherinaren flinade bara mot honom och vände sig sedan framåt igen.
Snabbtänkt, kvick och smidig som han var vände han också tillbaka huvudet till Flitwick, snabbt. För snabbt. Han krockade med personen till vänster om sig och tappade balansen i chocken och följ bakåt innan han fångades upp av en väldigt förvånad Malfoy.
Det var ju snyggt Albus, du är så duktig.
Han kände sig så otroligt fånig när han var där i famnen på Slytherinaren och folk tittade konstigt på honom och spridda fniss hördes. Han reste sig upp och ignorerade Malfoys roade blick som betraktade honom resten av genomgången. När Flitwick sa att de fick gå för dagen var Albus en av de första att börja småspringa upp till skolan. När han kom in i den något varmare entréhallen stannade han upp och övervägde fördelarna med att inte äta någon middag.
Han visste inte varför han kände sig så generad för att han hade ramlat i Slytherinarens armar men det var han. Generad alltså, mycket till och med.
”Potter, vi måste prata sen okej?”
Juste ja. Han skulle prata med Malfoy också. Om vad hade Albus inte riktigt förstått för hans hjärna fungerade inte när Scorpius Malfoy var i närheten. Men sakta började den arbeta igen.
Malfoy ville prata med honom… så det betydde väl… typ ostört? Privat? Det pirrade till i Albus mage när han tänkte på en privat stund med Slytherinaren.
”Potter!” ropade en röst bakom honom och han vände sig förskräckt om. Slytherinaren kom gående mot honom genom entréhallen med den grå blicken som borrade sig in i Albus smaragdgröna ögon. Scorpius stannade inte en meter framför honom som han hade förväntat sig utan gick enda fram till honom och grep tag i hans Gryffindorslips och drog iväg med honom ort mot ett av Hogwarts oanvända klassrum. Han puttade in honom i rummet och smällde igen dörren hårt bakom sig innan han irriterat vände blicken mot den förvånade Gryffindoraren.
”Sa inte jag att vi skulle talas vid senare, Potter?” nästan spottade han ur sig. Albus kunde inte förmå sig annat än att nicka. ”Och då är det första du gör att springa iväg från mig.” Det var ingen fråga, utan ett konstaterande men Albus nickade ändå. Malfoy suckade högljutt och drog en hand genom håret. Albus kände hur någonting bubblade upp inom honom när han såg gesten som Slytherinaren gjorde och han kände hur han blev alldeles varm inombords och hans fantasi skenade iväg.
”Potter du glor på mig.” Han väcktes ur sina tankar, kände färgen stiga på kinderna och tittade ner. Malfoy tog några steg framåt så han stod precis framför Albus och lyfte upp hans haka med vänsterhanden och började försiktigt smeka hans kind med den andra. Han lutade sig lite åt sidan och viskade i Gryffindorarens öra. ”Känns det här bra?”
Albus kunde inte förmå sig något annat än att bara stå och glo på Slytherinaren med halvt öppen mun innan han nickade. Malfoy flyttade sig ytterligare ett halvt steg närmare vilket resulterade till att deras näsor snuddade vid varandras och Albus kropp blev plötsligt galen för andra gången på mindre än en timme och han kände hur hans byxor blev trånga. Malfoy stod tillräckligt nära för att han också skulle kunna känna vad som hände och flinade mot Gryffindoraren.
”Potter…” viskade han så mjukt att Albus’ huvud inte längre tog några instruktioner. ”Vill du att jag kysser dig?” Malfoys läppar snuddade precis vid hans när han sa det.
”Ja…” andades Albus ut utan att tänka sig för.
”Men om jag inte vill kyssa dig då?”
VA?!
Albus tittade skrämt upp mot Slytherinaren med helt förkrossad min.
”Men… men, men… jag, du…” han tystades av att ett finger lades över hans läppar innan Scorpius’ händer tog ett bestämt tag om Potters överarmar och backade honom sakta upp mot väggen.
”Hur länge har du tittat på mig, Potter?” Albus hade frågat sig själv tusentals gånger de här få minuter som gått sedan de klev in i rummet varför han ens fortsatte att besvara Slytherinarens frågor och inte bara sprang iväg. Men det var någonting som höll honom fast hos Malfoy – annat än Slytherinarens händer vill säga – som han inte kunde förklara.
”Ett… t-tag…” stammade han tillslut fram. Det exakta svaret var egentligen sedan mitten av femte året, men han hade alltid förtryckt det för sig själv att han skulle ha känslor för Scorpius Malfoy, fram tills för några månader sedan. Han kunde inte koncentrea sig riktigt på någonting just nu eftersom Slytherinaren just i det ögonblicket verkade intressera sig för hans slips som enligt honom verkade sitta alldeles för hårt. Kort därefter hade han lossat på den och började studera knapparna på Albus skjorta med sina fingrar.
”Hur länge är ett tag?” mumlade Scorpius när första knappen gled ur sin skåra. Gryffindoraren pressade handflatorna mot väggen bakom sig och tvingade sig själv att inte göra något idiotiskt.
”Sedan…” anades han fram ”sedan… sedan mitten av vårt femte år när… när vi fick göra en uppgift i trolldryckkonsten tillsammans…”
All luft gick ur honom när Scorpius plötsligt kysste hans nu blottade nyckelben innan han fortsatte upp för halsen och placerade en mängd kyssar på hans käkben. Han stannade precis innan han kom till läpparna och viskade försiktigt.
”Albus Potter, finns det någon i hela världen du vill hellre vill kyssa än mig?”
”Nej.” Gryffindorarens röst lät för första gången bestämd och han kände mot sin kind hur Scorpius log innan han fångade upp Albus läppar med sina egna.

___

Eventuellt kan det komma en fortsättning om det finns intresse Det finns en fortsättning längre ner nu.
Jag vill ha konstruktiv kritik

Ps, kommer ångra mig så mycket att jag postade den men aja.

Pps, förlåt för ordvitsarna, tillexempel längre och länge. hatar ordvitsar men kunde inte hitta några andra passande ord

___

Eftersom jag fick så otroligt fin respons skrev jag ett till kapitel ^^ Hope you enjoy ^^

Del två.

Albus var mycket väl medveten om vem som förde kyssen, och han hade inte något som helst emot det. Scorpius verkade inse rätt så snart att Gryffindoraren inte var någon van kyssare. Tvärt om.
Albus hade till och med näst intill panik. Vad skulle han göra? Han hade aldrig kysst någon förut ju! Slytherinaren strök med händerna längts hans armar och nacke medan han slickade på Den Svarthårigas underläpp som någonslags fråga. Albus trodde han fattade och särade försiktigt på sina läppar. Inte långt efter kände han Scorpius tunga smeka hans egen.
Tillslut efter en stund peptalk med sig själv lyfte han i alla fall upp sin egen hand och började smeka Slytherinarens kind. Han lät handen fortsätta runt halsen och bak till nacken där han kände en liten grop. Han började genast leka med den med fingrarna och inte långt efter var hans läppar också där. Han hörde hur Slytherinaren utgjorde ett slags ljud och Albus fortsatte att massera Malfoys nacke med sin tunga, försiktigt, sakta. Den Blonde lutade pannan mot den andres axel och andades tungt. Albus kände Slytherinarens tyngd mot sin kropp och värmen hela han utstrålade fick nästan Albus att svimma.
Han kysste Malfoy. Han stod här, i ett tomt klassrum, och kysste Scorpius Malfoys nacke.
Han pressade med ens sina läppar mot Slytherinarens igen, ville känna hans tunga mot sin egen, ville känna deras kroppar mot varandra. Den här gången tog Albus över kyssen, lekte med Slytherinaren, bet i hans underläpp, lät tungan glida över den sistnämndas perfekta tänder. Försiktigt, sakta, som om han var rädd att han skulle förstöra stämningen så avslutade Gryffindoraren kyssen.
Först sa ingen av dem någonting, utan bara titta på varandra, nästan som om ingen visste vad som hade hänt.
Albus däremot visste vad som hade hänt. Han och hans kropp var mycket väl medvetna om händelsen, kanske lite mer än vad han egentligen ville avslöja. Det var till och med så att han fick pressa sina händer in i stenväggen bakom sig och försöka få grepp om den för att inte bryta ut i någonslags hyperrelaterad spontandans som säkerligen skulle hålla på till någon kastade en benlåsningsförtrollning över honom. Men han dansade inte, han såg istället på mannen framför sig.
Scorpius’ läppar var hårt sammanpressade, hans mask av sten var på sin plats igen. Det var omöjligt att se vad han tänkte på, och detta faktum gjorde Albus ännu mer förvirrad. Hade Scorpius inte tyck om det? Hade han tyck Albus var så dålig att han aldrig skulle vilja kyssa honom igen? Vad hände egentligen?
Malfoys händer var fortfarande placerade på Albus’ överarmar och sakta började den Blonda massera dem, han drog försiktigt upp till halsen och sedan med fjäderlätta fingertoppar ner till händerna. Väl där släppte han all kroppskontakt med Albus och stod bara där, några centimeter ifrån den sistnämnda och såg lika oberörd ut som om han funderade över en trollformelläxa.
Säg någonting då? Prata med mig? Rör mig? Möt min blick i alla fall?
Albus kropp skrek efter mannen framför honom. Skrek efter att få kyssa honom igen.
”Själv då?” Albus ord ramlade ur hans mun innan han förstod dess innebörd.
”Äh, va?” sa Slytherinaren lite halvt efterblivet.
”Hur länge har du tittat på mig?”
Till sin förvåning kastade Scorpius huvudet bakåt och skrattade. Hans skratt skulle ha varit det underbaraste Albus någonsin hört om det inte var så att han var orolig.
Varför skrattade han? Vad hade Albus gjort för fel den här gången?
Malfoys skratt ekade i klassrummet och han såg ut att vara på vippen till tårar. Det var ett skadeglatt skratt, som om han var väldigt, väldigt nöjd över någonting.
”Vad är det som är så roligt?” fräste Albus.
”Du kan inte mena allvar!” tjöt Den Blonda av skratt. ”menar du att du… faktiskt… trodde...” han fick kämpa för att få fram orden mellan den oregelbundna andningen och skrattet. ”Att du faktiskt… trodde… att… jag… gilla dig…” flämtade han tillslut fram.
Albus’ hjärta krossades.
En människas livslust slutade med ens att upphöra.
Han gillar mig inte.
Han gillar mig inte.
Han gillar mig… inte.
Albus kände hur det brände bakom ögonlocken.
Att han kunde ha varit så dum?! Hur kunde han på allvar ha trott att något så fint som Scorpius skulle gilla honom tillbaka? Malfoy hade bara testat honom, för att sedan kunna stå här och skratta rakt i hans ansikte. Imorgon skulle hela skolan ha hört historien om hur ”Den berömda Harry Potters son hade tryckt upp Scorpius Malfoy mot en vägg och tvingat den sistnämnda att kyssa honom.”
Albus lät en tår falla men brydde sig inte. Istället spände han blicken i Scorpius som äntligen slutat skratta och om blickar hade kunnat döda hade det redan funnits en Malfoy mindre i världen.
”Ja, jag trodde du gillade mig, men vet du vad? Du har kysst mig, du har sårat mig, du kommer alltid få leva med att du bröt ner min självkänsla helt och tvingade mig att leva i den skam man får leva i när man har litat på en Malfoy. Du är inte värd någon, Malfoy. Inte efter det här.”
Slytherinarens mask föll av honom och Albus blev den första som lämnade rummet.

Det är först när man ger upp
Som det blir nåt nytt
När man släpper taget
Tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Även fast du inte tror det
Du kommer födas o dö o födas igen
Så länge du hör musiken

____


Kommentera gärna med konstruktiv kritik!

LLTSÅ HERREGUD JAG BLIR HELT TILL MIG JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN VARFÖR TOG DET SLUT JAG VILL HA MER KÄRLEK NU OCH ÅH ALLTSÅ DET ÄR S^JÄVLA BRA ATT JAG VET NTE VART JAG SKA TA VÄGEN OCH ASLDFKNASKLFKSF SJÄÄÄLLLNSKFÖDSLF ÅPEHHEHHHH DET VAR TYP DET BÄSTA JAG HAR LÄST I HELA MITT LIV. Seriöst. jag vet inte vad jag ska göra.

Herregud du skojar SÅ bra var den inte 0___0 Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag läste kommentaren oh my god 0___0

Ge dig. Den var BÄST ♥

Naaaaaaaaaw!!!! HERREGUD VAD GUUUULLIGT!!! JAJAJAJAJAJAJA, FORTSÄTTNING!!!HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP VAD GRYMT!!! *Visar intresse för fortsättning*

BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST , DU ÄGER PÅ ATT SKRIVAA!!!!♥

MENGUDMENGUDMENGUDERICA JAG VET ATT ALLA KOMMENTERAR MED CAPS MEN JAG BRYR MIG INTE FÖR DET HÄR ÄR SÅ AGSKFLDSKAWESOME, BÄST FINNER INGA ORD JAG DÖR LITE HÄR BORTA VA?????
Bäst ♥

MERA MERA MERA O_O
Detta var så himlaawesomebraattmanintekanbeskrivadetmedordochsådärbraattmanbaravillhameraomduförstårvadjagmenar ♥

ÅH VAD SUPERDUPERMEGAJÄTTEMYCKETUNDERBARTHYPERÜBERAWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

JAG SITTER HÄR OCH TYP HOPPAR UPP OCJ´H NER I STOLEN FÖR ATT DU ÄR SÅ BRA!!!!!!!!


Edit: jag kan eventuellt tagit en överdos av Caps Lock och sen kan jag tydligen inte stava riktigt ^^

Du skriver jätte mysigt tycker jag. Det känns som man är där i rummet och ser hela scenen!

Skriv gärna en fortsättning.